I exist as I am - that's enough!

"Försiktigt nu!" "Ta det lugnt!"  "Inte så högt!"  De orden sägs oftare till flickor än till pojkar. Flera gånger på en dag lär vi vuxna varandra och våra barn att flickor är sköra och små. De får veta att de inte kan, att de inte är tillräckligt starka. Jag gör det, och jag skäms varje gång jag inser att jag sagt till en treårig flicka att hon ska vara försiktig. Vem är jag att berätta för henne att hon inte är tillräckligt stark?  När jag var liten var jag rädd, för allt. Men mamma kunde också berätta att jag var orädd och alltid testade saker. Att jag som treåring tjatade tills jag fick åka liften själv, för jag hade bestämt att jag kunde. Att jag älskade att klättra i träd. Men jag minns att jag stod bredvid klätterställningen på skolgården och inte vågade klättra upp. Att det sög i fotsulorna av rädsla och jag var rädd för att inte kunna komma ner från klätterträdet. Vi hade en grannkatt på gatan som inte mådde bra, den fick jag höra att ja...

Jag gled in i en snötäckt by för fyra månader sedan med förväntan och glädje. När jag lämnade byn var träden återigen snötäckta men nu lyste solen och fåglarna kvittrade. Äventyret har tagit slut, och nu väntar några veckor levande i kartonger. Efter en semester i fjällen brukar jag tänka VÄND! strax efter Upplands Väsby. Idag började jag istället skratta för mig själv när jag såg skylten: "Stockholms Län". Jag skrattade för att det var bilar i alla filer omkring mig och jag insåg att det är tur att jag inte bor i innerstan. Stockholm är hetsig, stor och högljudd, men som SNOOK sa:"Det är här jag kommer ifrån."  Här har jag uppvuxen och vet vad jag har. Här finns familjen, vänner och platser som jag känner igen. Här finns också minnen som jag valt att lämna bakom mig när jag flyttat genom halva landet, och flyttat igen.  De senaste fyra månaderna har jag utvecklats, förändrats och skapat om mig själv genom att testa något nytt. Jag vet vad lite mer nu om vad ja...

Nu är jag här med alla mina triljoner prylar (hur blev det så mycket grejer!?) Vi togs varmt emot av underbara människor. Det spritter i kroppen på mig av längtan att upptäcka staden, se vart jag tagit vägen och bara vara här uppe. Hitta till universitetet och känna att det kommer bli bra det här. Spännande, nytt och knasigt annorlunda.

"September är mitt nyår" läste jag någonstans. En tid att börja på nytt, samla kraft och köpa fina, färgglada post-it block och annat kul en kan använda för att plugga. Jag ser fram emot att flytta, göra något nytt och testa mitt eget äventyr. Snart är jag på väg. Lite vemodigt. Lite ledsamt. Så är det alltid och jag är inte förtjust i avsked och avslut. De tomma tavelkrokarna gör mig glad. Böckerna i kassar. Flyttlådor istället för köksbord. Det gör mig glad.  "Tycker om kärlek" står det på kassen som får bära mina böcker! 

Att längta efter något är nästan halva resan så nu låter jag resfebern flyga fri och ska försöka förklara för alla er som undrar vad vi faktiskt gör på ett konvent. I bilder. hur annars ska jag förklara detta underbara kaos? Först packas alla kläder och prylar som har minsta koppling till Harry Potter eller något annat nördigt, är man en sådan som samlar autografer är någon typ av skrivbok bra att ha med också. Ett konvent betyder mycket köande, till registrering, paneler, signeringar (t o m till baren!) men köerna är också underhållning i sig. Det sjungs, snackas och nördas. Både Proffesor Mcgonagall och Proffessor Snape dök upp i det som kallas för cosplay. Efter ett utmattande köande den första dagen hade jag äntligen fått min bricka och ett Hufflepuffband. Nöjd däckade jag på ett golv för helgens första selfie. Hank Green, den ena halvan av Vlogborthers och grundare av Nerdfighters, pratade om allt mellan himmel och jord! Han tröttnade på att stå på scen och...

Jag har fastnat i en äventyrshistoria. En sådan där som kommer tillbaka på TV lite då och då och nu har jag fått låna boken. The Pillars of The Earth. Eftersom jag är en obotlig romantiker och älskar långa äventyrsberättelser fastnar jag självklart för historien, karaktärerna (skulle jag levt på 1100-talet i England hade jag blivit störtförälskad i Jack Jackson). Miljön är England, på medeltiden! Naturen är underbart vacker, byggnaderna magnifika och de lever ett enkelt liv, visserligen för att det var tufft nog att leva enkelt, inte så vackert som det verkar.  I boken/serien bygger de en katedral i Kingsbridge, det är en fiktiv plats. Men Salisbury finns på riktigt och de har en katedral som var inspiration för den fiktiva i Kingsbridge och delvis användes i inspelningen. Värt ett besök? Källa Självklart finns ju Eddie Redmayne, min nya crush, i fler filmer. Nu har jag ytterligare en anledning att se My Week With Marilyn!  Källa