Stranden

Sorgen är verkligen rå, det känns som att jag skalats av och skakats om och inte kan förutsäga vilka känslor som bubblar upp. Men sorgen är däremot inte vackert, det finns inget vackert med en depression, vilket är vad sorgen ju egentligen är. Att försköna den smärtan är bara larvigt och jag tror också att det är farligt. Då är det så mycket lättare att fastna i självömkan. Det är svårare att försöka ta de steg som behövs om det känns som att det enda sättet en får vara ledsen är om en är riktigt ledsen. Livet är aldrig svart eller vitt, vi mår inte antingen bra eller dåligt. Det kan vara både ock, samtidigt. Det går att gå i terapi och vara diagnos-frisk, det går att vara diagnos-sjuk utan terapi. Det går att ha en bra dag och vara ledsen och det går att vara glad och ha en dålig dag.
Jag klädde mig i sommarkläder från Indien och åkte till stranden idag. Jag var lika arg, ledsen och irriterad där, det blev inte lättare att andas för att det såg bra ut utåt. Men jag gav mig själv en stund i solen, jag gjorde något jag har velat göra länge. Det betyder inte att allt helt plötsligt är bra. Det betyder bara att jag försöker göra det jag mår bra av.