Säg vem som vackrast i landet är

Som jag har hatat den bilden, kroppen i spegeln som är både större och fulare än alla andra i salen. Jag har hatat, föraktat och varit rädd för min spegelbild så mycket att jag har undvikit att träna i spegelsalen eller avsiktligt ställt mig bakom någon för att slippa se. Men inte idag! Idag sa jag åt den sjuka emma att vara tyst för idag såg jag en kropp som jag är nöjd med och nästan älskar. Varenda del som jag brukat hata och förakta tittade jag på idag och såg styrka och glädje. Inte för att jag är mer vältränad nu än för tre veckor sedan när jag hatade min kropp, utan för att jag idag tycker om mig själv. Sådana dagar kan jag njuta av träningen, vara snäll mot kroppen och träna för att jag vill och inte för att straffa kroppen eller mig själv. Idag var jag min kropp, istället för att bara ha en kropp. Det som skrämmer mig i det här är att när jag mår dåligt ser jag inte bara på kroppen med en annan blick, hjärnan blir sjukt nog lurad att tycka att jag är tjockast och fetast och sämst i rummet. Det syns i spegeln.  Varje gång jag förstår hur skev min kroppsbild har varit och hur djupt det ligger blir jag skrämd över att jag under så lång varit fullt övertygad och trott på något som absolut inte var sant.