Vadå skyldig?

”Skyldiga är vi tveklöst, men vad vi är skyldiga till bestämmer bara vi själva." - Jonas Gardell.

Så tror jag det är. Vi är alla skyldiga, för vi gör alla fel och det är upp till var och en att själv fundera på hur vi ska bemöta vår skuld, våra fel och våra brister. Ordet skuld i sig är så tungt och skuldbelagt. Det är ett ord med negativ klang, men jag ser det som ett grått ord. Varken svart och tungt, eller vitt och glatt, utan någonting däremellan. ”Du kommer göra fel. Men du kommer också göra rätt.” Hörde jag i veckan. Det går inte att gå igenom livet och vara så rädd för att vara och göra fel att vi inte vågar chansa, för då har vi misslyckats med att leva. Det låter hårt, men livet handlar om att falla sju gånger och resa sig upp åtta.

Hur vi reagerar på skuld beror på hur vi själva mår, vilka förväntningar vi tror att andra har på att vi ska ta ansvar i olika situationer och vilka krav vi har på oss själva. I ett samhälle som främjar förminskande och tanken att ”inte ska väl jag ta plats” är det lättare att trycka ner sig själv av alla de tusen små och stora saker som blir fel, än att få stöd att ibland låta det som blivit fel bero. Vi kan inte ändra på det som har hänt, vi kan bara försöka att inte göra om det igen (men ofta är det precis vad vi gör i alla fall). 

Oavsett om misstagen skadade oss själva eller någon annan tror jag mycket på att säga förlåt (även om det kan vara det svåraste som finns), visa att vi tar ansvar och lita på att vi kommer klara av den situationen igen (eller inte, men då provar vi igen och igen, tills vi faktiskt klarat det). Det är lika viktigt att säga förlåt till oss själva, som till andra. I oss själva kan vi hitta så mycket tillit om vi bara ger oss chansen. Tänk dig ett barn som slutat längta efter julafton och födelsedagar eftersom det ändå bara blir besviket för att mamma eller pappa inte kommer vara där, kommer dricka för mycket eller bråka hela kvällen. Behandlar vi oss själva på samma sätt slutar vi till slut att hoppas och tro på det vackra i livet. Genom att släppa och gå vidare kan vi låta det lilla barnet i oss andas ut och slappna av.

Vi är alla unika och hanterar våra känslor på olika sätt, det är bra, det är som det ska vara. För var och en av oss är unik, ensam om just våra känslor och upplevelser. Ingen annan kan bestämma hur du ska känna, ingen annan har rätt att lägga ord och känslor i munnen på dig. Men om du vill, så våga vara snäll mot dig själv och ditt lilla inre barn. Testa tanken att allt inte kan vara ditt fel.