Emma Pemma

Personalfest på jobbet igår och jag tog i lite för mycket. Men jag är ändå djäkligt nöjd. Det här är första gången som jag inte sitter hela dagen efter en stor fylla och ångrar och skäms att jag tappade kontrollen. De första timmarna idag har varit så, men sen har jag insett att vad fan spelar det för roll? Alla gör dumma saker och jag gjorde ingenting olagligt eller skitkorkat (vad jag minns). Däremot känner jag att det är onödigt att det alltid går ut över alla i mina omgivning, att det blir de som får ta hand om mig eftersom jag inte kan ta mig hem själv, och att min syster återigen fick komma till min undsättning. Jag kan inte lova att jag aldrig någonsin kommer bli skitfull igen, men jag kan lova att försöka acceptera att det blir så och försöka vara så nykter att jag kan ta mig hem själv.
Hon som skäms och får ångest över mina fyllor, det är "Polis-Emma", den duktiga Emma som alltid ska vara perfekt och hålla fasaden uppe. Idag har jag försökt låsa in henne, försökt berätta för henne att hon inte får ta så mycket plats. Hennes tankar hjälper inte mig och jag vill inte lyssna på de. Det känns lite som diskussionerna Melanie och Wanda har i "The Host". Så tudelad kan jag känna mig, men jag har varken lust eller energi att lyssna på hennes skeva bild av hur världen ser ut eller hur jag är som person. Jag är en djävligt bra människa, som har lite svårt att acceptera det, men i grund och botten tycker jag om mig själv, jag älskar mig själv och vill mig själv väl. Ännu tycker jag inte om "Polis-Emma", jag kommer lära mig att tycka om henne, för hon är en del av mig som jag ska leva med varje dag. Men det måste få ta tid. För vår relation är ganska skev och destruktiv. Till slut ska jag krama om henne och berätta att det är helt ok att hon finns, men att det är jag och inte hon som bestämmer över mitt liv.