I exist as I am - that's enough!

Magiska, fantastiska vinterland! Snön bäddar in alla hårda kanter och ger det som tidigare var mörk och tung höst ett skimrande täcke att vila under i några månader. Jag lever upp när det blir vinter. Jag vill ut och åka skidor, bygga snögubbar och snölyktor. Promenera runt och höra det mjuka knastrandet under fötterna och känna den bitande kylan i kinderna. Till och med känslan av blöta sockar när snön läckt in i skorna tycker jag är mysig. När jag njutit frdigt utomhus kan jag komma in och värma mig under en filt i yllekläder och tönda alla ljus jag har. Då blir det så där idylliskt mysigt och jag känner mig extra tacksam för allt fint jag har i livet. Idag kom jag på att jag faktiskt kan försöka måla på snön. Jag har hört tidigare kollegor som gjort det på skolgården. Det är störtkul! Och det går INTE att tänka prestation. Det blir vad det blir liksom :) För att få det här att bli bra behövs svampar, vattenfärg och varmt vatten. Tänk på att ha ett sitterunderlag und...

Tillsammans går vi mot slutet  när tiden runnit ut  tårarna berättade om livet vi haft  och slutet är  en stillsam picknick med rödvin och ägg  Låt mig hålla om dig  innan jag stjäl ditt sista andetag och tar ditt liv  När du lever som mest  och äntligen är fri  går skottet av och du faller långt från mig (c) Emma Thorell Stårsta

Jag läser Good News Magazine och får så många tankar. Det var verkligen rätt dag för mig att få den tidningen. En dag när ensamheten gör sig påmind, när avstånden till de städer där jag känner mig hemma är långt. En dag när snön täcker vägarna och gör mig rädd för att ge mig och köra. Så jag stannar inne, i mitt eget sällskap och försöker låta bli att söka bekräftelse på Facebook och Instagram, samtidigt vill jag berätta att jag inte har en bra dag och att det är ok. För lika viktigt som det är att våga berätta om det vi mår bra av, som Good New Magazine gör, lika viktigt är det för mig att visa att mina dagar går upp och ner och att det är ok. För mig handlar det om att låta bli att visa en genomskinlig yta som inte är jag, utan att visa vem jag är. Som jag är. Kanske skulle jag må bättre av att inte ens använda mig av nätet för att visa vem jag är, kanske skulle jag våra vara mer kreativ och lyssna mer på min inre medkänsla och omtanke kring mig själv och mindre på kritikern. Men j...

Den här kängan hittade jag på poeter.se och skrattade gott. Planerade en snitsig liten kommentar, men när jag kom till slutet upptäckte jag att skribenten gott bort för två år sedan. Jag är glad att de anhöriga väljer att låta hens texter finnas kvar och sprida glädje. Det behövs alltid en balans mellan självironi, självkritik, klapp på axeln och det pretentiösa i att vara stolt över det en själv har skapat. Det är bra att vara nöjd och det är bra att våga skapa, men självdistans är absolut nödvändigt för mig för att överhuvudtaget våga. Om jag inte får göra något riktigt katastrofalt dåligt ibland, då vågar jag aldrig göra något riktigt otroligt bra. Sen kan jag välja vem jag visar vad av dess två ytterlägen, men allt måste få finnas. 

I helgen vad jag på metaforbrottning, något jag aldrig sett tidigare. Tänk estradpoesi, där alter-ego/karaktärer kastar metaforer mot varandra som motståndaren hakar på och spinner vidare på. Det var fruktansvärt roligt och underhållande. Inspirerad av detta skrev jag ihop en dikt (som dock inte följer regler för metaforbrottning) utifrån ordet nattmörker. Enjoy! Nattmörkret är som en landningsbana för drömmarna  Nattmörkret är kreativitetens frihet, livets möjlighet och superhjältarnas tid att klä sig i vingar och mantlar  Nattmörkret är stadens vila, en omålad canvas för han med sömnproblem och värktabletter som vandrar gata upp och gata ner och lyssnar till mörkret  Nattmörkret är havets lekplats, där stjärnorna blir levande och fiskarna blir världens enda hot  Nattmörkret är osagda ord i en säng klockan två  Nattmörkret är näktergalens sång ända tills gryningen brutalt knackar på  Nattmörkret är hjärtats stilla stund, när allt är tillåtet och ingent...

Jag undrar mycket över behovet att synas. De flesta av oss har konton på flera olika sociala medier. När vi gör något lägger vi gärna upp en bild för att visa vad vi gjort. De texter jag skriver lägger jag gärna upp på nätet och visar vad jag gör. Jag tittar ofta på instagram, mailen, väntar nyfiket på om någon kommenterat, har någon åsikt, kanske tycker om det jag har gjort. Förstör vi inte för oss själva? Är inte en del av magin i att skapa och vara kreativ att låta en del ligga på hög och bara vara där tills vi minns det, tar fram det och gör något nytt av det. Kanske ger bort det till någon eftersom vi inser att det var just till den personen det skapades. Kreativiteten är svårt, för visst vill vi synas. Vi vill gärna höra att vi är duktiga. Det är ju vad vi fått lära oss som barn. "Vilken fin teckning, vad duktig du är!" Alla teckningar, syprojekt handlade om att någon skulle se och bedöma. Var finns det fria skapandet? Nu skulle jag ju kunna skriva det här bara...