I exist as I am - that's enough!

Underbara Clara  skriver idag om curlade barn och hur oviktig den debatten är eftersom: "Otroligt många barn är inte ett dugg curlade. Hinder i deras liv sopas aldrig bort av föräldrarna. Sådant som andra föräldrar tycker är självklarheter att göra för sina barn, blir aldrig gjorda för dem"  Att ha barnperspektiv är jätteviktigt för mig. Jag strävar alltid efter att se barnen, att fundera på hur de upplever verkligheten. Jag försöker påverka mina egna handlingar och ord utifrån hur det påverkar barn runtomkring mig. För det sätt jag väljer att tala om mig, mina upplevelser och världen påverkar inte bara den vuxne jag pratar med utan även barnen i närheten. De hör allt, men förstår inte allt som vuxna. Därför är det vårat vuxenansvar att lyssna till hur de upplever och förstår världen. Att inte förminska deras uppfattningar och tankar utifrån vår världsbild och förutfattade meningar. Det är också det som gör möten med barn så magiska. Jag otroligt tacksam att jag nu har ...

”Skyldiga är vi tveklöst, men vad vi är skyldiga till bestämmer bara vi själva." -  Jonas Gardell. Så tror jag det är. Vi är alla skyldiga, för vi gör alla fel och det är upp till var och en att själv fundera på hur vi ska bemöta vår skuld, våra fel och våra brister. Ordet skuld i sig är så tungt och skuldbelagt. Det är ett ord med negativ klang, men jag ser det som ett grått ord. Varken svart och tungt, eller vitt och glatt, utan någonting däremellan. ”Du kommer göra fel. Men du kommer också göra rätt.” Hörde jag i veckan. Det går inte att gå igenom livet och vara så rädd för att vara och göra fel att vi inte vågar chansa, för då har vi misslyckats med att leva. Det låter hårt, men livet handlar om att falla sju gånger och resa sig upp åtta. Hur vi reagerar på skuld beror på hur vi själva mår, vilka förväntningar vi tror att andra har på att vi ska ta ansvar i olika situationer och vilka krav vi har på oss själva. I ett samhälle som främjar förminskande och tanken att ”...

Jag undrar mycket över behovet att synas. De flesta av oss har konton på flera olika sociala medier. När vi gör något lägger vi gärna upp en bild för att visa vad vi gjort. De texter jag skriver lägger jag gärna upp på nätet och visar vad jag gör. Jag tittar ofta på instagram, mailen, väntar nyfiket på om någon kommenterat, har någon åsikt, kanske tycker om det jag har gjort. Förstör vi inte för oss själva? Är inte en del av magin i att skapa och vara kreativ att låta en del ligga på hög och bara vara där tills vi minns det, tar fram det och gör något nytt av det. Kanske ger bort det till någon eftersom vi inser att det var just till den personen det skapades. Kreativiteten är svårt, för visst vill vi synas. Vi vill gärna höra att vi är duktiga. Det är ju vad vi fått lära oss som barn. "Vilken fin teckning, vad duktig du är!" Alla teckningar, syprojekt handlade om att någon skulle se och bedöma. Var finns det fria skapandet? Nu skulle jag ju kunna skriva det här bara...

http://mobil.dn.se/nyheter/sverige/kroppshetsen-har-natt-livmodern/ Titeln överdriver inte. Det är så dramatiskt som det låter. Smalhetsidealet har gått så långt att kvinnor strävar efter att föda små barn och också själva väga så lite som möjligt. Jag blir mörkrädd och genuint ledsen av detta. Att ett barns kroppsvikt döms ut redan i fosterstadiet. Vad händer med de barn som växer upp i en familj där vikthetsen är så tydlig redan de första åren. Kommer vi ha sjuåringar med fullskalig anorexi snart? Hör ni hur galet det här låter. Sätt ner foten när de har diskussionerna och samtalen drar igång. Säg emot med kärlek. Kärleken och respekten för din kropp och andras kroppar.

Tekniken är inte alltid så enkel. Tog av misstag bort det förra inlägget. Nu har jag varit i Goa i en vecka. Från och till har det känts ensamt, då har gratis wi-fi i nästan varenda strandrestaurang (beach shack) lugnat mitt sällskapsbehov. Många gånger har det varit skönt att vara själv. Läsa, promenera och uppleva. Som igår när jag besökte barnhemmet El Shaddai. Ett projekt som hjälper gatubarn och människor som lever i slummen. Jag fick hålla i lektioner och lekte och busade massor med de nyfikna ungarna. De pratade liten eller dålig engelska, trots att all personal pratade eller förstod engelska. Men med barnen pratade de mest hindu. Efter några missförstånd och lite påtryckning från mig fick jag åka moped genom Margao till slummen. Där fick jag se skolan, både den teoretiska för barn och den praktiska för vuxna. Självk...