Efter helgen

Jag vill så gärna skriva att jag haft en fantastisk helg, att min 25-års helg blev suverän. Men det går inte. För det var en fin helg, med människor jag älskar och vill ha i mitt liv. Men det gjorde så ont att mamma inte var med, så ont att jag inte hunnit berätta och fråga allt jag ville, så ont att hon inte fanns för att ge mig en kram. Men jag orkade inte ha ont i helgen, så jag lät bli att känna. Tryckte undan i en låda långt in och stängde den med lås och kedja.
Jag har jobbat för hårt de senaste åren för att tillåta mig själv att låsa undan känslor för länge, så den lådan sprängdes upp någon gång efter helgen och idag finns den.

Sorgen.

Den där som gör ont, förlamar och bromsar skriket i halsgropen.
Det känns omöjligt att navigera sorgen, att hantera den, förstå och acceptera den. Det ska inte vara så här. Så jag äter min frukost framför TV:n klockan halv två, för jag sov hela förmiddagen, det har jag inte gjort sen jag var tonåring tror jag. Energin kommer tillbaka. Men idag är jag trött, ledsen och har ont. Och det är ok.

Det är ok att det är jobbigt att fylla år, att det är tungt att gå en promenad, att det är svårt att hitta ord som förklarar hur det känns.

Det är ok.

Men det är inte lätt.