I exist as I am - that's enough!

Att lära sig lyssna på sin intuition är inte helt lätt, precis som med mycket är förändring lite avigt och konstigt i början. Men idag hade jag sånt flyt, det var flow hela förmiddagen, jag fick dubbellunch till enkelpris när jag nojjade mig över att inte bli mätt, jag hade flyt i trafiken och solen lyste och det kändes bara så där bra i magen stora delar. Och så var det de där andra delarna, när det blev kö, när inga kassor fungerade och jag blev så trött att jag helst ville åka hem. Då kanske det var min intuition som sa till mig att faktiskt åka hem? Jag lyssnade inte på det den här gången, men jag minns känslan till nästa gång. Det är en magisk känsla att börja leva efter inution och kärlek i livet. Då kan allt hända. Egentligen vill jag skriva mer om det här, men jag blev totalt dränerad på energi i eftermiddag, får många intryck och för mycket människor, så jag känner fortfarande av det. En annan dag blir det mer. 

Det finns så mycket kvar att lära, så mycket jag inte vet eller förstår om mig själv, om andra, om världen. Jag har en bild idag av vem jag är, hur jag fungerar och vilka människor omkring mig är och hur de passar in i mitt pussel. Men imorgon kommer det inte längre vara samma, imorgon kommer jag behöva måla om bilden av mig, omvärlden och alla människor som rör sig omkring mig. Det är skrämmande att tänka att jag inte vet hur någonting är, men det är befriande att uppleva att jag aldrig kan eller behöver vara samma person som jag en gång varit. Vi har alla en möjlighet att förändra oss. Oavsett om vi vill eller inte så kommer vi att förändras, växa och bli någon annan, bara lite lite grann. Men tillräckligt för att vi inte ska fastna. Den här månaden fokuserar mycket på meditation och lugnare yinyoga där jag försöker stanna upp i kroppen, andetaget och verkligen stilla tankarna. Det är precis vad jag behöver just nu. Jag behöver lära mig att lyssna på och acceptera det som hä...

Í slutändan så är det bara jag som lever mitt liv, jag som måste ta de direkta konsekvenserna  av mina val. Men ändå lever vi alla tillsammans, på samma jord och med samma mängd tillgångar. Jag har valt att vara vegan av många skäl, och det är ett val jag mår bra av. Det är viktigt för mig att tänka efter när jag handlar och påverka miljön så lite som möjligt. Det är viktigt för mig att undivka produkter som på olika sätt bidragit till att dur och natur mår dåligt. Veganismen  handlar för mig om att  tänka efter ett varv till innan jag handlar, äter eller väljer om jag ska flyga eller åka tåg. För mig handlar veganismen om "Take no shit and do no harm." Tillsammans med att jag försökt meditera dagligen i februari har jag kommit närmare en känsla i mig som gör mig stabilare, eller mer hamonisk eller lugnare. Yogan, meditationen och veganismen går hand i hand för mig, det finns en term för det som jag inte minns, men jag vill lära mig mer om det. Det handlar om att skapa s...

Jag bestämde mig på yogamattan i morse att dagens ord är glädje och det är det. Trots terrorister i en brinnande värld och tidningar som inte vill skrivas ut så lever mitt liv vidare. Den första snön ligger i ett tunt täcke och jag har mat på bordet och tak över huvudet. Jag har en kropp som orkar bära mig genom hela dagen och på natten kan jag villa trygg inomhus. Jag har vänner och familj som delar kärlek med mig. Allt det gör mig tacksam och glad. På skolan möttes jag av pågående julpynt och fick en gratis ostkaka efter lunchen. Glädjen och tacksamheten gör mig varm i hjärtat och själen. Den här känslan vill jag bära med mig in i helgen och minnas att jag inte styrs av vare sig mina tankar eller känslor. Jag är väsenskilt och min egen varelse.

Ibland tar jag ett extra djupt andetag och känner att jag är på rätt plats. Det här är mitt jobb, att möta nya människor i nya situationer och lära mig något nytt både om dem och framförallt om mig själv. Jag kan riktigt vara nervös, nästan rädd innan jag lyfter luren för att ringa ibland. Inför vissa intervjuer och jobb har jag en rejäl orosklump i magen, tankarna har som ett eget liv i huvudet och försöker intala mig att det här är att ta vatten över huvudet. Hur skulle lilla jag kunna få svar på mina frågor? Vem är jag att tro att någon vill läsa min texter, titta på mina bilder? Men jag ringer, jag bokar mötena, ställer frågorna och märker att det går hur bra som helst. Jag breddar min horisont och visar för mig själv att det är fullt möjligt att göra det här. Jag kommer kunna försörja mig på det här. Det känns oförskämt bra att jag har hittat mitt yrke, det som är rätt för mig just nu. Sen tar jag ett till andetag in och ut och försöker få de konstanta fjärilarna i magen att ...

Så mycket jag vill göra, så mycket tid jag har att göra det. Här och nu känner jag att jag älskar mig själv. Den jag är, trots alla mina sidor som är så svåra att lyssna på och acceptera. Jag vet ändå att jag älskar den jag är och jag är stolt att jag tar mig själv på allvar och låter mina drömmar få liv. Säkerhetszonen finns och livet börjar utanför den, i gränslandet där emellan blir jag så rädd att jag vill gömma mig under ett bord och se världen gå förbi.  Livet är fullt av möjligheter, tillfällen och stunder som är långt mycket mer än skolarbete eller jobb. Stunderna för mig själv på yogamattan när jag andas in i hela min kropp, landar med själen och sinnena och känner att jag är precis här. Tid när jag sitter med en penna eller datorn och skriver, låter orden forma något, som jag inte riktigt vet vad det är. Den stunden på morgonen när jag kliver ur bilen, vänder ansiktet mot trädkronorna och sluter ögonen en sekund. Jag andas in nattens regn och morgonens kalla solstrålar....

I början på sommaren skrev jag att jag skulle ta och simma över sjön istället för att klamra mig fast vid en livboj. Jag har simmat, men jag hade ingen aning om att det skulle bli så stormigt och vara så höga vågor. Ibland sjönk jag och simmade rakt igenom och under vågorna, ibland försökte jag kasta mig mot dem och ibland vände vinden och jag fick glida med mot den andra stranden. Jag är inte framme än, det är en liten bit kvar. När jag kommer dit vet jag att jorden fortsätter snurra och på andra sidan stranden finns en skog som jag vill igenom, ett berg jag ska bestiga och en dal att gå vilse i. För allt det är jag och allt är livet. Det står aldrig still och jag är aldrig samma som jag var förut. Men nu skriver jag, nu känner jag och nu delar jag med mig. Min sommarledighet närmar sig slutet och tiden rinner iväg snabbare än någonsin, nätterna blir kortare men inte kallare. Jag fyller mina dagar som jag gjort förut, men nu är skogspromenaderna lite sorgsnare, och lite mer närvara...

Just nu läser jag en bok av Ilse Sand om relationsbyggande och försvarsstrategier. Den gör att jag vågar se på mig själv med andra glasögon och ifrågasätta de tankar jag har. För vi har alla mängder av olika försvar som en gång fyllt en vettig och bra funktion, men som nu kan skada oss om vi inte ser dem och jobbar för att förändra dem. Jag försöker få tankarna att stanna upp, eller kanske ännu mer lära mig själv att lyssna på dem, följa med och fråga ut dem. För när det gäller mina tankar märker jag att jag stänger av dem. Jag kan börja nynna på en låt, hoppa till något helt annat eller bolla samtalet till den jag pratar med. Det beteendet vet jag att jag har både när jag pratar med andra och mig själv; jag hoppar lätt mellan ämnen och säger ofta att det är min "inre femåring" som gör det. Jag säger inte att den inre femåringen inte har något med det att göra, men hon har också lärt sig att använda de här försvaren för att navigera genom livet när det är skrämmande och ...

Nu borde jag kanske sova. Låta Pitta-elden processa dagen, tankarna och samtalen. Men jag känner både en vilja att få ner mina tankar, en nyfikenhet kring vilka tankarna är och en prestation som ett behov att skriva för någon annan än mig. För mig själv tror jag att jag förstår en del av var jag är. Men tankarna och känslorna tar aldrig slut. De snurrar varje dag. Det här samhället vi har skapat försöker inbilla oss att livet tar slut och står still i en viss ålder. Då landar allt och vi är klara för framtiden. Framtiden som igår var idag som imorgon är historia. Vi kan inte stanna tiden. Vi ska inte stanna tiden. Vi behöver bara andas in och vara. Här och nu. Känna lite längre ner och lite längre in. Livet kan inte levas när kroppen och själen inte får plats. Jag tränar på känslor, jag lyssnar på k...

Sist jag såg den skulle jag dagen efter på mitt livs resa till Indien. Jag var redo för förändring, äventyr och en del carpe fucking diem. Ett tag blev det så. Men det är så lätt att sluta, att glömma utmaningar och allt det som finns utanför sin säkerhetszon. Det som få hjärtat att slå lite hårdare. Jag vill hitta dit igen. Hitta min klyschiga, larviga dröm. Prova det jag inte vet om att jag letat efter och alltid leta nya utmaningar. För ingen annan kan leva mitt liv, det är bara jag som kan ta vara på mina dagar. Det är så lätt att glömma. Så lätt att fastna i tankar och känslor på att livet är som det alltid har varit. Förändringarna kan vara små. Att ta en annan väg kan göra stor skillnad. "I took the one less travelled by. That has made all the difference." - Robert Frost

När jag påminner mig själv  att jag är tillräcklig  precis som jag är  då vågar jag drömma  ta tag i mina drömmar  och bli oslagbar 

Att rädda världen börjar med var och en av oss. När vi på djupet lyssnar på oss själva och tar reda på vilka våra demoner är kan vi se att andra människor är något helt främmande från oss själva och samtidigt en del av något större än oss allihop. Vi kan inte rädda världen på egen hand, men vi kan rädda oss själva från att drunkna. Alla svåra lektioner livet har givet mig har jag gått igenom med målet att ha högsta betyg, inte att lära mig något som kan hjälpa mig att må bra i framtiden och kunna lösa liknande situationer sedan. Så jag har stannat i det djupa vattnet och inte ifrågasatt att det börjar bli jobbigt att simma. Jag påmindes på nytt om att den största lärdomen under en prövning är att backa, ta ett djupt andetag och fråga sig själv: "Vad kan jag lära mig nu?" Att våga ifrågasätta mina fasta övertygelser och principer och utmana  de med tanken att det kan vara på ett annat sätt hjälper mig att växa som person och hitta nya vägar för mina tankar och funderingar....

Det här är min riktiga oas, min plats där jag är mig själv med mina ord.  Min kropp ser just nu ut som om jag är mitt i en polyjuice-potion förvandling. Det är någon form av stresseksem eller utrensning av slagg. Signaler om att vila, ta det lugnt och lyssna på kroppen som jag aldrig hört förut. Att kroppen, tankarna, sinnet och själen börjar berätta saker på nya sätt är läskigt. Det känns som att allt som någonsin har hänt mig i livet är på väg tillbaka och jag måste börja lyssna. Det slår hårt när allt dyker upp samtidigt och får mig att ifrågasätta hur jag fungerar. Att jag har svårt i många situationer vet jag om, men jag har lärt mig hur jag ska hantera det och anpassar mig efter de människor jag har i min omgivning. Istället för att fråga mig själv på djupet vad jag vill göra, vad jag inte vill göra eller vad som skrämmer mig. Det där med att gå utanför min bekvämlighetszon skrämmer mig så mycket att jag inte ens vill se min bekvämlighetszon, istället berättar jag för mi...

Idag upplevde jag riktigt bra bemötande och kundservice på många ställen och stärktes i mig själv av det. Det är så lätt att göra något snällt för en annan människa. Som att tacka för bra service, ge beröm, hålla upp en dörr eller något annat. Tyvärr gör vi det för sällan, inte för att vi inte vill hjälpa, utan för att vi är rädda för att själva bli hjälpta tror jag. För mig är det en stor utmaning att ta emot hjälp. Att ta emot en annan människas utsträckta hand är något jag vill träna på. Att alltid säga nej (eller inte säga nej men på andra sätt skicka signaler att "jag klarar mig själv"), gör att människor till slut slutar erbjuda sig. Då står jag där en dag när jag inte längre orkar göra allt själv och upptäcker att det inte finns en enda utsträckt hand kvar. Att låta en annan människa hjälpa mig är inte själviskt, det är att bekräfta den andra personens tillgångar och dess omtanke om mig och respektera mina egna begränsningar. Jag imponeras av människor som ber om hjäl...

Rotlösheten är tydlig när jag står mitt i en förändring. Jag älskar den här platsen och längtar samtidigt hem till både Stockholm och Umeå. Jag kommer hem till Stockholm nästa vecka och två veckor framåt. Sen blir det semester i det stora Äpplet innan jag landar i Umeå som jag lite tyst i mitt huvud kallar mina drömmars stad.  Det är skönt att vintern är över, och att det snart är sommar. Men sommaren är inte oproblematisk. Livet stannar inte upp för att det blir soligt eller semester. Tankar, känslor och händelser fortsätter att snurra och påverka oss, oavsett var vi är. Jag vill alltid försöka vara så mycket mig själv som jag bara kan. Men som sig bör inför förändringar märker jag var jag tappat bort mig själv.  Jag har slutat känna in min kropp, av någon anledning stängt av det som gör ont och pockar på uppmärksamhet.  När jag inte lyssnar på min kropp och mig själv upptäcker jag det jag redan vet, jag behöver trygghet. Och den bygger jag i mig själv. Genom att...

Jag funderar kring bekräftelse, att behöva höra till, synas och få bekräftelse på att vi "är någon". Det anses lite fult, och väldigt ojante att "tro att vi är något" och ännu värre att vilja söka den bekräftelsen från människor omkring oss. Trots att vi i grunden är flockdjur, som djupt ner behöver bekräftelsen för att inte dö. Vi behöver veta om att någon ser oss och tar hand om oss om vi inte orkar fly från hoten omkring oss. Det är lätt att få bekräftelse för prestationer, utsida och sådant som kan kännas ytligt med foton och statusuppdateringar, eller för den delen blogginlägg. Det är i många lägen en positiv bekräftelse, men den ger ingen långvarig känsla av tillhörighet. Den känslan kommer genom samtal, närhet, kontakt med andra människor. Då kan vi få bekräftelse för att vi finns, när en annan människa ser oss. Då spelar inte yta så stor roll heller, när det finns några människor som verkligen ser oss, som vi är oss själva hos. Då kan vi fylla på behovet a...

"Vänd dig inte om Daniel!" En replik ur Så som i himlen som säger mycket om den filmen men ännu mer om livet. Daniel har tagit paus från sitt hektiska liv som konsertviolinist och återvänt till den by i norra Sverige där han växte upp. Han möter den han var som barn och ser att det är en annan person än den han är idag. Att veta när det är dags att se tillbaka kan vara svårt. Det kan vara inspirerande att se hur långt vi har kommit, men ibland ska vi inte älta, inte stanna i samma hjulspår utan bara titta framåt och gå vidare. Daniel återupptäcker mycket om sig själv när han återvänder, men han vänder sig inte om till den han var förut. Vare sig pojken som mobbades, eller konsertviolinisten som brände ut sig. Istället hittar han kärlek, omtanke och livsglädje i det han älskar mest, musiken. Tillsammans med sin kör bestående av alla möjliga figurer från byn upptäcker de att livet handlar om att vara sig själv, våga vara den man är, oavsett vad andra människor säger elle...

Ibland undrar jag varför jag gör det här, varför jag utsätter mig för något som gör mig alldeles förtvivlad och får mig att stänga av omvärlden totalt. Nästa sekund undrar jag hur det fortfarande kan vara på det sättet. Jag lade precis ifrån mig Harry Potter and the Order of the Phoenix. Hela boken är genial och så skickligt skriven. Trots att jag läst den oräkneliga gånger hittar jag fortfarande något nytt, detaljer jag inte sett förut, tvistar och blickar som får ett helt nytt ljus. Och fortfarande gör det ont. För det är så mycket mer än en bok. Det är min barndom, min tonårstid, min frihet, min lycka, min tillflyktsort. Harry Potter och den världen var min trygghet när ingenting annat var det. Rowling sa i en intervju efter sjunde boken: "Harry was my constant." Det var det för mig också, och är fortfarande. Jag vet var jag har dem, var mina vänner finns i den världen, så jag återvänder alltid. It's real for us. Always. Öppnar dörren till Stora Sa...

Kärleken lyser mellan raderna Som månens strålkastarljus på den frusna sjön Vem handlade orden om? Varför skrevs just de? Just då? Det finns så mycket att säga. Men hennes ord har tagit slut. Längtan och begäret grävde ett hål av tomhet Där tog de slut Kärleken slår ut i ömhetsbevis när hon skriver "Lämnas jag ensam kvar älskar jag i tystnad" (c) Emma Thorell Stårsta

Jag har idag pendlat mellan lite av varje och fascinerats av mina förmåga att påverka de energier och känslor som finns i mig.  Högsäsong i vintervärlden innebär många lektioner med mycket skidtid och många möten. Så jag kom hem fylld av både glädje och energi. Snabbt som tusan droppade detta däremot och jag kände mig liten som en mus, frustrerad och ledsen över praktiskt trassel som jag inte lyckades lösa. Det är nästan obegripligt jobbigt för mig ibland att inte hitta lösningar. Många gånger inser jag när jag pratar med mina vänner att jag konstant söker efter lösningar på deras mest triviala problem, och jag är konstant positiv inför problem. Jag börjar fundera på om jag kanske har ett utvecklingsområde, något att möta i mig själv och utmana mig att låta saker vara olösta. Alla problem kanske inte är till för att lösas? (Skrämmande tanke, jag vet inte om jag står bakom den just nu) Eftersom jag jobbar för världens bästa förening med några av de finaste människor som Gud...