I exist as I am - that's enough!

Måns Möllers son är pappas skatt har en utvecklingsstörning och autistisk diagnos. Pappa Måns berättar och skojar om det om vartannat i nittio värmande minuter. Han är komiker och kan skämta, och berätta om sin son med värme och kärlek. Han gör inte narr av barn med diagnoser eller utvecklingsstörningar utan han berättar hur det som förälder att greppa situationen när en bara vill att sitt barn ska bli bjuden på kalas. Han utgår från sig själv, och det blir jättebra. Men han går för långt när han skämtar om barnen i Afrika som springer efter klädpaket eller att han är tjock när han har gått upp åtta kilo. De nittio minuterna började med att han sa att han är en vit, heterosexuell man som mest bara är en glad prick och utöver det är han också smal. Han är inom många områden så priviligierad att hans skämt blir stereotypa och kränkande. Jag har varit förespråkare av att man måste kunna skämta om allt, annars kan man inte prata seriöst om det. Den viktiga skillnaden ligger att alla inte...

Alldeles nyss såg jag "Jag ringer mina bröder" av Jonas Hassen Khemiri och slogs som av en käftsmäll av det igen.  Hur lite jag känner till. Hur lite jag väljer att se. Vilket stillastående, normativt och fördomsfullt samhälle vi lever i.  Och samhället är jag. Jag upprepar igen och igen och igen. Samhället är jag. Vill jag förändra samhället, måste jag lära mig. Jag måste inte bli expert på allt. Men jag måste börja ta del av den kultur som jag inte vuxit upp med, kanske genom att läsa inslaget om slöjor i dagens DN. Lyssna till de som berättar och delar med sig om sina upplevelser av utanförskap. Reflektera och ifrågasätt mitt eget språk, mina egna handlingar och börja inse att förändring kommer inifrån. Jag har idag tack vare en regnbågsmässa i Umeå stadskyrka lärt mig hur lite jag vet om trans. Hur många olika former av trans det finns. Så via bra hemsidor har jag börjat förstå mer om detta. Vi har alla en skyldighet att lära oss. För att sluta kränka ...