Utbrändhet

Sitter här och är sjukskriven från jobbet både idag och imorgon. På nyheterna kommer först ett inslag om att regeringen vill få in fler sjukskrivna i arbetet tidigare och de intervjuar en kvinna som diagnostiserades med utmattningssyndrom när hon var 23 år gammal (ungefär ett år äldre än mig!), för henne tog det 12 år att må bra igen. Hon menar att det är fullt ologiskt att tvinga tillbaka människor med psykisk ohälsa i arbetslivet för tidigt. Några minuter senare handlar det om 16-åringar som är så stressade att det kan liknas vid utmattningssyndrom om de skulle vara vuxna. Det är klart är det svårt att lära oss att prioritera och ta hand om oss själva, när det inte är accepterat i samhället att göra något som inte är förknippat med prestationer. Jag gick förbi min högstadieskola och blev riktigt arg idag. Det var en skola där jag spenderade mina dagar när mycket tufft i mitt liv hände. Jag hade kontakt med kuratorn på skolan, men trots det så levde kraven på mig kvar, jag satsade allt på att lyckas vara en duktig flicka. Det var 12 år sedan jag blev hemskickad från årskurs 2 för att jag hade för mycket läxor, det var 6 år sedan jag blev sjuk i en ätstörning för första gången och fortfarande jobbar jag med att lära mig att ta det lugnt. Jag vet att skolan har mycket få resurser och att det är svårt att hinna med all den sociala hjälp som elever skulle behöva. Och det ser likadant ut i samhället. Det är inte lönsamt i det långa loppet att hjälpa de svaga och socialt utsatta i samhället, men hur lönsamt är det med utbrända, psykiskt sjuka människor som inte orkar jobba och inte känner sig motiverade att delta i samhället? Hur kan vi tillsammans skapa ett samhälle där vi faktiskt kan leva och inte bara hjälpligt orkar överleva?

Från Tilia

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vanliga bikinitjejer

Hogwarts pepparkaka

DU är vacker och stark