Inlägg

Visar inlägg från 2016

Fotografering

Bild
Att välja att plugga till journalist dök bara upp för mig, och det har gett mig enormt många redskap, upplevelser och nya tankar om framtiden, bland annat en kärlek till foto och film. För några veckor sedan fick jag den stora äran att fota mina vänner och deras familjer, den ena med tre barn och hund och den andra med ett barn på väg i magen. Bara att få frågan gör mig glad och tacksam och jag hade riktigt kul under både fotostunderna och redigeringen. Att få leka med ljuset, vinklarna och få människan framför kameran att känna sig sedd och uppskattad för precis den de är tycker jag är fantastiskt roligt! Det är absolut något jag gärna gör mer av! Här är ett smakprov på hur helgen blev. (c) Emma Thorell Stårsta (c) Emma Thorell Stårsta (c) Emma Thorell Stårsta (c) Emma Thorell Stårsta

Kärleken och avslut

Det var julavslutning på skolan igår . En perfekt stund att fundera på vad vi gjort och lärt oss i år. Hur vi utvecklats och vad vi vill ha mer av nästa år. Sista terminen! Det kändes vemodigt in i själen att det var slut, men också så otroligt fint att få samlas och tacka varandra för att vi skapar en lärande miljö. Eftersom vår skolas huvudman är en kristen församling så har vi vår avslutning i kyrkan. Vi lyssnade på julevangeliet, bad en bön och tackade av de som slutade. Jag rös av så mycket. Bilden av det lilla, lilla barnet i krubban. Som är som det lilla barnet i mig, hjälplöst och i behov av så mycket kärlek. Men som också bar så mycket kärlek och bara längtade att få berätta för människor om allt det vackra vi har inom oss. Jesus som förstod så mycket, mycket mer av det jag nu äntligen börjar se. Det viktiga är kärleken, att älska sig själv och älska sin nästa. Även den nästa som gör dig illa ibland, eller som inte alls gör som du vill. Det kände jag i musiken, i sångerna s

Flowet i livet

Att lära sig lyssna på sin intuition är inte helt lätt, precis som med mycket är förändring lite avigt och konstigt i början. Men idag hade jag sånt flyt, det var flow hela förmiddagen, jag fick dubbellunch till enkelpris när jag nojjade mig över att inte bli mätt, jag hade flyt i trafiken och solen lyste och det kändes bara så där bra i magen stora delar. Och så var det de där andra delarna, när det blev kö, när inga kassor fungerade och jag blev så trött att jag helst ville åka hem. Då kanske det var min intuition som sa till mig att faktiskt åka hem? Jag lyssnade inte på det den här gången, men jag minns känslan till nästa gång. Det är en magisk känsla att börja leva efter inution och kärlek i livet. Då kan allt hända. Egentligen vill jag skriva mer om det här, men jag blev totalt dränerad på energi i eftermiddag, får många intryck och för mycket människor, så jag känner fortfarande av det. En annan dag blir det mer. 

Julbak

Bild
Hon var ju ingen bullmamma, min mamma. Det fanns inte alltid hembakt hos henne, som hos farmor och mormor. Hon var inte den generationen, och hon var ensamstående med tre barn. Men jag tror att hon ville vara, till födelsedagar, studenter, mormors begravning ställde hon sig och bakade tårtor. Och  hon bakade limpa (surdegslimpa var hela mitt liv "mammalimpa" för mig). Och som så många andra så bakade hon på julen. Då blev det pepparkaksbak för hela grannskapet i vårt kök. Vi stod på pallar och trängdes med minikavlar och hade mjöl i halva ansiktet. Vi gjorde lussekatter i alla möjliga former, jag hade gärna så många russin som möjligt i mina. Vi byggde pepparkakshus med precision och alltid samma jakt på mintkyssar. Mamma älskade julen, hon älskade julbaket och det gör jag med. Jag började älska bakning i tonåren, möjligen i samband med ätstörningen, men jag tycker fortfarande att det är avkopplande att baka och mycket godare att äta det jag gjort själv. Och det hö

Vinterskoj!

Bild
Magiska, fantastiska vinterland! Snön bäddar in alla hårda kanter och ger det som tidigare var mörk och tung höst ett skimrande täcke att vila under i några månader. Jag lever upp när det blir vinter. Jag vill ut och åka skidor, bygga snögubbar och snölyktor. Promenera runt och höra det mjuka knastrandet under fötterna och känna den bitande kylan i kinderna. Till och med känslan av blöta sockar när snön läckt in i skorna tycker jag är mysig. När jag njutit frdigt utomhus kan jag komma in och värma mig under en filt i yllekläder och tönda alla ljus jag har. Då blir det så där idylliskt mysigt och jag känner mig extra tacksam för allt fint jag har i livet. Idag kom jag på att jag faktiskt kan försöka måla på snön. Jag har hört tidigare kollegor som gjort det på skolgården. Det är störtkul! Och det går INTE att tänka prestation. Det blir vad det blir liksom :) För att få det här att bli bra behövs svampar, vattenfärg och varmt vatten. Tänk på att ha ett sitterunderlag und

Snubblande nära succé

Ikväll fick jag se min sista present från mamma. (Det är helt sjukt att det redan gått ett halvår utan henne) Vi såg Jonas Gardells 30 år tillsammans. Han är alltid genial. Som alltid berättar att livet för det mesta är jävligt jobbigt, men det är också fantastiskt och strålande och helt jävla underbart! Sedan jag var tonåring har jag slukat Jonas ord och ur de tagit till mig budskapet att vara mig själv. Jag duger som jag är. Det är tillräckligt. Mina åsikter och viljor är värda att bli hörda, men jag är någon med ett eget värde utan dem. Det är mycket känslor fram och tillbaka och jag är enormt tacksam att mammas sista present till mig var det här. Jag är tacksam för alla ord jag fått till mig från Jonas Gardell. Och jag är tacksam för att jag är jag.

När jag inte sover tänker jag

Varför sömnen inte dyker upp vet jag inte. Jag vet bara att jag inte sover. Att han bredvid mig har sussat sött i några timmar, men för min del infinner sig inte tröttheten. Jag vill släppa på oron, men har svårt att ignorera det magonda. Kanske är jag rädd för en ny prestationsinriktad vecka. Rädd att tappa bort mig själv och det som är viktigt. Rädd att inte nå min egen förväntade nivå från början, så jag tänker att det är kört. Rädd att inte räcka till, fast jag vet att jag inte behöver bevisa något för någon. Det räcker att jag finns. Men visst är det svårt att acceptera. För jag måste tänka om, hitta en ny trygg grund i en miljö som ber mig prestera tills jag kräks. Det är en svår plats men inte en omöjlig situation. Jag får andas ut och hitta lugnet där oxå.

Att låta tekannan pysa ut

Idag blev jag så arg så jag hade kunnat explodera. Så då gjorde jag det. Jag skrek, slogs, sparkade (sacco-säcken är bra till det) och lät ilskan få utlopp så länge den behövde. Det var läskigt, det kändes i hela kroppen. Och det var skönt. För efter en kort stund kände jag hur ilskan släppte, hjärnan klarnade och jag kunde tänka logiskt istället. Det stora är att det här är nytt för mig. Jag har inte tillåtit mig själv att bli arg. Jag har trott, tänkt, lärt mig, att ilska är något som måste hållas tillbaka annars vet en inte vad som händer. Sanningen är att det inte hände så mycket. Inget gick sönder. Ingen fick höra något elakt och jag mådde bättre. För jag slapp gå med magsår och spända axlar och kunde fortsätta med min dag. Så ut och skrik! Skrik ut ilskan, glädjen, sorgen, lyckan. Skratta, sjung och ryt till. Känslorna är inte farliga. Det är fantastiska. Och det är när de inte tillåts levas ut som de lagras som vatten i en tekokare och skadar oss. Till slut explodera

Riddarrustning

Det är min rustning mitt försvar Mitt skydd mot omvärlden och mina egna giftpilar Kjolens kant är vass mot knäna och bryter vatten som en vallgrav Skjortan smeker kroppens konturer som en ringbrynja Koftan matchar exakt i färg och skickar precis rätt signaler "Jag vet vad jag gör. Jag vet hur jag ser ut" Sternarna i öronen matchar de runt handleden och halsen Varje detalj spelar roll när jag bygger min rustning Ringarna på fingarna, innan de långa röda naglarna. Varnar för klorna som vecklas ut mot den som hotar mitt rike Min pupurröda riddarmantel är kappan i ull Den som kostade för mycket men värmer och håller avstånd Kom inte för nära "Jag vet vad jag gör" Mina klackar slår mot frostig asfalt. Jag fryser om tårna men riddare slåss inte med fötterna ändå. Det är viktigare att jag ser ut utan att de ser mig Håret är hjälmen i jämna lockar. Ramar in mitt eget ansikte och det utanpå De lösa ögonfransarna, perfekta hyn lagom rosiga

Grattis mamma

Bild
När jag vaknade imorse var jag pigg och glad förutom en rinnande näsa. Det var skönt att känna att de fina stunderna kommer precis lika ofta som de tunga. De senaste veckorna har jag haft för mycket fokus på de tunga stunderna tror jag. Men jag hade trott att just idag skulle vara svårare eftersom det är mammas födelsedag. Kanske är den inte det eftersom jag förberett mig på den så länge, eller bara för att det är en ledig söndag och jag har tid för känslorna. Jag köpte ett ljus och choklad och åkte till en minneslund. För även om hennes grav just idag blir extra vacker med blommor så är det inte den plats jag minns henne på. Jag minns henne i hjärtat. Här där jag väljer att bo skapar jag oxå platser och stunder att minnas.  Som att tända ett ljus vid hennes foto i hallen. I hennes kläder och smycken som jag ärvt. I bladhalsbandet hon fick på 50-årsfesten. Tårarna rann när jag satt där i minneslunden. Det kändes orättvist att jag inte kunde ta upp telefonen och ringa till dig

Stanna upp. Igen. Igen. Och just nu.

Bild
Energin är slut. Jag har skrivit det här för många gånger. Jag har gjort det här för många gånger förut. Den här gången känns det värre. Tyngre, tommare och samtidigt är det första gången som jag ser hur jag själv satt mig här. Inte "det är synd om mig som kört mig själv i botten, nu ska jag trycka ner mig själv" utan mer att jag ser att det bara är jag som väljer hur jag lever mitt liv, och de valen har gjort att orken inte finns till för att göra det jag vill. Jag har svårt att fokusera, formulera tankar eller ens ord. Min andning åkte upp i bröstet och det tog mig timmar att gå upp ur sängen. Jag har känt av det här i flera veckor, halsbrännan, tröttheten, ledsenheten. Alla stressymptomen har funnits där. Men jag är inte utbränd (än), jag vet inte vad det finns för stämpel på det här. Men jag vet att jag behöver ta itu med det här. De vänner jag pratade med igår (när jag blev rädd för att kroppen så tydligt signalerade att jag behövde vila och jag inte lyssnade), f

Ny månad

Kanske var det något i luften den här helgen. Nymånen, nya månaden. Den ovanligt ljusa hösten eller bara en tid att bryta ihop. Vi var många som mötte motstånd både fysisk och psykiskt. Många vars kroppar och huvuden fick förpassa oss till soffan, böckerna, TVn, tekopparna och vilan. Jag tror att det runnit enorma mängder tårar. Vissa har fått den omsorg och de kramar de behöver och visa har försökt ge det till sig själva. Allt är ok. Vi gör så gott vi kan utifrån vår förmåga. Jag har haft en av de jobbigaste helgerna på länge. Saker har hänt som har triggat mig, gamla minnen har brutit sig loss och ibland har varje andetag varit tungt. Men jag har också mött kärlek, vänskap, kramar och omsorg. Både från mig själv och andra. Försöker acceptera det jag säger till andra. Det är ok att må dåligt. Ok att be om hjälp. Ok att ligga i onepiece på soffan och bara gråta. De behövs ibland. Jag önskar att du tar hand om dig. Tillåter dig att be om hjälp och ger dig själv en kram. Det är tun

Lalehs kristaller och min sorg

Kristaller  med Laleh.  När jag hör den här låten ser jag kyrkan på mammas begravning. Jag ser varenda blomblad som en av hennes kristaller. Men jag saknar orden om henne, för vi har ju så många där som kände henne ändå, men ingen av oss sa någonting till varandra. Första gången jag hörde den här låten var jag ute i skogen.  Jag satte mig i mossan och grät. Det blev så starka minnen och känslor. Nu hör jag den och ler, gråter lite och minns mycket. Kristallerna blir de minnen hon lämnat kvar.  Alla små bitar av mamma som vi som står kvar får försöka se en halvdan reflektion av helheten i. Jag är tacksam för att Laleh satt ord på sin smärta och att jag återigen har lättare för min egen när jag ser att jag inte är ensam. Det finns fler som varit med om det här. Fler som har ont. Men det är klart, bara jag har det precis som jag. Bara jag lever mitt liv. Men vi kommer alla förlora människor vi älskar. Vi kommer alla rasa ihop och gråta, skrika och önska att det gick att

Alla är en enda kropp

Jag försöker hela tiden hitta balans. Fortfarande tror jag att det kommer komma någon en dag och ge mig ett hemligt recept som ska få allt att bli bra. Få livet att falla på plats. Fast jag vet är att hemligheten är att det är jag själv som måste göra det. Varje dag. Varje dag sträva efter balans mellan högt och lågt, snabbt och långsamt. Det är upp till mig att ge mig vad jag behöver här och nu. Och att förstå att jag inte är så viktig, inte mer eller mindre viktig än någon annan. Jag lever mitt liv, med mina toppar och dalar. Men jag är långt ifrån den enda som försöker göra det jag gör, eller har jobbiga stunder i livet. För vi är alla en och samma. Var och en är unik, och alla sitter ihop. Jag är på en fantastisk upptäcksfärd i min andliga uppfattning just nu. Sedan många år tillbaka har jag kallat mig kristen, gått till kyrkan, tagit nattvard och känt mig sedd och älskad både av Gud och den kyrkliga gemenskapen. Nu känns den mänskliga beskrivningen av Gud som Jesus så liten. Det

Mina ord hjälper mig andas

Jag har alltid skrivit. Skrivit för att hålla ordning på huvudet, utmana tankarna och skapa något annat än allt som ibland bara gör ont. Det är skrämmande och läskigt att dela sånt jag gjort. Men jag gör det ändå. Världen står i brand För att ens ha en möjlighet att förändra världen måste jag börja med mig själv. Våga se mina destruktiva mönster och göra valet att förändra dem så inte jag också för dem vidare ut i världen Jag vill hitta kärleken, tilliten och tryggheten som alla människor bär längst in. Därifrån vill jag hämta kraft. Det är min källa Välja rätt Jag vill inte vara sårbar, jag vill inte vara svag. Men även superhjältarna har någon som får de att tappa all kraft och falla till marken. För mig är det du, ditt svek. Som dyker upp i varje älskandes ögon, i ett osagt ord. Bakom mina masker, mina stängda dörrar och mina rivna murar. Där står det, det lär jag mig dag för dag att acceptera. Jag vill att du ska älska mig, men jag kan inte leva mitt liv för att du s

Ett samarbetande samhälle

Jag har precis lyssnat på Alexander Bards sommarprat om att sluta upp med att vara individer och istället bli divider. Att börja se varandra som en helhet och samarbeta för att nå våra mål. Jag tror på det. Det är kärnan i min livsfilosofi just nu. Att vi i grunden är så olika varandra och samtidigt så lika, så när vi slutar se vilka olikheter och skillnader som finns kan vi istället mötas i nya konstellationer och situationer. Då kan det ske magi. Öppna upp för kärlek, mod och helt nya idéer som kan förändra världen. Att sluta tänka att var och en av oss för sig själv måste komma på helt briljanta idéer och istället tillåta idéerna att finnas mellan oss. Vi kan bolla dem mellan varandra utan att "stjäla" de. Istället får de ny luft och kan växa sig ännu större. Då spelar inte våra egna egon och prestationer någon roll. Vi som personer har inte förlorat vårat egenvärde, för ingen har lagt hela sin själ i prestationen.

Kärleken

Jag förstår inte att jag kan känna så här starkt. Att jag fortfarande blir fnittrig och känner mig nykär när jag ser honom. Vi pussas och myser när vi går och veckohandlar tillsammans. Det har gått ett år och jag är lyckligare än någonsin. Han är en av de ärligaste och mest omtänksamma människor jag träffat. Han är smart, snäll och så sjukt kunnig. För honom är det ännu mer självklart att vara nörd än det är för mig. Han låter mig vara den jag är och han får vara den han är. Så att vi tillsammans blir något nytt, något som är vi. Martin jag älskar dig. ❤

Soffan är också ok

Vissa dagar är som igår. Jag flyger fram, jobbar hela dagen, åker till stallet på kvällen och dansar istället för att dricka kaffe. För det känns så bra. Livet är fantastiskt fint och jag har en massa möjligheter.  Vissa dagar är som idag. Jag kommer knappt upp ur sängen, måste resonera med mig själv för att orka klä på mig, äta frukost och ta mig till skolan. Väl där kämpar jag för att komma ihåg att andas och försöker vara närvarande i nuet. Det fungerar en stund. Men efter några timmar är energin slut, batterierna måste laddas upp igen och jag åker hem. Nu sitter jag i soffan och försöker känna lagom mycket och bara vara i det som är.  Det är ingen kraschlandning, och inget konstigt. Det är bara en dålig dag och jag tänker inte köra slut på min kropp. Det är aldrig värt att göra något som inte på något sätt kan hjälpa mig framåt. Hur oproduktivt det än är så är några timmar under filten i soffan bra för mig just nu. Det hjälper min kropp och själ att hitta lite balans igen.

Känslor

När en människa är ledsen är det lätt att ta hand om, krama om och säga att det kommer bli bättre. Berätta att den personen är fantastisk och har så mycket att komma med i världen. Det är lätt att vara ledsen när en får omtanke och kärlek. När vi är lyckliga är det ganska lätt att dela det också, sprida bilder på bröllop, nyfödda barn, sommarkvällar och semestrar. Men allt det där emellan. Det spelar också roll, och det är precis lika viktigt. När jag är arg kokar jag och det skjuter åt alla håll, det är inte lätt att vara nära mig kan jag tänka men det är en del av vem jag är. När jag är förvirrad trycker jag undan det och blir rädd att bli påkommen eftersom jag inte vet vad jag håller på med, och det är också jag. Och när jag mår som jag gör nu, trött utan att kunna förklara varför då är jag också jag och behöver bli sedd. Jag är ledsen så det känns som en stor grå fallskärm som bromsar farten framåt och drar mig nedåt samtidigt. Det är vågor av sorg som gör mig matt, det är säkert

Småsaker spelar mindre roll

Bild
En stund framför TVn med vin och jordnötter är perfekt efter den här dagen. Vi ska ut och vandra och gick ner i källaren för att hämta tält, sovsäckar och allt vi kan behöva. När vi kommer ner i källaren upptäcker vi att en hel del grejer är blöta och fuktiga. Vi ringer kvartersvärden som kommer dit och det visar det sig att vi har fuktskada i källaren, och att lådan med våra vinterskor har möglat. Det går lungt att säga att våra vinterskor inte är i sin forna form. Men det spelar egentligen ingen roll. Förhoppningsvis täcker försäkringen så vi kan köpa nya och annars så är det bara prylar. Det finns tusen andra saker i livet som spelar större roll. Att vi har en lägenhet med tak över huvudet, mat i kylen och möjlighet att ge oss ut i skogen när vi känner för det. Allt det är jag genuint tacksam för. Och dagen rullade på, vi köpte vandringsmat (massor och vegansk!) och ägnade kvällen åt att packa. Vi packade om flera gånger, men till slut blev det klart. Två tunga väskor står i varda

Urnsättning

Bild
Idag bar jag henne i mina armar,  sänkte ner urnan i jorden och släppte en ros i graven. Nu har hon en plats. En plats som vi kan gå till och prata. Det är lättare att prata när jag påminns om henne, och graven är en tydlig plats där hon verkligen påminner mig om allt som varit och allt jag har kvar. Tidigare på dagen regnade det, himlen var riktigt grå. Men när vi kom fram till kyrkogården blev det strålande sol, så klart. Om mormor sprack fram mellan molnen vid sin urnsättning är det självklart att mamma gav oss både sol och värme. Det finns inte en chans att hon skulle låtit oss stå där i regnet. Nu finns det en minnesplats för oss som är kvar, en gravsten och en viloplats för hennes kropp. Det är skönt att veta när jag inte känner henne omkring mig. När jag har svårt att känna hennes kärlek i mitt eget hjärta.

Förändring och tacksamhet

Hela mitt liv kommer jag behöva påminna mig sjäv om att livet inte står still. Att det enda jag egentligen kan vara säker på är att så mycket omkring mig kommer att förändras. Det jag har nu kanske jag inte har imorgon, varken kroppen, prylarna eller människorna. Det ger ett annat perspektiv på tacksamhet. Och var och en av oss behöver lära oss det här på egen hand. Vi behöver få göra samma misstag som någon annan har gjort, och lära oss av samma lektioner. Jag önskar att vi kan hjälpas åt och ta till oss av det vi lär oss, välja att växa och förändras. Var och en av oss kan göra något för att förändra världen, om än så litet. Och oavsett om någon annan gör det eller inte så har just JAG möjigheten att välja något nytt. Det är svårt, skaver och konstigt när det inte finns många omkring en som väljer att gå emot samhällsströmmen av bitterhet och klagan. Men det går. Jag vet att det går. Jag ser så många människor som byter spår, hittar hem, granskar sig själva och vågar se att livet

Flyt med i förändringen

Bild
Det finns så mycket kvar att lära, så mycket jag inte vet eller förstår om mig själv, om andra, om världen. Jag har en bild idag av vem jag är, hur jag fungerar och vilka människor omkring mig är och hur de passar in i mitt pussel. Men imorgon kommer det inte längre vara samma, imorgon kommer jag behöva måla om bilden av mig, omvärlden och alla människor som rör sig omkring mig. Det är skrämmande att tänka att jag inte vet hur någonting är, men det är befriande att uppleva att jag aldrig kan eller behöver vara samma person som jag en gång varit. Vi har alla en möjlighet att förändra oss. Oavsett om vi vill eller inte så kommer vi att förändras, växa och bli någon annan, bara lite lite grann. Men tillräckligt för att vi inte ska fastna. Den här månaden fokuserar mycket på meditation och lugnare yinyoga där jag försöker stanna upp i kroppen, andetaget och verkligen stilla tankarna. Det är precis vad jag behöver just nu. Jag behöver lära mig att lyssna på och acceptera det som hä

Chokladpaj!

Bild
För att vädret är grått och kallt.  För att det är fågelparasiter i sjön. För att jag inte orkar cykla till skogen.  För att jag behöver stänga av hjärnan en stund. För att det är så himla bra. Det finns så många anledningar till att jag spenderar några timmar om dagen i Bluebell, Alabama med lagom mycket småstadsdrama och en himla massa paj! Vid sådana här tillfällen spelar det liksom ingen roll att jag sett serien så många gånger att jag kan replikerna utantill, det är fortfarande värt att titta på. En del i mig vill bli en gammal tant på en veranda i Alabama och dricka iste och äta paj med utsikt över havet. Jag har en något överromantisk bild av Alabama, och en dag ska jag utmana den med verkligheten. Men fram tills dess får jag baka mina egna pajer i Västerbotten istället. Jag kände för en chokladpaj idag (tänk inte på The Help, tänk inte på The Help, tänk inte på The Help!!!), och som vegan blir det inte vilken sort som helst.  Det blir en raw-variant. Vil

Jag gör det jag behöver

Jag har gjort saker idag. Fast jag helst hade velat gömma mig under täcket framför ett TV-serie maraton. Men jag har orkat mig ut (belönades med ett grönt kort i klättring också!). Små saker tar mycket energi från mig, ofta märker jag det inte förrän jag har samlat ihop så mycket att jag känner mig helt genomtrött. Framförallt försöker jag låta bli att falla tillbaka i gamla tankemönster och beteenden. Det är tungt, svårt och tar både tid och energi. Men jag vet att det är enda vägen för att ta mig igenom det. Jag vill göra det här. Jag väljer att göra det här. Trots att det är tungt. Jag är stolt över mig själv som ser vad jag behöver och jobbar för att kunna ge mig själv vad jag behöver. Jag är glad att det finns människor som bryr sig om mig, hjälper mig upp och lyssnar. Jag är tacksam att jag har en vilja att gå vidare, andas och tar en dag i taget. Tar dagarna för vad de är.

Blå fjäril

Idag försöker jag hålla huvudet ovanför vattenytan och inte tvinga mig själv att göra något jag inte vill eller orkar. Jag vill lyssna till kroppen och känslorna och våga vara i det jag känner. Det är svårt och tungt. Till slut tog jag mig ut i solen och körde lite yinyoga och meditation och fick sällskap av en envis och vacker blå fjäril. Det får ta emot, det får vara jobbigt. "It hurts because it matters" som John Green sa. Och allt är inte bara hemskt. Jag har en pojkvän som överöser mig med kärlek och just nu bakar kakor i vårt gemensamma kök. Jag kan yoga utomhus i sällskap av fjärilar, den du! Jag orkade gå en promenad och jag har lyssnat på ett sommarprat som har öppnat mina ögon lite mer idag. Så livet fortstätter och livet är fint. Det är grunden i allt, livet är fint. Jag lever bara lite genom en kuliss just nu. 

Känslor i oodrning

Jag hade tänkt att jag skulle skriva varje dag, men det har inte blivit så. Har försökt att skriva men hejdar mig själv innan det blir något. Just ikväll är jag rastlös, med massa känslor som jag inte vågar känna. Så jag försöker skriva dem för att de ändå ska finnas. Det händer något med känslorna när de uttrycks till andra människor, då finns dem på riktigt, inte bara i mitt huvud. I mitt huvud finns just nu skam över att jag inte vågar känna sorgen, ensamheten och rädslan. Min hjärna, min kropp, hela mitt jag har i många år varit van vid att jag måste skämmas för det jag känner. Känslorna har varit så stark kopplade till hemligheter och destruktiva beteenden som jag både ville att omvärlden skulle och inte skulle se på samma gång. Att jag är ledsen över att mamma har dött är fullt naturligt, sorgen är naturlig, självklart och hela den grejen. Men jag är rädd för jag känner mig så fruktansvärt ensam. För mamma var ändå en trygghet. Det var hem till mamma jag åkte när jag inte v

Stranden

Bild
Sorgen är verkligen rå, det känns som att jag skalats av och skakats om och inte kan förutsäga vilka känslor som bubblar upp. Men sorgen är däremot inte vackert, det finns inget vackert med en depression, vilket är vad sorgen ju egentligen är. Att försköna den smärtan är bara larvigt och jag tror också att det är farligt. Då är det så mycket lättare att fastna i självömkan. Det är svårare att försöka ta de steg som behövs om det känns som att det enda sättet en får vara ledsen är om en är riktigt ledsen. Livet är aldrig svart eller vitt, vi mår inte antingen bra eller dåligt. Det kan vara både ock, samtidigt. Det går att gå i terapi och vara diagnos-frisk, det går att vara diagnos-sjuk utan terapi. Det går att ha en bra dag och vara ledsen och det går att vara glad och ha en dålig dag. Jag klädde mig i sommarkläder från Indien och åkte till stranden idag. Jag var lika arg, ledsen och irriterad där, det blev inte lättare att andas för att det såg bra ut utåt. Men jag gav mig själv en

Sörj inte för att jag är borta, gläds åt det vi har haft.

Vad jag vet om buddismen och hinduismen är att vi inte äger något. Inte ens våra kroppar. Då finns det inget att förlora, för inget har varit vårt.. Så det enda vi kan göra är att ge, kärlek, omtanke och ännu mera kärlek. Älska och låt det gå, love and let go. Det sägs vara hur vi går igenom livet. Och det är ju så, vi äger inte ens luften vi andas. Vi har inte våra kroppar, de består av molekyler och atomer som ständigt byts ut och förändras. Vi är inte ens samma fysiska personer nu som vi var för en kvart sen. Det betyder inte att människor inte är viktiga för oss eller att saker inte kan vara en tröst eller en glädje. Men som vi lever nu får ofta kroppar och saker en mycket större betydelse än varelser och naturen. Det finns ingen plats på jorden som gör mig så lugn som bredvid en sjö, eller vid havet. Där vågorna ständigt byts ut och jag vet att det lugna, och stilla både kan bli våldsamt och mörkt eller stenhårt och kallt. Då känns det lättare att jag också är sådan, att kä

Känslostormar

Sorgen får alla känslor att accentueras och vara på helspänn. Regnet utanför fönstret gör mig nostalgisk, tacksam och vemodig på samma gång. Jag läste precis ut en bok som den senaste veckan tagit mig från högt till lågt, skratt, tårar och skräck. Nu tog den slut och jag grät värre än jag gjort på länge över en bok. Jag såg det här videoklippet, ett som självklart alltid ger mig rysningar, men nu vände det upp och ner på hela mig. Så känslorna är överallt och det är inte konstigt att jag är trött när jag kastas fram och tillbaka i råa känslostormar hela dagarna. Jag är tacksam för det, för känslorna berättar att jag lever och fortsätter göra allt jag kan för att fungera.

Naturen gör som den vill

Bild
Att åka tåg norrut i Sverige på sommaren är fantastiskt. Solen går aldrig ner, överallt är det sjöar, fält, skogar och hav. Jag är så lyckligt lottad, så välsignad som får bo här, som har möjlighet att välja att jag vill bo här. Att den här naturen ännu inte är förstörd utan fortsätter kämpa för sin egen överlevnad trots allt vi gör för att skada den ger mig hopp om framtiden. Det spelar ingen roll vad som händer i våra liv, naturen lever sitt eget liv. Vi kommer aldrig kunna kontrollera, styra eller bestämma över solens upp och nedgång, vindarnas kraft eller regnet och snön. Så det är bara följa med, acceptera de gåvor som kommer idag, oavsett om det är regn som gör gräset och träden djupt gröna, sol som glittrar på havet eller vinden som blåser mig sig ett väderomslag och nya möjligheter. Varför lägga energi på något som vi absolut inte kan påverka på utsidan när det finns så mycket inom oss vi har möjlighet att påverka?

Trött idag

Det är lätt att lägga all energi på en dag som igår. Att förväntas vara glad och att vilja vara glad tar tid och energi. Idag är jag trött, samtidigt har jag svårt att sitta still. Har hälsat på hästar, promenerat med min älskling vid havet, försökt lösa korsord och göra ingenting. Tiden står så lätt still när det blir sommar. Men ändå inte. I vanliga fall skulle en sådan här dag göra mig glad och fylld av energi. Nu tar energin slut fort och jag är inte alls så glad som jag känner att jag "borde". Flera gånger idag har jag tänkt att jag vill ringa mamma och berätta hur vackert det är hät, höra om hennes midsommar och bara höra hennes röst. Jag föreställer mig att hon skulle bli så glad för att jag är på en plats som har allt jag tycker om. Jag tänker mig att hon skulle tagit sig till ett bad med en fikakorg idag och sen komma hem och grilla på balkongen. Det är så svårt att acceptera att det är så här, för sådana här sommardagar brukar jag älska. Men jag kan inte bestämma

Inga måsten idag

Det står hästar i hagen utanför huset. Solen trotsade regnvädersprognoserna och förvandlar altanen till en bastu. Från havet blåser vinden med löfte om idylliska sommarkvällar. Ingenting blir gjort, inget behöver göras. Barfota promenader genom byn, vågar mig på att doppa fötterna i iskallt vatten. Kanske blir det en promenad i skogen, kanske försvinner eftermiddagen med en bok på gräsmattan. Många kansken, ingenting bestämt. Allt som är säkert är att leva vidare. Idag precis som igår och imorgon.

Midsommarsorgen

Det är en tung dag idag. Det är mormors födelsedag, en av de sista gångerna jag träffade mamma var på mormors begravning i mars. Midsommar brukade ofta betyda att vi firade födelsedag för någon i släkten också. Mamma älskade midsommar. (Jag tror till och med att hon älskade stressen innan sommarlunchen var framdukad.) Hon samlade oss på midsommar. Vi firade ofta tillsammans, hela släkten. Jag kan se henne framför mig, i sommarklänning, i solen, med ett glas punch och en tårtbit i handen. Midsommar betydde ledighet. Hon firade verkligen in sommaren och njöt av varje sekund. Jag saknar henne idag. Och jag önskar att hon får se att vi firar sommaren och minns henne idag.

Som jag har det

Det började precis regna och jag tvätt på balkongen, förhoppningvis klarar de sig en liten stund till. Jag har bestämt att jag vill skriva lite varje dag, jag brukar skriva mig ur jobbiga händelser. Jag vill inte censurera mig, och jag vill kunna prata om mina känslor på ett öppet sätt. Men det är skrämmande med internet på det sättet. För någonstans går en gräns till det som är privat, det jag inte vill att alla andra ska veta. Än så länge tycker jag att jag har skrivit sådant som jag är ok med att ni vet. Jag vill hålla det där, på en ok nivå. För i slutändan skriver jag ju bara för min egen skull. Jag försöker fylla mina dagar med sådant som jag mår bra av, som hjälper mig. Det blir många timmar framför TV:n för att jag inte orkar mer än så, men också promenader, yoga och näsan i böcker. Jag försöker att verkligen lyssna på det jag vill och det jag tror att andra tycker att jag ska göra och lita på vad jag behöver. För det här är min väg, mitt liv och mina upplevelser. 

Hon där inne

Hon i mig som är mest destruktiv vill absolut inte att jag skriver det här. Hon skriker ganska högt i protest just nu. Men jag, jag som lever, andas och vill göra det bästa av mina dagar jag vill skriva det här för jag vill inte att hon ska styra över mig längre. Sorgen och saknaden efter mamma gör ont i hela mig. Så ont att jag ibland inte vill känna av det, vilket kan vara helt ok, ett sätt att stå ut och orka med smärtan och kaoset. Men jag märker att när jag stänger av tar den andra sidan över, hon som inte förstår varför jag kämpar med att orka känna, orka förmedla det jag känner och framförallt be om hjälp från er som finns omkring mig. Ju längre jag stänger av desto mer distanserar jag mig från min kropp. Kroppen blir inte längre något som jag är en del av, kroppen blir bara något som gör ont, som jag ska stöta ifrån mig som ett icke-fungerande organ eller en virusinfektion.  I kroppen känner jag ju alla känslorna, så jag tappar en del av kontakten med mina känslor. Jag hamna

Efter helgen

Jag vill så gärna skriva att jag haft en fantastisk helg, att min 25-års helg blev suverän. Men det går inte. För det var en fin helg, med människor jag älskar och vill ha i mitt liv. Men det gjorde så ont att mamma inte var med, så ont att jag inte hunnit berätta och fråga allt jag ville, så ont att hon inte fanns för att ge mig en kram. Men jag orkade inte ha ont i helgen, så jag lät bli att känna. Tryckte undan i en låda långt in och stängde den med lås och kedja. Jag har jobbat för hårt de senaste åren för att tillåta mig själv att låsa undan känslor för länge, så den lådan sprängdes upp någon gång efter helgen och idag finns den. Sorgen. Den där som gör ont, förlamar och bromsar skriket i halsgropen. Det känns omöjligt att navigera sorgen, att hantera den, förstå och acceptera den. Det ska inte vara så här. Så jag äter min frukost framför TV:n klockan halv två, för jag sov hela förmiddagen, det har jag inte gjort sen jag var tonåring tror jag. Energin kommer tillbaka. Men i

Att acceptera känslor på yogamattan

Bild
Att yoga låter så fridfullt, samlat och balanserat. Som att inget ont i världen kan hända en på yogamattan. Och det är balanserat, och känns ofta väldigt bra efteråt. Men balans betyder både aktivitet och vila, både motstånd och medgivande i kroppen, både lätt och svårt. Det kan vara jättetungt att ställa sig på mattan tidigt på morgonen, kroppen protesterar och vill inte alls vara med. Eller så känns det jättelätt och det skulle gå att yoga hela dagen. Balansen handlar om att göra det ändå, och just därför. Ibland, som imorse, protesterade delar av min kropp, den ville inte vara med. Det väcktes massa känslor som var jobbiga att känna mitt i en yogasal. Men det var ok, det var ok att känna, för vågorna gick över och jag andades med min kropp. Efter den tunga stunden gick vi in i avslappning och kroppen och själen fick möjlighet att processa och känna allt som dykt upp. Efteråt var jag piggare, starkare och mer balanserad. Yoga handlar inte om att det ska göra ont, det kan vara smär

Mors dag

Bild
Hade allt varit som vanligt nu så hade jag skickat en blomma till mamma idag. Jag hade ringt henne för att prata en stund och berättat att vi haft strålande sol och jag gått i sommarklänning. Hon hade berättat om sina balkongblommor, om hur det gick med löprundan hon just börjat med. Om hennes jobb, kollegor och elever som alltid förgyllde eller irriterade hennes dagar på olika sätt. Hon hade skrattat åt att jag försökt gömma mig från brännbollsyran hela helgen och lyssnat på mina sommarplaner. Vi hade pratat om min födelsedag, jag hade berättat om mina planer och frågat om hon fått min önskelista (det hade hon inte, det mailet glömde jag skicka). Jag skulle skrivit på Facebook och Instagram att hon är världens bästa mamma och att hon i många år varit både mamma och pappa för mig. Nu har den möjligheten tagits ifrån mig. Blommorna har skickats till oss. Vi delar saknaden med många och framförallt med varandra. Jag har systrarna kvar. På något sätt tar vi oss igenom även de här

Hemma

Bild
På något konstigt sätt har inte världen stannat. Här hemma är det vår och min nya jacka låg och väntade i brevlådan. Så idag försöker jag sätta en fot framför den andra i vårjacka och solglasögon. Jag har cykeln kvar, trots en vecka på vasaplan. Solen lyser trots allt och livet är här och nu. Några minuter på bussen försöker jag låta andetaget stilla tankarna och faktiskt vara i här och nu.

Mamma finns här

Bild
Att mamma dog en solig dag med känsla av sommar och blommande vitsippor kan nästan inte bli mer perfekt. Jag vet inte hur hon dött, men jag vet att allt som är kvar är en kropp. Mamma, min fantastiska, bristfälliga, otroliga mamma, hon är överallt omkring mig. Hon finns i bäcken där jag klättrar över stenarna. Hon finns på ängarna täckta med vitsippor. Hon finns i solen som värmer morfars kind på äldreboendets innegård. Hon har inte lämnat oss, mer än någonsin finns hon runtomkring oss och hjälper oss att stå ut, andas och fortsätta leva. Det blir lättare att andas, fungera och tänka ju fler dagar som går. Jag låter det ta tid. Låter minnena blomstra och försöker minnas hennes röst, hennes kramar, hennes doft. Hon finns kvar, allra mest i mitt hjärta.

Flytande men inte alls ok

Bild
Jag har ett nytt mått. Förlåt till alla er som jag någonsin frågat om ni är ok. Ibland är ok för mycket. Mitt nya mått är som en tiogradig skala i vattnet. Noll är längst ner på botten, och tio är simmandes runt i vattenytan, kanske till och med dyka in och ur vattnet. Då är det ok. Ibland är jag under ytan, det är mörkare, tyngre och blötare. Men med lite syrgasmasker och snorkel kan jag klara att simma där också. Ibland tar jag mig upp med näsan över vattenytan, det är fem, mitt i skalan. Då kan jag andas, flyta i vattnet kan jag göra länge, väldigt länge. Över fem blir det när jag flyter på en luftmadrass, livboj eller simring, då flyter jag med, gör ingenting, men andas lättare. Just idag ligger jag på luftmadrassen med en tung sten bredvid mig, det finns en risk att madrassen går sönder och jag sjunker neråt. Och det är ok. Ni är väldigt många som simmar runt där bredvid mig, som kastar ut nya livbojar och luftmadrasser och som sätter er på botten med mig. Så jag kommer kl

Sommarsyren

Bild
Jag plockade en syrenkvist och satte i håret. Ska hon dö så ska världen lukta syren. Lila syren.

Samboliv

Bild
- Nu har vi varit duktiga och gått ner med grejer i källaren. Ska vi äta middag framför TV:n? - Jag älskar dig.

Yin och yang pannkaka

Bild
Det dök upp en yin och yang-pannkaka till frukost. Jag tycker så mycket om den symbolen. Balansen mellan maskulint och feminint, i mig själv och och i världen. Balansen mellan styrka och vila i yogan och i livet. 🌺 De senaste veckorna har jag haft för mycket yang, aktivitet, intryck och prestation, och för lite yin, vila, återhämtning och stillhet. Jag märker det fort men har ändå svårt att lyssna. Trots att jag fortsätter yoga och meditera så gör jag det av rutin utan att vara helt närvarande. Då behöver jag ta ett steg åt sidan och andas ut stress och oro för att få plats att andas in närvaro och stillhet. Pannkakan blev min påminnelse om att jag behöver ha både yin och yang i mitt liv.

GRÄV

Bild
Den här veckan har varit både lång och kort på samma gång. Jag har spenderat den i Sthlm och Gbg och pressat huvudet med information, kunskaper och intryck. Under helgen var det Grävkonferens, om grävande journalistik. Jag har fått så många mattnyttiga tips och blivit inspirerad av för mig både kända och okända ansikten. På det har jag vässat mina mingelkunskaper och utmanat mig att fortsätta vara mig själv i sådana sociala situationer där jag lätt kör med en mask istället. Att kliva utanför min comfortzone är alltid väldigt kul efteråt. Sen har jag hunnit med det bästa jag vet. Långa, fina, upplyftande, inspirerande och knasiga samtal med människor jag tycker mycket om. Det är verkligen i möten med andra människor jag ser mig själv och får möjligheten att växa och bli mer än bara skalet. Det vill säga att gå bortom skalet, kroppen och ytan och istället vara hela mitt jag. Där mår jag som allra bäst. Denna intensiva vecka avslutades med långa kvällar och lite mindre sömn i helgen vi

Power of the elements

Den här månaden har jag jobbat med en yogautmaning som haft fokus på elementen. Jord, vatten, eld, vind och eter. Att yoga i samklang med elementen i hela mitt liv grundar mig och hjälper mig att lyssna på den jag verkligen är. Ta reda på vad som jordar mig, vad som får kreativiteten att flöda, elden att blossa upp och pranan att blåsa i mitt liv. Och mitt emellan allt det finns etern. Mellantinget, alltet som håller ihop och tillåter mig att stanna upp. Mellan inandning och utandning. Mitt i asanaflödet. Där finns det så mycket värme, känsla och kärlek. Det är ovant att ta till mig av allt det här, men när jag låter det ta plats och ger mig själv tid att känna efter så blir det magi. När jag kan leva i enlighet med naturen omkring mig och lyssna på de signaler jag får inifrån min kropp, då behöver jag inte längre springa ifrån mig själv. Då kan jag istället stanna upp och bara vara. Bara vara den jag är. Så fort jag skriver orden bara vara följer känslan av att behöva prestera, de är

My life my lesson

Jag har sett My life, my lesson . Det är en dokumentär om en dysfunktionell familj, en misshandlande pappa, döttrar som söker kontakt och en trasig mamma som försöker hålla ihop sig själv och familjen, men som inte lyckas hela vägen. Filmen följer den äldsta dottern, Felicia i två år. Det gör ont i hela mig att se hennes smärta, att se hur mycket kärlek som finns i familjen fast den är så trasig, och det gör ont att se en ung tjej bli vuxen för fort och inte få det hon innerst inne längtar efter från vuxenvärlden. Hennes historia är inte min, men alla som har vuxit upp med frånvarande föräldrar kan känna igen sig i saknaden och sorgen hon har efter sin pappa. Så jag kan inte låta bli att gråta åt det hemska och det fula. Och jag tror att vi måste få gråta när livet är hemskt, när det är orättvist, elakt och bara känns för mycket. Då måste vi bryta ihop och gråta. Sen är det dags att bygga upp oss igen, och finns det ingen där då så måste vi försöka ge oss själva den kärleken. Om

Varför jag yogar

Jag börjar mina mornar med yoga och ofta också en kort meditation. De dagar jag inte gör det fast jag egentligen vill känner jag mig solkig och att något fattas. Det händer att jag hittar en tomt rum på skolan eller går ut på en gångväg och gör några asanas. För jag känner att det är något jag behöver. Yogan, meditationen och bönen är för mig tillfällen att känna in andningen, att stanna upp i kroppen och lyssna på livet själv. På gud och universum. Gud finns i så många former eftersom vi människor är så olika personer, men i slutändan är vi ändå människor med en enda jord att dela på. När jag yogar och tar del av det fantastiska yogacommunity som finns på nätet öppnar jag upp mig själv lite mer. Jag ser tydligt vad jag behöver i mitt liv, och det är inte den stressade vardag som jag upplever att de flesta människor på något sätt är slavar under. Att jobba med något man egentligen inte vill för att det känns som man måste. Visst måste hyran betalas, men vi har alla möjligheten att skap

Take no shit and do no harm

Í slutändan så är det bara jag som lever mitt liv, jag som måste ta de direkta konsekvenserna  av mina val. Men ändå lever vi alla tillsammans, på samma jord och med samma mängd tillgångar. Jag har valt att vara vegan av många skäl, och det är ett val jag mår bra av. Det är viktigt för mig att tänka efter när jag handlar och påverka miljön så lite som möjligt. Det är viktigt för mig att undivka produkter som på olika sätt bidragit till att dur och natur mår dåligt. Veganismen  handlar för mig om att  tänka efter ett varv till innan jag handlar, äter eller väljer om jag ska flyga eller åka tåg. För mig handlar veganismen om "Take no shit and do no harm." Tillsammans med att jag försökt meditera dagligen i februari har jag kommit närmare en känsla i mig som gör mig stabilare, eller mer hamonisk eller lugnare. Yogan, meditationen och veganismen går hand i hand för mig, det finns en term för det som jag inte minns, men jag vill lära mig mer om det. Det handlar om att skapa så li

De som kom först

Jag såg Suffragetterna i helgen, och lämnade biosalongen upprörd och stärkt. Det är häftigt att se kvinnor på skärmen, kvinnor som tar plats och vägrar nöja sig med den lott i livet som de fått tilldelat sig av männen. Framförallt när jag upplever att väldigt många i samhället tycker att feminismen har gått för långt. Det första jag möttes av när jag loggade in på facebook på kvällen var uppdateringar om sexuella trakasserier i Kungsträdgården. Där diskussionen förskjutits till att handla om killarnas etnicitet istället för det faktum att de är killar som kränker och trakasserar tjejer. Läs Oisin Cantwells krönika om det här. Den andra nyheten var att Taiwan valt sin första kvinnliga premiärminister. Hundra år efter att kvinnor fängslades för att de ville få rätt att rösta är det alltså fortfarande en nyhet att kvinnor blir politiska ledare. För hundra år sedan slogs kvinnor i Storbritannien bokstavligen på gatan för sin rätt att påverka demokratin och få rösta. Förra året tillä