Stressiga Stockholm

Efter två timmar inne i huvudstaden blev tempot, människorna och Stockholms allmänna råhet för mycket för mig. Här åker jag tunnelbana som gör mig åksjuk istället för cykel i frisk om än kall luft. Här hinner jag inte få grepp om vad som finns vid vilken del av city, till skillnad från ett torg och en huvudgata. Jag minns varför jag valde att flytta härifrån och varför jag trivs så bra i Umeå. Och att jag i botten alltid är förortsunge som vill ha nära till skogen hellre än en livfull stadskärna. Det fina med Stockholm är människorna, och när staden blev för stor för mig åkte jag hem till min vän och ägnade några timmar i en fåtölj med en bok och såg solen gå ner bakom höghusen.
Det känns helt rätt att jag inte bor i Stockholm, det är absolut inte här jag vill vara. När jag går runt i stan andas jag högt upp i halsen, jag måste medvetet flytta ner andetaget till magen. För jag går automatiskt in i tempot och stressen. Jag märker hur svårt, nästan omöjligt det är att känna känslor när jag inte tillåter mig att andas tillräckligt djupt. När jag gör det blir jag så väldigt lättirriterad, arg och frustrerad över småsaker. Jag tror inte att jag är ensam om det. Det är tur att det finns människor som klarar av och trivs i det här höga tempot. för det gör inte jag just nu. Jag har en ofattbar tur som har haft möjligheten att flytta härifrån och få ta reda på vem jag är någon annanstans. Stockholm påminner mig om hur mycket som har hänt på 18 månader, och vilka privilegier jag har i mitt liv. Det är jag ödmjuk och tacksam inför. Jag har inte fått det jag har fått för att jag är bättre än någon annan, jag föddes i Sveriges huvudstad i en medelklass familj och det gav mig en extra skjuts på många sätt.
Jag har ändå aktivt valt att ändra riktning i mitt liv. Jag är inte sjuksköterska sen ett år tillbaka, den möjligheten fanns. Jag har valt ett annat spår och fy tusan så nöjd jag är!