I exist as I am - that's enough!

Snart är det ett år sedan mattan rycktes undan från mina fötter. Det har varit ett helt sjukt år. På en del sätt faktiskt ett av de bästa åren på länge, och på en del sätt ett av det absolut värsta. För ingenting varar för evigt och ingenting är konstant. Jag har gråtit, saknat, svurit och sörjt. Jag har blivit trampad på, nedtryckt och kämpat för att hitta mig själv. Jag jobbat som ett djur för att lyssna på mig själv och jag har varit bättre än någonsin på att känna in mina egna begränsnignar och stå upp för mig själv. Jag fick anledning att kolla på instagrambilder från ett år tillbaka och jag ser det jag kände då. Att varenda känsla är rå, det går att ta på smärtan och varenda cell i min kropp minns hur det kändes. Den sorgen är inte borta, den försvinner aldrig. Men den är inte rå på samma sätt och jag har plats för så många fler känslor. Tydligt är också hur viktigt yogan var för att hålla mig grundad, för att hjälpa mig att må bra.  Yoga, meditation och tid i naturen...

Jag behöver struktur. Har jag struktur och ordning har jag ett räcke att hålla mig i. Därför skriver jag nästan alltid listor inför resor och packande. Både det jag ska ha med mig och det jag ska komma ihåg att göra innan (typ duscha efter ridningen 🤣). Jag packar oftast en dag innan jag ska åka, även på vardagar är väskan klar kvällen innan. Den här veckan har jag jobbat kväll och inte hunnit förbereda mig. Jag har inte ens hunnit skriva listor! 😱 Så det blev en kaosartad kväll innan allt var med och packat i rätt väska. Jag dubbelkollade hur många gånger som helst men till och med spisen var avstängd när vi gick. Att det är disk kvar i köket kan jag leva med. Nu sitter vi iallafall och väntar på tåget. Och hoppas att vi kan sova gott på väg söderut. Puh!

Den här påsken är så annorlunda. Jag har länge varit fascinerad av påskhistorien. Att det är grunden till den kristna tron. Det har alltid varit något jag inte helt kan förstå, uppståndelsen. Att vi människor lever vidare bortom våra kroppar är självklart för mig, men att återuppstå i samma kropp är minst sagt mystiskt. Jag vet inte vad jag tror om Jesus och uppståndelsen. Därför har jag ofta tyckt att det känns lite konstigt med påskmat och påskägg i samma veva. Det är något helt annat än den kristna påsken och jag har inte landat i det riktigt. Men tid att vara ledig med nära och kära är alltid uppskattat I min familj brukade påsken alltid innebära skidåkning. Har jag inte varit på resande fot så har jag varit i Klövsjö på påsken. I år är första gången jag bara är hemma. Och det är konstigt. Det är ovant och jag vet inte helt vad jag ska göra med den här helgen. Det känns sorgligt att jag inte kan fira med min familj. Jag har begränsat med energi, så jag vilka fighter jag tar. ...

Jag har väldigt mycket fint. Nej allt är inte perfekt och det finns saker jag vill och behöver ändra på. Men jag är inte alltid säker på om jag jobbar med att ändra rätt saker eller om jag går i gamla hjulspår. Jag är tacksam för möjligheten att skapa nytt, bygga det liv jag vill ha och leva på ett sätt som jag mår bra av. Jag är tacksam för att jag vaknar varje morgon och kan röra hela min kropp, känna att tårna är en del av mig liksom hjärtat och ögonen. Jag är tacksam för allt jag ser, allt jag tar in i hjärtat och får lära mig av. Jag är tacksam för alla möjligheter jag har framför mig, att gå vidare och hitta min plats, min grej och göra det jag gör allra bäst. Jag är tacksam för människor som möter mig, ser mig och ger mig en plats där jag får vara jag. Jag är tacksam för min egna möjligheter och verktyg att påverka mitt liv och våga ta steg mot något annat. Jag är tacksam för inspiration, kärlek och den lilla rösten som viskar och påminner mig om var jag är på väg.

"Försiktigt nu!" "Ta det lugnt!"  "Inte så högt!"  De orden sägs oftare till flickor än till pojkar. Flera gånger på en dag lär vi vuxna varandra och våra barn att flickor är sköra och små. De får veta att de inte kan, att de inte är tillräckligt starka. Jag gör det, och jag skäms varje gång jag inser att jag sagt till en treårig flicka att hon ska vara försiktig. Vem är jag att berätta för henne att hon inte är tillräckligt stark?  När jag var liten var jag rädd, för allt. Men mamma kunde också berätta att jag var orädd och alltid testade saker. Att jag som treåring tjatade tills jag fick åka liften själv, för jag hade bestämt att jag kunde. Att jag älskade att klättra i träd. Men jag minns att jag stod bredvid klätterställningen på skolgården och inte vågade klättra upp. Att det sög i fotsulorna av rädsla och jag var rädd för att inte kunna komma ner från klätterträdet. Vi hade en grannkatt på gatan som inte mådde bra, den fick jag höra att ja...

Jag slås ibland av hur otroligt bra jag har det. Jag har tak över huvudet, möjlighet att fylla mitt kök med massor av mat så jag kan äta mig mätt, inte bara en, utan flera gånger om dagen. Jag har möjligheten att utbilda mig och jobba med något som i stora delar av världen är livsfarligt. Här finns det skyddsmekanismer och en demokrati som möjliggör för mig att göra mitt jobb.  Jag har möjlighet att själv välja varje morgon hur jag ska se ut, hur jag ska tänka och vart jag ska gå. Jag är fri. Jag har möjlighet att själva välja vem jag ska umgås med, prata med och vilka människor som tar plats i mitt liv. Varje morgon vaknar jag bredvid någon jag älskar av hela mitt hjärta. I ett hem som är vårt. Vi har möjligheten att drömma om den framtid vi vill ha, de upplevelser och resor vi vill dela med varandra.  Runt omkring i landet och världen har jag vänner som jag når med ett knapptryck och varje dag inspireras jag av nya människor och potentiella nya vänner i hela v...

Det finns en röst i mig, som har fått mig att fungera i många år. Den berättar att jag inte är tillräcklig och att jag alltid kan lite mer. Det är en jättebra röst som jag är tacksam för, för den får mig att utvecklas, utmana och försöka se utanför ramarna. Men den behöver begränsas av måttfullhet och lagom. Den andra rösten som berättar att det räcker, det är ok. Att det är alldeles lagom att ta en promenad, inte bestiga ett berg. Att det är jättebra att köra en diskmaskin, inte storstäda hela köket. När jag mår sämre blir jag osäker på vad som är tillräckligt, så jag försöker försäkra mig genom att bygga en marginal, och göra lite mer, så att ingen annan ska kunna slå ner mig, för min lägsta nivå SKA vara så hög att jag klarar av andras kritik. Så mina egna krav blir högre, högre och högre. Överallt, samtidigt. Då tappar jag också förmågan att prioritera. Jag klarar inte av att göra lite lagom mycket skolarbete, laga lagom avancerad mat och gå ut i en kvart för att jag mår bra ...