Ingenting är någonsin som förut
I början på sommaren skrev jag att jag skulle ta och simma över sjön istället för att klamra mig fast vid en livboj. Jag har simmat, men jag hade ingen aning om att det skulle bli så stormigt och vara så höga vågor. Ibland sjönk jag och simmade rakt igenom och under vågorna, ibland försökte jag kasta mig mot dem och ibland vände vinden och jag fick glida med mot den andra stranden. Jag är inte framme än, det är en liten bit kvar. När jag kommer dit vet jag att jorden fortsätter snurra och på andra sidan stranden finns en skog som jag vill igenom, ett berg jag ska bestiga och en dal att gå vilse i. För allt det är jag och allt är livet. Det står aldrig still och jag är aldrig samma som jag var förut. Men nu skriver jag, nu känner jag och nu delar jag med mig. Min sommarledighet närmar sig slutet och tiden rinner iväg snabbare än någonsin, nätterna blir kortare men inte kallare. Jag fyller mina dagar som jag gjort förut, men nu är skogspromenaderna lite sorgsnare, och lite mer närvara...