Inlägg

Visar inlägg från oktober, 2016

När jag inte sover tänker jag

Varför sömnen inte dyker upp vet jag inte. Jag vet bara att jag inte sover.
Att han bredvid mig har sussat sött i några timmar, men för min del infinner sig inte tröttheten.
Jag vill släppa på oron, men har svårt att ignorera det magonda. Kanske är jag rädd för en ny prestationsinriktad vecka. Rädd att tappa bort mig själv och det som är viktigt. Rädd att inte nå min egen förväntade nivå från början, så jag tänker att det är kört.
Rädd att inte räcka till, fast jag vet att jag inte behöver bevisa något för någon. Det räcker att jag finns. Men visst är det svårt att acceptera. För jag måste tänka om, hitta en ny trygg grund i en miljö som ber mig prestera tills jag kräks.
Det är en svår plats men inte en omöjlig situation. Jag får andas ut och hitta lugnet där oxå.

Att låta tekannan pysa ut

Idag blev jag så arg så jag hade kunnat explodera.
Så då gjorde jag det.
Jag skrek, slogs, sparkade (sacco-säcken är bra till det) och lät ilskan få utlopp så länge den behövde. Det var läskigt, det kändes i hela kroppen. Och det var skönt. För efter en kort stund kände jag hur ilskan släppte, hjärnan klarnade och jag kunde tänka logiskt istället.
Det stora är att det här är nytt för mig.

Jag har inte tillåtit mig själv att bli arg. Jag har trott, tänkt, lärt mig, att ilska är något som måste hållas tillbaka annars vet en inte vad som händer. Sanningen är att det inte hände så mycket. Inget gick sönder. Ingen fick höra något elakt och jag mådde bättre. För jag slapp gå med magsår och spända axlar och kunde fortsätta med min dag.

Så ut och skrik! Skrik ut ilskan, glädjen, sorgen, lyckan. Skratta, sjung och ryt till.
Känslorna är inte farliga.
Det är fantastiska.

Och det är när de inte tillåts levas ut som de lagras som vatten i en tekokare och skadar oss. Till slut exploderar det, i m…

Riddarrustning

Det är min rustning
mitt försvar
Mitt skydd mot omvärlden
och mina egna giftpilar

Kjolens kant är vass mot knäna och bryter vatten som en vallgrav
Skjortan smeker kroppens konturer som en ringbrynja
Koftan matchar exakt i färg och skickar precis rätt signaler

"Jag vet vad jag gör.
Jag vet hur jag ser ut"

Sternarna i öronen matchar de runt handleden och halsen
Varje detalj spelar roll när jag bygger min rustning
Ringarna på fingarna, innan de långa röda naglarna.
Varnar för klorna som vecklas ut mot den som hotar mitt rike

Min pupurröda riddarmantel är kappan i ull
Den som kostade för mycket
men värmer och håller avstånd
Kom inte för nära
"Jag vet vad jag gör"

Mina klackar slår mot frostig asfalt.
Jag fryser om tårna
men riddare slåss inte med fötterna ändå.
Det är viktigare att jag ser ut
utan att de ser mig

Håret är hjälmen i jämna lockar.
Ramar in mitt eget ansikte
och det utanpå
De lösa ögonfransarna,
perfekta hyn
lagom rosiga kinder
penslade ögonbryn
och glan…

Grattis mamma

Bild
När jag vaknade imorse var jag pigg och glad förutom en rinnande näsa. Det var skönt att känna att de fina stunderna kommer precis lika ofta som de tunga. De senaste veckorna har jag haft för mycket fokus på de tunga stunderna tror jag. Men jag hade trott att just idag skulle vara svårare eftersom det är mammas födelsedag. Kanske är den inte det eftersom jag förberett mig på den så länge, eller bara för att det är en ledig söndag och jag har tid för känslorna.
Jag köpte ett ljus och choklad och åkte till en minneslund. För även om hennes grav just idag blir extra vacker med blommor så är det inte den plats jag minns henne på. Jag minns henne i hjärtat. Här där jag väljer att bo skapar jag oxå platser och stunder att minnas. 
Som att tända ett ljus vid hennes foto i hallen. I hennes kläder och smycken som jag ärvt. I bladhalsbandet hon fick på 50-årsfesten. Tårarna rann när jag satt där i minneslunden. Det kändes orättvist att jag inte kunde ta upp telefonen och ringa till dig. Att de…

Stanna upp. Igen. Igen. Och just nu.

Bild
Energin är slut.


Jag har skrivit det här för många gånger. Jag har gjort det här för många gånger förut. Den här gången känns det värre. Tyngre, tommare och samtidigt är det första gången som jag ser hur jag själv satt mig här. Inte "det är synd om mig som kört mig själv i botten, nu ska jag trycka ner mig själv" utan mer att jag ser att det bara är jag som väljer hur jag lever mitt liv, och de valen har gjort att orken inte finns till för att göra det jag vill.

Jag har svårt att fokusera, formulera tankar eller ens ord. Min andning åkte upp i bröstet och det tog mig timmar att gå upp ur sängen. Jag har känt av det här i flera veckor, halsbrännan, tröttheten, ledsenheten. Alla stressymptomen har funnits där. Men jag är inte utbränd (än), jag vet inte vad det finns för stämpel på det här. Men jag vet att jag behöver ta itu med det här.

De vänner jag pratade med igår (när jag blev rädd för att kroppen så tydligt signalerade att jag behövde vila och jag inte lyssnade), fick sä…

Ny månad

Kanske var det något i luften den här helgen. Nymånen, nya månaden. Den ovanligt ljusa hösten eller bara en tid att bryta ihop.
Vi var många som mötte motstånd både fysisk och psykiskt. Många vars kroppar och huvuden fick förpassa oss till soffan, böckerna, TVn, tekopparna och vilan. Jag tror att det runnit enorma mängder tårar. Vissa har fått den omsorg och de kramar de behöver och visa har försökt ge det till sig själva. Allt är ok.
Vi gör så gott vi kan utifrån vår förmåga. Jag har haft en av de jobbigaste helgerna på länge. Saker har hänt som har triggat mig, gamla minnen har brutit sig loss och ibland har varje andetag varit tungt. Men jag har också mött kärlek, vänskap, kramar och omsorg. Både från mig själv och andra. Försöker acceptera det jag säger till andra.
Det är ok att må dåligt. Ok att be om hjälp. Ok att ligga i onepiece på soffan och bara gråta. De behövs ibland. Jag önskar att du tar hand om dig. Tillåter dig att be om hjälp och ger dig själv en kram.
Det är tungt…