I exist as I am - that's enough!

Just nu känner jag en stor tacksamhet för det samhället jag lever i. Idag har jag jobbat med en artikel om kvinnors rätt eller tvång till slöja. Skapat plats för flera perspektiv och strävat efter att nyansera debatten. Förutom det har jag redigerat bilder från ett bröllop, för mitt jobb är i nuläget väldigt brett, jag vill ha erfarenheter. Just det här bröllopet var mellan två personer av samma kön. Anledningen till att jag nämner det är för att jag är stolt över det som har hänt i Sverige på relativt kort tid. Att det inte är kriminellt att älska vem du vill eller klä dig hur du vill. Det är fortfarande ofantligt långt kvar att gå, men vi har en demokrati och ett samhälle att vara stolta över. Jag är själv en hetero, vit kvinna och har nästintill aldrig blivit utsatt för kränkningar. Men så många andra människor i det här landet har det, så vi har långt att gå, men är ödmjuk för alla människor som gett mig möjlighet att ens uttrycka de här tankarna utan att fängslas. Att utföra

Äntligen. Jag kan inte börja på något annat sätt. För avslut är viktiga för mig. Och äntligen har vi knutit ihop säcken. Vi har löst de sista praktiska bitarna och det står en gravsten på plats. Äntligen känns det som att jag kan lätta hjärtat och andas ut. När någon dör blir världen kaos. Det är sorg, saknad, oro, ilska, mörker och all världens känslor. Och i det ska en uppsjö av praktiska saker lösas. Det har inte varit lätt, det har inte varit smärtfritt. Men nu är det äntligen över. Vi åkte också, alla tre, ut till mammas grav. Jag fick för första gången se stenen och planterade lila blommor. Det blev väldigt fint och jag känner mig lugn I hjärtat. När jag landade hemma spände en regnbåge över hela himlen. Tack universum. ❤️

Jag tänkte att ni ska få uppdateringar och bilder från allt fantastiskt som har hänt de senaste veckorna. För det går inte att beskriva på något annat sätt än att de senaste veckorna varit fantastiska! Jag har tagit examen, fyllt år, förlovat mig, köpt hus och för första gången jobbat heltid med mitt eget företag.  Det har varit så mycket nytt, spännande och roligt att jag inte har kunnat ta in det helt och hållet. Jag har förminskat känslorna och haft svårt att njuta av det fantastiska. Som att jag inte förtjänar att det går så här bra, att jag mår så här bra. Det är som att jag har en sida i mig som tycker att jag MÅSTE lida. Så mycket att jag till och med har tyckt att det varit svårt att skriva om det. Det har jag lärt mig kallas för självsabotering. Att förvänta sig mindre av livet, för mindre är vad jag är van vid. Så när livet inte bara är bra, utan fantastiskt, då blir det läskigt och jag är så ovan vid det att jag letar efter fel. Som när jag blir sur för att det är lit

Nu har det hunnit hända grejer! För tio dagar sedan förlovade vi oss och idag skrev vi kontrakt på ett radhus! Det är magiskt och alldeles underbart att få lägga grunden för mitt framtida liv tillsammans med Martin. Den här sommaren är en som jag säkert kommer se tillbaka på när jag är äldre och förhoppningsvis minnas med glädje. Och jag kan tycka att vi förtjänar glädjen, att tillåta oss att vila i det här och njuta av att det känns så himla bra. För det känns fantastiskt att få kallas fästmö och kalla honom för fästman. Att veta om att han vill vara med mig och jag med honom. Och livet kommer mellan de här stunderna att vara som livet är. Ibland är det enkelt och flyter bara på, och ibland är det tyngre. Men vi kommer ha varandra mitt i allt det. Vår relation kommer prövas, stötas och blötas och jag tror att vi kommer lära oss och växa i det. Jag är ovan att skriva om sådant som känns fint, och nu är det mycket sånt. För i samma veva som allt detta har jag tagit examen och börjat

Ofta när vi kommer till en plats med människor kan vi läsa av energin. Ta reda på om människorna är arga, rädda, glada eller något annat. Det är rätt praktiskt för det gör det lite lättare för oss att förstå situationen. Men för empatiska, högkänsliga och intuitiva personer kan det bli väldigt jobbigt med så mycket känslor. Framförallt när vi i vårt samhälle ofta premierar att jobba tills vi går av på mitten och offra oss för andra istället för att lyssna in hur vi mår. Jag börjar förstå hur otroligt viktigt det är för mig att dra mig tillbaka och sitta för mig själv. Att få ta en promenad i lugn och ro för att stilla mina egna tankar istället för att hela tiden parera för andras känslor och reaktioner. Att vara bland människor tar ofta energi från mig. Framförallt om det är många, då menar jag fler än tre. Det finns några få människor som jag är mig själv med och verkligen kan slappna av och återhämta mig tillsammans med. Men ändå behöver jag stunder när jag bara är med mig själv.

Igår var det ett år sedan du dog. För ett år sedan blommade syrenen i Stockholm och här har det snöat varenda dag i en vecka i år. Då var det kaos och det kändes som att hela världen skakade. Nu sitter jag och känner mig trygg, lugn och glad. Idag känns hjärtat mycket lättare. Jag var ledsen igår. Jag var låg och förvånades över att dagen liksom rullade på. Att inte allt bara stod still i en grå sörja. För några månader sedan bokade jag in en skidresa och planerade att komma bort den här helgen. Att försvinna till bergen och inte behöva möta vad jag nu var rädd för att möta. Men universum hade en annan plan. Jag var sjuk i över en vecka och kom inte på benen förrän dagen innan jag skulle åka, så jag insåg att jag behövde stanna hemma. Istället bokade in jag mig på yoga och massage igår och gav mig själv en hel dag som bara handlade om att ta hand om mig. Jag försökte vara i stunden, känna känslorna och låta det som var vara. Utan att värdera, utan att döma. Bara lät det existera.

Snart är det ett år sedan mattan rycktes undan från mina fötter. Det har varit ett helt sjukt år. På en del sätt faktiskt ett av de bästa åren på länge, och på en del sätt ett av det absolut värsta. För ingenting varar för evigt och ingenting är konstant. Jag har gråtit, saknat, svurit och sörjt. Jag har blivit trampad på, nedtryckt och kämpat för att hitta mig själv. Jag jobbat som ett djur för att lyssna på mig själv och jag har varit bättre än någonsin på att känna in mina egna begränsnignar och stå upp för mig själv. Jag fick anledning att kolla på instagrambilder från ett år tillbaka och jag ser det jag kände då. Att varenda känsla är rå, det går att ta på smärtan och varenda cell i min kropp minns hur det kändes. Den sorgen är inte borta, den försvinner aldrig. Men den är inte rå på samma sätt och jag har plats för så många fler känslor. Tydligt är också hur viktigt yogan var för att hålla mig grundad, för att hjälpa mig att må bra.  Yoga, meditation och tid i naturen är

Jag behöver struktur. Har jag struktur och ordning har jag ett räcke att hålla mig i. Därför skriver jag nästan alltid listor inför resor och packande. Både det jag ska ha med mig och det jag ska komma ihåg att göra innan (typ duscha efter ridningen 🤣). Jag packar oftast en dag innan jag ska åka, även på vardagar är väskan klar kvällen innan. Den här veckan har jag jobbat kväll och inte hunnit förbereda mig. Jag har inte ens hunnit skriva listor! 😱 Så det blev en kaosartad kväll innan allt var med och packat i rätt väska. Jag dubbelkollade hur många gånger som helst men till och med spisen var avstängd när vi gick. Att det är disk kvar i köket kan jag leva med. Nu sitter vi iallafall och väntar på tåget. Och hoppas att vi kan sova gott på väg söderut. Puh!

Den här påsken är så annorlunda. Jag har länge varit fascinerad av påskhistorien. Att det är grunden till den kristna tron. Det har alltid varit något jag inte helt kan förstå, uppståndelsen. Att vi människor lever vidare bortom våra kroppar är självklart för mig, men att återuppstå i samma kropp är minst sagt mystiskt. Jag vet inte vad jag tror om Jesus och uppståndelsen. Därför har jag ofta tyckt att det känns lite konstigt med påskmat och påskägg i samma veva. Det är något helt annat än den kristna påsken och jag har inte landat i det riktigt. Men tid att vara ledig med nära och kära är alltid uppskattat I min familj brukade påsken alltid innebära skidåkning. Har jag inte varit på resande fot så har jag varit i Klövsjö på påsken. I år är första gången jag bara är hemma. Och det är konstigt. Det är ovant och jag vet inte helt vad jag ska göra med den här helgen. Det känns sorgligt att jag inte kan fira med min familj. Jag har begränsat med energi, så jag vilka fighter jag tar.

Jag har väldigt mycket fint. Nej allt är inte perfekt och det finns saker jag vill och behöver ändra på. Men jag är inte alltid säker på om jag jobbar med att ändra rätt saker eller om jag går i gamla hjulspår. Jag är tacksam för möjligheten att skapa nytt, bygga det liv jag vill ha och leva på ett sätt som jag mår bra av. Jag är tacksam för att jag vaknar varje morgon och kan röra hela min kropp, känna att tårna är en del av mig liksom hjärtat och ögonen. Jag är tacksam för allt jag ser, allt jag tar in i hjärtat och får lära mig av. Jag är tacksam för alla möjligheter jag har framför mig, att gå vidare och hitta min plats, min grej och göra det jag gör allra bäst. Jag är tacksam för människor som möter mig, ser mig och ger mig en plats där jag får vara jag. Jag är tacksam för min egna möjligheter och verktyg att påverka mitt liv och våga ta steg mot något annat. Jag är tacksam för inspiration, kärlek och den lilla rösten som viskar och påminner mig om var jag är på väg.

"Försiktigt nu!" "Ta det lugnt!"  "Inte så högt!"  De orden sägs oftare till flickor än till pojkar. Flera gånger på en dag lär vi vuxna varandra och våra barn att flickor är sköra och små. De får veta att de inte kan, att de inte är tillräckligt starka. Jag gör det, och jag skäms varje gång jag inser att jag sagt till en treårig flicka att hon ska vara försiktig. Vem är jag att berätta för henne att hon inte är tillräckligt stark?  När jag var liten var jag rädd, för allt. Men mamma kunde också berätta att jag var orädd och alltid testade saker. Att jag som treåring tjatade tills jag fick åka liften själv, för jag hade bestämt att jag kunde. Att jag älskade att klättra i träd. Men jag minns att jag stod bredvid klätterställningen på skolgården och inte vågade klättra upp. Att det sög i fotsulorna av rädsla och jag var rädd för att inte kunna komma ner från klätterträdet. Vi hade en grannkatt på gatan som inte mådde bra, den fick jag höra att ja

Jag slås ibland av hur otroligt bra jag har det. Jag har tak över huvudet, möjlighet att fylla mitt kök med massor av mat så jag kan äta mig mätt, inte bara en, utan flera gånger om dagen. Jag har möjligheten att utbilda mig och jobba med något som i stora delar av världen är livsfarligt. Här finns det skyddsmekanismer och en demokrati som möjliggör för mig att göra mitt jobb.  Jag har möjlighet att själv välja varje morgon hur jag ska se ut, hur jag ska tänka och vart jag ska gå. Jag är fri. Jag har möjlighet att själva välja vem jag ska umgås med, prata med och vilka människor som tar plats i mitt liv. Varje morgon vaknar jag bredvid någon jag älskar av hela mitt hjärta. I ett hem som är vårt. Vi har möjligheten att drömma om den framtid vi vill ha, de upplevelser och resor vi vill dela med varandra.  Runt omkring i landet och världen har jag vänner som jag når med ett knapptryck och varje dag inspireras jag av nya människor och potentiella nya vänner i hela världen. 

Det finns en röst i mig, som har fått mig att fungera i många år. Den berättar att jag inte är tillräcklig och att jag alltid kan lite mer. Det är en jättebra röst som jag är tacksam för, för den får mig att utvecklas, utmana och försöka se utanför ramarna. Men den behöver begränsas av måttfullhet och lagom. Den andra rösten som berättar att det räcker, det är ok. Att det är alldeles lagom att ta en promenad, inte bestiga ett berg. Att det är jättebra att köra en diskmaskin, inte storstäda hela köket. När jag mår sämre blir jag osäker på vad som är tillräckligt, så jag försöker försäkra mig genom att bygga en marginal, och göra lite mer, så att ingen annan ska kunna slå ner mig, för min lägsta nivå SKA vara så hög att jag klarar av andras kritik. Så mina egna krav blir högre, högre och högre. Överallt, samtidigt. Då tappar jag också förmågan att prioritera. Jag klarar inte av att göra lite lagom mycket skolarbete, laga lagom avancerad mat och gå ut i en kvart för att jag mår bra

Ett tag förstod jag inte vad folk menade med att stå med telefonen i handen och vara på väg att ringa den som dött. Så medveten är ju jag ändå att jag inte kunde ringa mamma. Men den här veckan har jag tänkt höra av mig till henne flera gånger varje dag. Jag har pratat om henne också, kommit på mig själv med att säga är, istället för var. Varje gång jag inser att jag inte kan ringa henne, sjunker jag lite längre. Det går över. Men det gör ont. Jag har nog känns alla känslor som går att känna den här senaste tiden. Varit trött, ledsen, förvirrad, stressad, lycklig, taggad, glad, nyfiken och förväntansfull. Så jag har velat prata med henne och inte kunnat. Jag har varit på en gymnasieskola och jobbat från cafeterian hela veckan. Kan vara den minst rofyllda platsen för skapande, men den mest fantastiska platsen för häftiga möten. En plats som stressar upp mig fort däremot. Så jag har behövt påminna mig själv om att backa undan. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra. Jag h

Klockan ringde, på sega dagar kan det ta mig en timma att komma upp.  Efter en timme ställde jag om klockan och sov en stund till. Sen gick det en timma till. Och en till. Tre timmar efter den tid jag tänkt gå upp orkade jag inte ens rulla ner på yogamattan bredvid sängen. Det blev sängyoga och till sist några hundar och trasdockor (älskar yoganamnen). Då började jag vakna. Jag är extremt stresskänslig. Inte så att jag inte kan göra många saker, för det gör jag gärna. Men ska jag klara av att göra allt med fokus och någon form av kvalitet måste jag komma ihåg att återhämta mig. Det är jag helt ärligt rätt dålig på. Jag behöver återhämta mig även efter roliga grejer. Att träffa folk, även nära vänner, kan ta energi från mig. Ska jag på det sitta i ett sammanhang med många intryck, t ex ett fik, så blir min hjärna rätt slut. Det tar tid för mig att landa. Och jag inser att jag behöver gå in i mig, gå tillbaka och hämta energi i skogen. I naturen. Tillbaka till källan och alltets

Högt tempo, prestation och deadlines är en del av det yrke jag har valt. Men det är inte unikt för journalistiken. Hela vårt samhälle har ett för högt tempo som gör att vi lätt bränner ut oss och brinner upp. Jag blir frustrerad när jag känner att tiden rinner ifrån mig och jag inte hinner det jag velat eller trott. Och på samma sätt blir jag trött när jag gör allt jag skrivit på listan eftersom jag inte hunnit känna efter i kroppen och själen. Så jag försöker påminna mig om små pauser, hela tiden. Om att andas i magen, göra en sak i taget och ge mig själv rum att andas. Jag sätter mig och mediterar och stannar upp och är tacksam under dagen. Men någonting händer när jag trycker på play. Då gör jag det ena, det andra och det femte tills jag glömt att jag måste andas för att orka. Jag ogillar verkligen att vi skapat ett samhälle som där vi värderar produktion så sjukt mycket högre än mänskligt välmående. Men har vi skapat det här så kan vi tillsammans oxå skapa ett kärleksfull

Hela mitt liv har jag älskar vintern. Took älskat. Kastat mig ut och gjort snöänglar så fort jag kan. Varje vinter längtar jag som en tok tills jag får åka skidor (alltså är min abstinens rätt tung just nu). Men idag har jag också insett varför så många ogillar vintern fast de bor i den del av världen där snön är nästan ofrånkomlig. Köra bil i Stockholm på vintern är rätt kasst och snöröjningen ger en del att önska. Men på något sätt går det att ta sig fram. Köra bil från en kuststad i Västerbotten till en liten by två mil bort är ett helt annat projekt. Vägarna är i det skick de är och snöröjningen prioriteras inte jättehögt. Plus att vindarna från kusten är starka och får min lilla, japanska bil att kännas liten och icke-nordisk. Men fram kommer jag ändå. Och jag blir tacksam för de människor som jobbar outtröttligt för att vi andra ska kunna köra till jobb, skola, sjukhus och få samhället att fortsätta rulla. Jag blir tacksam för att jag kan styra min dag och köra hem medan det fort