Känslor i oodrning

Jag hade tänkt att jag skulle skriva varje dag, men det har inte blivit så. Har försökt att skriva men hejdar mig själv innan det blir något.

Just ikväll är jag rastlös, med massa känslor som jag inte vågar känna. Så jag försöker skriva dem för att de ändå ska finnas. Det händer något med känslorna när de uttrycks till andra människor, då finns dem på riktigt, inte bara i mitt huvud. I mitt huvud finns just nu skam över att jag inte vågar känna sorgen, ensamheten och rädslan.
Min hjärna, min kropp, hela mitt jag har i många år varit van vid att jag måste skämmas för det jag känner. Känslorna har varit så stark kopplade till hemligheter och destruktiva beteenden som jag både ville att omvärlden skulle och inte skulle se på samma gång.

Att jag är ledsen över att mamma har dött är fullt naturligt, sorgen är naturlig, självklart och hela den grejen. Men jag är rädd för jag känner mig så fruktansvärt ensam. För mamma var ändå en trygghet. Det var hem till mamma jag åkte när jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Mamma var sista utvägen, mitt skyddsnät och nu står jag utan. Jag är så rädd att jag inte vågar känna efter, jag vet inte exakt vad jag är rädd för. Men jag har ingen aning om livet kommer bli nu, klart att jag kommer klara mig på något sätt, men jag vet just nu inte hur.