I exist as I am - that's enough!

”Skyldiga är vi tveklöst, men vad vi är skyldiga till bestämmer bara vi själva." -  Jonas Gardell. Så tror jag det är. Vi är alla skyldiga, för vi gör alla fel och det är upp till var och en att själv fundera på hur vi ska bemöta vår skuld, våra fel och våra brister. Ordet skuld i sig är så tungt och skuldbelagt. Det är ett ord med negativ klang, men jag ser det som ett grått ord. Varken svart och tungt, eller vitt och glatt, utan någonting däremellan. ”Du kommer göra fel. Men du kommer också göra rätt.” Hörde jag i veckan. Det går inte att gå igenom livet och vara så rädd för att vara och göra fel att vi inte vågar chansa, för då har vi misslyckats med att leva. Det låter hårt, men livet handlar om att falla sju gånger och resa sig upp åtta. Hur vi reagerar på skuld beror på hur vi själva mår, vilka förväntningar vi tror att andra har på att vi ska ta ansvar i olika situationer och vilka krav vi har på oss själva. I ett samhälle som främjar förminskande och tanken att ”

För nästan tio år sedan fick jag två papperslappar av min kurator på skolan. Vi hade troligtvis pratat om min stress i något sammanhang. På ena lappen skrev hon: "Värna om helheten" på den andra "Bara Vara". Ord betyder alltid mycket för mig, men de här har betytt mycket mer än jag anade. Jag satte upp de bredvid min säng, på varsin sida om ett inramat fotografi av en solnedgång över Gotland. Varje morgon och varje kväll försökte jag förstå och tänka kring de orden. Det har tagit de här tio åren, fyllda med allt de har fyllts med för att jag ska börja första vad orden på lapparna betyder. För att jag för att inte ska springa bort från mig själv måste jag stanna upp i det jag är i just nu. Titta framåt med tillförsikt, nervositet och ett öppet sinne och bli stärkt av det jag har bakom mig. Inte ångra, gräma mig eller oroas. Jag är klar med det sättet att leva nu. Det känns väldigt skönt att ha landat i det här tankesättet. Att jag inte kan påverka det som varit e

Den här kängan hittade jag på poeter.se och skrattade gott. Planerade en snitsig liten kommentar, men när jag kom till slutet upptäckte jag att skribenten gott bort för två år sedan. Jag är glad att de anhöriga väljer att låta hens texter finnas kvar och sprida glädje. Det behövs alltid en balans mellan självironi, självkritik, klapp på axeln och det pretentiösa i att vara stolt över det en själv har skapat. Det är bra att vara nöjd och det är bra att våga skapa, men självdistans är absolut nödvändigt för mig för att överhuvudtaget våga. Om jag inte får göra något riktigt katastrofalt dåligt ibland, då vågar jag aldrig göra något riktigt otroligt bra. Sen kan jag välja vem jag visar vad av dess två ytterlägen, men allt måste få finnas. 

På morgnarna har jag ofta svårt att gå upp ur sängen trots att jag är en morgonmänniska i den meningen att jag hellre är uppe tidigt och startar dagen än sitter uppe sent på kvällen. För att komma igång spelar jag ofta musik jag blir glad av och försöker tänka massa positiva tankar för att höja energin. Jag tror verkligen att det är kärnan i att må bra. Att lyssna till mig själv och göra mer av det just jag mår bäst av och att välja tankarna. Så långt det går undviker jag att klaga, jag försöker berätta saker utan att värdera dem. Jag tänker på vilka ord jag använder. Då kan jag vända en regnig och mörk novemberdag till att det kommer bli ljusare om några veckor och regnet är mysigt att lyssna på när det slår mot fönsterrutan. Det kan kännas segt ibland, men det finns alltid något litet positivt, en liten guldkant på tillvaron. Jag samlar på guldkanterna och får vardagen att glittra.

I helgen vad jag på metaforbrottning, något jag aldrig sett tidigare. Tänk estradpoesi, där alter-ego/karaktärer kastar metaforer mot varandra som motståndaren hakar på och spinner vidare på. Det var fruktansvärt roligt och underhållande. Inspirerad av detta skrev jag ihop en dikt (som dock inte följer regler för metaforbrottning) utifrån ordet nattmörker. Enjoy! Nattmörkret är som en landningsbana för drömmarna  Nattmörkret är kreativitetens frihet, livets möjlighet och superhjältarnas tid att klä sig i vingar och mantlar  Nattmörkret är stadens vila, en omålad canvas för han med sömnproblem och värktabletter som vandrar gata upp och gata ner och lyssnar till mörkret  Nattmörkret är havets lekplats, där stjärnorna blir levande och fiskarna blir världens enda hot  Nattmörkret är osagda ord i en säng klockan två  Nattmörkret är näktergalens sång ända tills gryningen brutalt knackar på  Nattmörkret är hjärtats stilla stund, när allt är tillåtet och ingenting sägs  Nattmörkret är dina

Varje jul har sina traditioner. För mig är det Love Actually och att varje år känna hjärtat gå i bitar av frågan: "Worse than the total agony of being in love?" Från den kanske finaste 11 - åringen på film. Samma fina kille säger också: "Lets go get the shit kicked out of us by love."  Där börjar jag gråta, år efter år åt alla vackra föreningar. Kärleken mellan 11-åringar som lagar en potentiellt destruktiv relation mellan styvpappan och sonen. Mannen som inte tänker efter före och sårar sin fru. Han som till slut tar mod till sig och åker över en hel kontinent för att fria på ett främmande språk. Romantikern i mig går sönder och blir lycklig på samma gång, år ut och år in.  "True love lasts a lifetime" Mitt förhållande med den här filmen kommer hålla i minst 12 år till, men ännu troligare hela livet.

Jag är otroligt nöjd med mig själv idag. Började dagen med att intervjuas av VK med Rebecca och Ida om Tilia i Umeå. Sen ägnade jag resten av eftermiddagen i böcker. Tilia och läsning. Det blir inte mycket bättre än så! Dagens verk var Drottningens Juvelsmycke av CJL Almqvist. En förvirrande, rörig liten bok i utformningen som berättar om mordet på Gustav III på maskeradbalen och vad som hände ett antal av gästerna som var på balen. Huvudpersonen i boken är en Puck-liknande androgyn vid namn Tintomara som flyr från alla de människor som förälskar sig i henne oavsett om hon är klädd som pojke eller flicka. Det är samhällskritiskt och proppfyllt med symbolik om tillhörighet, utanförskap och könstillhörigheter. Om denna lilla pärla hittade jag citatet:  "Jag tror att hos Almqvist inte ens en sanning som framläggs förklädd till sanning läsas som en stabil och säker sanning." Detta är vad jag får betalt för att plugga!

Jag återvände hem från mysigt fika hos Sara och Mary med en liten rosa CD-spelare som kommer gå varm med Taylor Swifts 1989. Tack! 1989 kommer bli mitt soundtrack i vinter, det är inte svårt att lista ut. Korta bilturer till backen kommer jag spela den här: Welcome to New York och peppa inför kommande New York resa i vår, längre turer ute i vildmarken lär jag spela hela skivan om och om och om igen tills jag kan alla låtar utantill eller skivan gått sönder. Jag imponeras av hennes tro på sig själv och styrkan att gå sin egen väg.  Plus att hennes texter är spot on och musiken gör mig glad! "Darling I'm a nightmare, dressed as a daydream." "Haters gonna hate. SHAKE IT OFF" "I could show you incredible things" "Baby like we stood a chance. To paper airplanes flying." Källa

Sen jag var barn har jag aldrig gillar bullshit, kallprat och liknande. Men det hör så ofta till det dagliga livet och bygger våra masker och roller inför varandra. Den senaste veckan har jag mött och lärt känna många nya människor. Det har varit fina och verkligen öppna möten, rakt på sak utan en massa trams. Något som är fördelen när man möts under paraplyet psykisk ohälsa är ju att vi alla redan vet att det finns en historia och är öppna för att lyssna och möta varandra. Det blir hälsosamt, givande och ärligt. Jag vill ju alltid kunna vara rak, öppen och ärlig när jag träffar människor och därför har den senaste tiden stärkt mig. Då kan jag möta ett samhälle fullt av bullshit lite lättare, för hur många gånger pratar man inte utan att säga något? Att kunna berätta om sin psykiska ohälsa och hälsa känns för mig lika naturligt som att berätta att jag har träningsvärk eller är förkyld, men jag vet om att så inte är läget för alla andra. Jag är tacksam att jag fått möta människor som

Jag gör så mycket bra, känner mig lite som Lotta på Bråkmakargatan (jag kan allt). Nu har jag hunnit varva ner, simmat och slappnat av. Försöker stänga av dator och telefon, men det är svårt, framförallt när det dyker upp bra saker. Saker om jag är stolt över att jag gör. Som att skriva. Här kan ni läsa lite mer av vad jag skriver i studenttidningen (båda dessa är mest lästa den senaste veckan. Klapp på axeln till mig!) Hon vill ändra synen på psykisk ohälsa Wurzburg to Umeå and the other way around Och här hos Shedo: Känn din kropp Som sagt, det här gör mig glad :) 

Alla dagar som firar kärleken tycker jag om. Men det gör alltid extra ont hos de som saknar någon en sådan här dag när hela internet täcks av hyllningar. Jag har blivit varm i hjärtat av många fina berättelser om pappor idag och insett att i år nog är första gången som fars dag inte gör det minsta ont. Jag har lärt mig att leva med mina sår från pappa och fått de att läka genom åren. Men jag skickar extra mycket kramar och kärlek till alla ni som inte har kvar sin pappa eller har en trasig relation till hen. Du är inte ensam.  

Det är psykeveckan i Umeå och varje dag har jag stått och presenterat lokalavdelningen för Tilia med Ida och Rebecca.  Jag är överlycklig att jag har fått förtroendet att göra detta och den vidare förtroenden jag får i möten med nya människor. Idag var jag och Rebecca på P4 Västerbotten och berättade om föreningen, något som kändes ganska surrealistiskt. Vi har gjort intervjuer för lokaltidningar och varje gång någon vill berätta om oss blir jag stolt och glad. Det ger oss en möjlighet att nå ut till fler ungdomar som behöver stöd, att visa att ingen är ensam. Vi finns här med stöd och medmänsklighet. Jag tror på det här. Det kommer bli fint. Men är det någonting jag lärt mig via Tilia så är det att ta hand om mig själv. Hur kul och häftigt det här än är, så behöver jag varva ner och bara vara. Efter intervjun imorse gick jag runt sjön och njöt av vintern, kylan och solen och hann prata med min underbara storasyster. Jag laddar min batterier hos min familj, trots att det är många mi