I exist as I am - that's enough!

Viss musik kommer alltid följa en genom livet. De där låtarna som fastnar och får en speciell plats i hjärtat. Oavsett hur gammal jag blir och hur mycket perspektiv jag får på mitt eget mående kommer jag börja le när jag har klapparna och melodin. Jag sträcker på ryggen och ryser, för ja, jag klarade mig. Jag är frisk. Låten betyder mer och mer för mig ju mer jag lyssnar. Nu finns min inre femåring där. Nu lyssnar jag till henne och förstår att det är hennes syn på livet jag har anammat igen, det är hon som aldrig någonsin kommer förändras eller försvinna. Den här låten väcker mina drömmar och mitt pirr i magen inför framtiden. Hela vägen till toppen av mina drömmar är jag samma som jag var förut, men ändå aldrig någonsin samma som jag har varit. It's time

I januari skrev jag så här:  Det är skrämmande att lära känna sig själv på nytt. Och det gör att jag blir så fokuserad på mig själv. Kanske kan jag snart vara så balanserad i mig själv att jag kan hantera problem på ett sunt och hälsosamt sätt och istället lägga energi på hu jag vill leva mitt liv. Lägga energi på världen runt omkring i mig och vara en del av den istället för att betrakta den utifrån. Jag kommer inte förändra den jag innerst inne är, jag ska bara hitta tillbaka till vem det är. Jag ändrar aldrig den jag är. Jag är stolt över det jag gjort i år, jag har haft ett bra år, trots att det varit jobbigt. Jag har gått igenom behandlingar, kurser och samtal för att ta tillbaka makten över mitt eget liv och blivit frisk! Det största jag gjort i år är nog att jag lärt känna mig själv och accepterat mina känslor för vad de är. Allt från ilska och skam till glädje och tacksamhet.  Aldrig någonsin igen vill jag gå tillbaka, aldrig någonsin vill jag hata mig s...

Att det ska vara så svårt att stå för mina åsikter. Min allergi är och kommer alltid vara dieter, bantning och kroppsfixering. De senaste dagarna har jag reagerat vid flera tillfällen på hur ofta det diskuteras i min omgivning. Det kan ju kännas lite oartigt om jag plötsligt vänder mig om eller går därifrån. Men på något sätt måste jag stänga av, jag vill inte be att de slutar prata om det för "min skull", men jag önskar att jag hade några argument som inte lät så djävla helylle. Något annat än: "Det viktiga är ju att man mår bra." Något som faktiskt uppmuntrar den person som gjort en stor förändring i sin hälsa för att må bättre, men som inte göder hälsohetsen. Något som inte behöver fläka ut hela min sjukdomshistoria, ibland kanske det räcker att inte delta eller byta ämne, men "narkomanen" i mig går igång stenhårt vid de här diskussionerna och gör mig galen. Jag önskar så starkt att jag vågade och orkade säga något som kanske kunde skapa lite ringar på...