I exist as I am - that's enough!

Till dig som är liten och finns inuti av Linnéa Regnlund är en bok för det lilla, vilsna barnet inuti. Framförallt till den som har grov PTSD och/eller dissociativ störning. Jag läste den för att förstå mer och det gör jag. Jag förstår hur det kan kännas att vara barn i en vuxens kropp. Att det kan vara så att en och samma person inte upplever allt, utan bara är med ibland och att omgivningen inte alls förstår att det är så. Att det ibland är någon annan som pratar, tycker och känner och den personen kan tycka någonting helt annorlunda. Jag förstår att det ibland är skrämmande att vara fler, men att det var viktigt en gång. Att vara fler blev ett sätt att överleva ett övergrepp, trauma eller något annat hemskt. Boken är skriven i korta stycken där Linnéas egna teckningar blandas med ett pedagogiskt upplägg för att förklara känslor och tankar som finns hos den som varit med om något väldigt hemskt. Det är enkelt att läsa, med många upprepningar som skapar en trygghet och en känsl

Det här spelar roll för mig. Jag har ritat av min egen hand. Det är inte bara ett friskhetstecken, det handlar om att jag har övervunnit rädslor och förutfattade meningar jag har haft om mig själv hela livet. De senaste åren har jag sakta men säkert slipat om den diamant som är jag för att få bort de kantstötta bitarna som alltid sökte prestation och bekräftelse. Innanför det hittade jag en längtan att skapa, rita och måla. För det har jag alltid gjort, trots att jag sagt att jag inte kan. Jag har sagt att jag inte kan, eftersom min självkänsla varit så låg att jag inte trott på att jag faktiskt kan. I min familj kunde min syster och farfar rita och måla, den ena var konstnär och båda är bildlärare. Ribban var satt högt, och jag kunde alltså inte rita, med min egen prestationssökande logik, för jag kunde inte rita som de gjorde. Därför försökte jag inte ens, det var inte för mig. Jag har inte haft motivationen att försöka och kreativiteten har inte funnits i mig när min självkän

Idag har jag världens bästa jobb! Solen skiner, snön ligger som ett tjockt täcke och förvandlar det branta, vackra berget till en mjuk, tyst och alldeles stilla plats för vila och återhämtning.

 Eftersom jag inte haft mycket att distrahera mig med de senaste dagarna förutom hundskall (varannan människa i den här byn har hundar som pratar med varandra värre än bilarna gjorde i Indien), så berättar jag om allt som händer mig på sociala medier. Det börjar nästan bil hopplöst hur mycket jag använder det för att nå ut till världen, men älskar en att skriva och det inte händer så mycket runtomkring en så fungerar ju det. Vill ni inte läsa så slipper ni. Veckan började med feber så jag har bäddat ner i mig i soffan med te de här dagarna. det bästa som finns då är böcker! Förutom att jag är mitt i att läsa om alla Harry Potter böcker och fortfarande har julklappsböcker i bokhyllan så hämtade jag ut två nya böcker på posten idag. Den ena läser jag i bokklubb med mina Leakycon-vänner runtom i världen. Den andra har jag fått gratis för att recensera här på bloggen. Så nu får Harry vänta några dagar och jag ska springa runt med Mindy Kaling i NYC innan jag lär känna det inre barnet lit

Jag lever mitt liv för mig. Visst älskar jag och bryr mig om människor runt mig, men mitt liv, det handlar om mig. Jag är huvudrollen i mitt liv. Kanske är det vad som är kärnan i feminismen, att kvinnor vill och vågar kliva upp och vara viktiga för oss själva och i våra egna liv. Att vi vågar stå upp för våra drömmar, att vi vågar drömma. De flesta av mina vänner är kvinnor, som jag tycker är starka, har planer och drömmar och inte alls lever sina liv enbart för en mans skull, eller är dikterade av män. Men vid närmare eftertanke tror jag att jag ljuger för mig själv när jag säger så. Själv har jag jobbat i många år med att acceptera och hantera ett bekräftelsebehov som grundat sig i att min pappa inte tagit det föräldraansvar han bör ha lagt på sina axlar när han tillsammans med min mamma skaffade barn för 25 år sedan. Istället har min mamma tagit ansvaret och lärt mig och mina (i sammanhanget patetiskt nog), systrar (och inte bröder), att det är kvinnor som ska fixa allt. Jag har

Tillsammans går vi mot slutet  när tiden runnit ut  tårarna berättade om livet vi haft  och slutet är  en stillsam picknick med rödvin och ägg  Låt mig hålla om dig  innan jag stjäl ditt sista andetag och tar ditt liv  När du lever som mest  och äntligen är fri  går skottet av och du faller långt från mig (c) Emma Thorell Stårsta

Jag läser Good News Magazine och får så många tankar. Det var verkligen rätt dag för mig att få den tidningen. En dag när ensamheten gör sig påmind, när avstånden till de städer där jag känner mig hemma är långt. En dag när snön täcker vägarna och gör mig rädd för att ge mig och köra. Så jag stannar inne, i mitt eget sällskap och försöker låta bli att söka bekräftelse på Facebook och Instagram, samtidigt vill jag berätta att jag inte har en bra dag och att det är ok. För lika viktigt som det är att våga berätta om det vi mår bra av, som Good New Magazine gör, lika viktigt är det för mig att visa att mina dagar går upp och ner och att det är ok. För mig handlar det om att låta bli att visa en genomskinlig yta som inte är jag, utan att visa vem jag är. Som jag är. Kanske skulle jag må bättre av att inte ens använda mig av nätet för att visa vem jag är, kanske skulle jag våra vara mer kreativ och lyssna mer på min inre medkänsla och omtanke kring mig själv och mindre på kritikern. Men j

Ensamheten brukar inte störa mig, jag trivs med mig själv. Men isoleringen från de människor jag tycker om, det börjar ta på mig. Jag saknar kramar från mina vänner, saknar att sitta i soffan bara vara och prata om allt mellan himmel och jord. Jag längtar efter promenader med mina vänner i den stad jag flyttat till och ifrån, efter fikastunder och upptäckter där jag hör hemma. Idag längtar jag hem, till Umeå.  Jag älskar Klövsjö, vinter och skidåkning, men just idag känner jag mig urlakad, för jag är mer än det här. Allt det andra jag är, den jag som kommer fram med alla mina vänner runt om i landet, det som kommer fram när jag upptäcker nya utmaningar och kreativa påhitt, det får nästan inte skäl att komma fram här. Här är verkligheten i många lägen platt. Visst har jag möjlighet att göra riktigt kul grejer på jobbet, sådant som jag längtat efter länge. Det är härligt, men de här veckorna, när jag jobbar halvtid och backarna är tomma, då finns det tid att bara vara. Och då upptäck

Jag vaknar upp till ljudet av plogbilen och sol utanför fönstret. Jämtländsk januarilycka kallas det. Jag älskar snön, har alltid gjort det. Men det blir lite väl mycket när det inte går att komma till jobbet, eller ens komma ner för backen på skidor eftersom det är för mycket snö. Min franska lilla bil är dock inte någon Jämtländsk lycka. Den protesterar högljutt av att tvingas flytta på sig ibland, men än så länge har den klarat av att köra mig både hit och dit. Tre månader till är allt den ska klara av. Plogbilen är klar nu och vinden viner genom vädringsluckorna på vår lilla trästuga. Det låter som jag föreställer mig fyren i Pappan och havet. Dock inte lika mörkt och kallt, utan behagligt och soligt. Snart väntar dagen, en  strålande, vacker och 4 minus kall dag. Det blir en bra dag idag! 

Passa inte in mig i ett fack. Jag tänker vägra att passa in. Mina egna ord inspirerar mig idag. Det är lätt att bli en annan person på en annan plats. När jag flyttade till Umeå kände jag framförallt att jag slutade göra saker som jag alltid gjort ”bara för att”. I Umeå blev jag tryggare i mig själv, mina val och lärde känna otroliga människor på kort tid som lärde mig så mycket om mig själv och om dem. När jag flyttade därifrån gjorde det ont i hela kroppen, för där känner jag mig så hemma, hemma i mig själv och trygg som den jag är. Så kom jag hit, till den plats på jorden jag älskar mest av allt. Den plats där jag gråtit i panik, hatat mig själv och allt jag gjort, där jag andats ut när livet rasat omkring mig och upplevt några av barndomens lyckligaste stunder. Det är en plats som jag värderar högt och nu lär känna på nytt. En plats där jag nu hittar ännu mer inom mig själv. Jag få vara kreativ, busig, knasig, ansvarsfull, påhittig och mig själv rakt igenom, hela daga

De första veckorna var kaos och kalabalik, och nu infinner sig ett lugn och tid att varva ner, njuta och bara vara i några månader. Det kommer troligen inte hända mycket på jobbet, men det som händer och de barn jag jobbar med kommer att vara otroligt kul. Det utmanande och roliga med det här jobbet är att jag både tvingas och får möjligheten att vara kreativ on the spot. Tempot måste anpassas och problem måste lösas som de dyker upp, det är vad som är så skoj med det här! Klart jag svettas av fyra treåringar utan fartkontroll eller stoppknapp, men hej vad kul det är när de hittar det där! Yes, idag är jag fröken positiv, det är en strålande måndag och den här veckan kommer att bli jättefin! Jag glider runt med hela universum närmast kroppen och njuter av livet,att jag lever min dröm och bor i Sveriges Vackraste By. Det är här och nu. That's it. Jag fullkomligen älskar att gå runt med ett stjärntäckt underställ och känna mig som drottning över universum! 

Jag går igen folkmassan i byn  ett kalejdoskop av glädje i stormkappor  Alla som är här sökte efter något mer  Den har väntat på dig  New York  Dig har jag väntat på hela livet  Det är en stor kärlek, där du får gissa  en äkta kärlek, föränderlig  en sann kärlek som gör dig galen  men du vet att du inte vill ändra på någonting  För vi kan dansa till den nya rytmen  varje natt genom livet  Ljusen lyser starkt men de bländar oss aldrig  Skylten sa  Välkommen till New York  Dig har jag väntat på hela mitt liv