Upp och ner är också balans

Ensamheten brukar inte störa mig, jag trivs med mig själv. Men isoleringen från de människor jag tycker om, det börjar ta på mig. Jag saknar kramar från mina vänner, saknar att sitta i soffan bara vara och prata om allt mellan himmel och jord. Jag längtar efter promenader med mina vänner i den stad jag flyttat till och ifrån, efter fikastunder och upptäckter där jag hör hemma. Idag längtar jag hem, till Umeå. 

Jag älskar Klövsjö, vinter och skidåkning, men just idag känner jag mig urlakad, för jag är mer än det här. Allt det andra jag är, den jag som kommer fram med alla mina vänner runt om i landet, det som kommer fram när jag upptäcker nya utmaningar och kreativa påhitt, det får nästan inte skäl att komma fram här. Här är verkligheten i många lägen platt. Visst har jag möjlighet att göra riktigt kul grejer på jobbet, sådant som jag längtat efter länge. Det är härligt, men de här veckorna, när jag jobbar halvtid och backarna är tomma, då finns det tid att bara vara. Och då upptäcker jag att jag har svårt att bara vara jag, för jag är trots allt någon i relation till min omvärld. Och den omvärld jag lever i just nu har jag svårare att påverka, valmöjligheterna är få, och ytan är ibland viktigare än insidan. Det skaver i mig, för min insida är det vackraste jag har. Jag vill påverkas av möten, musik, böcker, film, teater, konst, allt det vackra i naturen, ord och människor. Allt det vill jag ha för att måla min insida precis som jag vill ha den. Just nu har jag en uppsjö av naturskönhet och skidåkning. Det gör att jag inte har den balans jag konstant letar efter. Jag har bara jättemycket av det här just nu. Jag saknar stillheten, stimulering och tid att låta insidan utvecklas. 

Det blir väl så här tänker jag, när det är intensiva jobbveckor som varvas med nästan tomma veckor. Och jobbet är vardagen, det händer inte mycket utanför skidbacken. Jag vill forma min egen värld, bli den jag är, vara jag i allt jag gör. Annars går jag sönder.