I exist as I am - that's enough!

Tänk känslan av att vara frisk. Den är inte längre bara en tanke. Den är min verklighet. Offerkoftan är kastad långt bort och jag går rakare i ryggen. Det kan ha att göra med att jag spenderade dagen med världens absolut bästa systrar och solen lyste så det kändes som sommar. Men så fri som jag kände mig idag har jag inte varit på länge. Jag skulle inte stå här utan er, ni som stöttat och älskar mig genom allt. Tack. <3

Det är dags att börja prata om psykisk ohälsa. Berätta att det kan drabba alla, på olika sätt oavsett vem man är. Det är dags att slå hål på tabun och fördomar om psykisk ohälsa. Igår var jag på en heldag med föreläsningar om det här som Tilia arrangerade. Charlie från aldrigensam berättade om sina panikångestattacker. Ungdomar.se berättade om deras grymma arbete. Bland annat har Tilia, ungdomar, fryshuset med flera nu en kampanj där de vill visa att psykisk ohälsa har många ansikten. En jätteviktig kampanj för att börja våga prata och slå hål på fördomar.

Idag är förhoppningsvis sista sjukdagen för mig. Halva veckan har jag legat hemma och hostat utan någon röst. Det har varit mycket synd om mig, men min garderob är städad nu. Den här sista dagen läste jag en bok. I fem timmar. Och jag upptäckte att alla de citat som jag känner igen, inte nödvändigtvis sas av de karaktärer jag trodde sa de, vid de tillfällen jag tänkt mig det. För perspektiv, tid och minnet förändrar vår upplevelse av livet, tillsammans med alla nya upplevelser och bilder av den här specifika historien. Så nu har jag ägnat min morgon i sängen, i Amsterdam, Indianapolis, The Heart of Jesus tillsammans med Gus, Hazel och Isaac. Visst låter det mysigt. Att komma tillbaka till verkligheten nu är inte helt lätt, så jag fortsätter i mina pyjamasbyxor att hasa runt här hemma och inte göra särskilt mycket. Jag har lyssnat till vintern som kom och smälte bort lika fort. Gardinerna är fortfarande fördragna, för jag har ingen balkong och inte riktigt lust att klä på mig för en p

T wO  roads diverged in a yellow wood, And sorry I could not travel both And be one traveler, long I stood And looked down one as far as I could To where it bent in the undergrowth;         5   Then took the other, as just as fair, And having perhaps the better claim, Because it was grassy and wanted wear; Though as for that the passing there Had worn them really about the same,         10   And both that morning equally lay In leaves no step had trodden black. Oh, I kept the first for another day! Yet knowing how way leads on to way, I doubted if I should ever come back.         15   I shall be telling this with a sigh Somewhere ages and ages hence: Two roads diverged in a wood, and I— I took the one less traveled by, And that has made all the difference.

Den senaste veckan har alla som på något sätt har kopplingar till Harry Potter, Nerdfigthers, youtubers och tumblr blivit ledsna, arga och chockade av de historier om sexuellt utnyttjande, tvång och osunda relationer som har skett mellan vuxna "kändisar" inom fandomen och de unga, tonåriga fans som älskat de i flera år. Läs  Melissa Anneli  och  John och Hank Green  för att få en större förståelse. Människor hamnar ibland frivilligt eller ofrivilligt i en position där de har makt över andra människor, ofta yngre människor. Det sker när de ser upp till en och beundrar en. Det farliga är när den vuxna personen själv blir förblindad och beroende av beundran från någon yngre. Det där behovet att bli sedd är livsfarligt och får aldrig gå ut över och skada en annan människa som det har gjort nu. Jag blir arg och ledsen att det här händer, på en plats dit många unga människor kommer för att söka bekräftelse och trygghet. Jag skulle önska att världen var en vacker plats där vi a

Sen jag kom hem från Indien har jag inte haft tid att träna så mycket som jag velat. Alla har svårt att komma in i en rutin igen, trots att jag älskar att träna och vet vilken enorm skillnad den gör för mig har jag inte kommit iväg så mycket som jag velat.    Tricket är att verkligen minnas hur bra det känns. Att jag blir piggare, gladare och går med en rakare rygg. Träning i sig är inte komplicerat. Det är värderingarna runt omkring som gör det svårt. Som med resten av livet. Skit i vad alla andra tycker är rätt och fel och följ hjärtat. Den klyschan mår jag bra av.

Det var längesen jag berättade hur jag mår. Skälet är så larvigt enkelt, jag mår bra och känner mig frisk på ett sätt som jag inte gjort på flera år. Då minskar mitt behov av att skriva om mina egna innersta känslor. Att skriva om positiva känslor är också mer blödigt än de negativa. Orden som befriar negativa känslor får vingar i egenskap av att de befriar, det räcker. Vilka ord beskriver glädjen i att bara vara? Att inte alltid behöva göra mitt bästa utan veta att det räcker med good enough. De orden är svårare att hitta. Just nu har jag diskberg för att jag prioriterar annat som är roligare än att diska, förra året hade jag diskberg för att jag inte ens orkade bry mig om det som fick vardagen att fungera. Jag tar mig själv på mindre allvar nu och gör mer av det jag tycker om. När jag lägger kraft på det jag mår som bäst av att göra, då får jag kraft tillbaka och en positiv cirkel är född. Både kropp, själ och sinne går åt samma håll och jag kan luta mig tillbaka och bara njuta av

Slående bra unoficial pun till Ryssland som visar något om idrottens möjlighet till mångfald.

När jag vaknade imorse var det Paralympics på TV. Modin föll i skidskyttet och tappade vad som såg ut som en medaljchans. Samtidigt var det alpint och slalom för damer med svenskar i toppstriden OCH inomhus-VM i friidrott på 4:an. Jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Paralympics är urhäftigt att titta på, tänk dig att vara TVÅ åkare i samma störtloppsbacke där hastigheten ligger väl över 100 km/timmen, eller att skjuta 5 träff med hjälp av ljud. Alpint är en av de sporter där jag har bäst koll på tekniken och bara njuter av att titta på. Vinterstudion hade en intervju med Johan Olsson och i friidrotten är det ju alltid någonting på gång med så många grenar samtidigt. Morgonen började alltså på topp, men jag lämnade TV:n för att fira internationella kvinnodagen i vårsolen. Efter lunchen med en av mina finaste vänner på en underbar bohemisk restaurang tog jag upp telefonen och tänkte bara kolla till femmilen från Holmenkollen, precis när Daniel Richardsson går i mål som vinn

Svenska kyrkans fastekampanj i år är som vanligt Allt för att utrota hungern som samlar in pengar och även en utmaning i att inte slänga mat. Eftersom jag är snål och fortfarande tänker som en student så slänger jag inte mat, inte heller lägger jag inte pengar på sånt jag inte behöver. Det låter ju präktigt och  okristet kanske. I dessa 40 dagar som fastan pågår vill jag göra någonting som ger mig mer fokus på det som är viktigt. Bland annat tänker jag att jag ska skänka pengar, gärna en symbolisk summa där jag avstår från någonting som jag inte behöver. Fastan var skälet till att jag började blogga för flera år sedan, då skrev jag någonting om min tro varje dag. Den kristna fastan handlar om att granska sig själv och sitt eget liv för att rensa ut det som inte behövs, det som drar ner mig istället för att lyfta upp mig, för att hitta den roll Gud spelar för mig i mitt liv. Att vara troende handlar om att tvivla och fastan är ett utmärkt tillfälle att fundera över vad jag faktiskt tro

Igår såg jag Mig äger ingen på Stadsteatern. Det är Åsa Lindeborgs självbiografi om hur det är att växa upp med en ensamstående, alkoholiserad pappa i 60 och 70 talets Västerås. Pappan var arbetare på stålverket, men för Åsa var han en draktämjare som varje dag lämnade henne utanför dagis innan det öppnade. Berättelsen är stark, rolig och värmande. Samhället med 70-talets starka politiska strömmar och debatter skiftar förbi i bakgrunden i takt med att Åsa växer upp och på alla sätt försöker hitta sin identitet med en pappa som älskar henne djupt, men inte klarar av att ta hand om henne och en mamma som lämnade henne när hon var fyra och senare dyker upp med en ny man och barn. Hon klarar det, Åsa alltså. Hon hittar sin integritet, sin kämparglöd och går inte samma väg som sin pappa, eller sin mamma. Någonstans har hon fått med sig värderingar om hur livet bör vara och mängder av kärlek och omtanke, både från sin pappa och den övriga släkten. De som alltid fanns i bakgrunden. För det h