I exist as I am - that's enough!

Det var julavslutning på skolan igår . En perfekt stund att fundera på vad vi gjort och lärt oss i år. Hur vi utvecklats och vad vi vill ha mer av nästa år. Sista terminen! Det kändes vemodigt in i själen att det var slut, men också så otroligt fint att få samlas och tacka varandra för att vi skapar en lärande miljö. Eftersom vår skolas huvudman är en kristen församling så har vi vår avslutning i kyrkan. Vi lyssnade på julevangeliet, bad en bön och tackade av de som slutade. Jag rös av så mycket. Bilden av det lilla, lilla barnet i krubban. Som är som det lilla barnet i mig, hjälplöst och i behov av så mycket kärlek. Men som också bar så mycket kärlek och bara längtade att få berätta för människor om allt det vackra vi har inom oss. Jesus som förstod så mycket, mycket mer av det jag nu än...

Toppar och dalar hör till livet. Ingen är alltid glad, ingen är heller alltid ledsen. Allt som oftast så är vi där emellan, där livet känns mer eller mindre positivt. Oavsett om vi har kliniska diagnoser eller inte så kommer våra känsloliv att påverka oss och vårat uppdrag är att lära oss själva och hjälpa varandra att lyssna till känslorna. För mig är stress ett tecken på att jag slutat lyssna på känslolivet, att jag för starkt klivit in i mina tankar för att undvika att känna efter. När jag sen inte riktigt vill lyssna på stressen, eller inte ens märker av den, då säger det mesta ifrån. Kroppen, psyket, själen. Om jag inte lyssnar på den kropp jag lever i, då skriker den på mig att stanna upp. Jag hade stark ångest igår, något som jag trodde att jag var "klar" med. Men jag inser att det kanske jag aldrig blir, ångest är en del av att vara människa. Jag kan inte sätta fingret på en exakt händelse som utlöste ångesten igår, men jag vet att den var där och att jag nu måste...

First they came for the Socialists, and I did not speak out— Because I was not a Socialist. Then they came for the Trade Unionists, and I did not speak out— Because I was not a Trade Unionist. Then they came for the Jews, and I did not speak out— Because I was not a Jew. Then they came for me—and there was no one left to speak for me. -  Martin Niemöller Det är smärtsamt att se hur vi behandlar varandra i världen och så mycket lättare att vara tyst och säga att det där rör inte mig. När jag åt frukost i morse tänkte jag på hur privilegierad jag är som fötts i Sverige. Jag har möjlighet att äta mat som åkt över hela jorden, men människor som flyr från krig kan inte få åka samma väg. Journalister berättar gång på gång på gång samma historier om flykt över Medelhavet, stängda gränser, brinnande asylboenden, politiker som tar mer eller mindre ansvar och främlingsfientliga partier som normaliserar ett hat mot den andre som är annorlunda från oss. Krigen fortsätter och...

Jag har alltid svårt för hösten, september tar slut, det blir mörkare för varje dag och jag går med en konstant stress och oro för att något ogripbart ska göra min värld mörk, skrämmande och läskig. Men av uppenbara skäl är just den här hösten fylld med lite fler ljusglimtar än annars. Förutom att han gör mig otroligt glad så har jag varken tid eller lust att kasta mig in i prestationsträsket som skolan kan förvandlas till ibland, jag gör det jag vill och behöver för att jag ska lära mig. Eftersom det finns någon som jag vill spendera en hel massa tid med blir också tid med mig själv (som jag haft stora mängder av det senaste året), något mer sällsynt. Jag värnar lite extra om stunderna när jag bara är med mig själv och tränar mig på att lyssna och inte skrämmas av de tankar jag har. Jag tror det är lösningen för mig för att inte fastna i prestationsträsk. Just nu är jag sjuk, dunderförkyld som jag inte varit sen i vintras,  så jag är nerbäddad i soffan med onepiece, TV-serier oc...

Idag upplevde jag riktigt bra bemötande och kundservice på många ställen och stärktes i mig själv av det. Det är så lätt att göra något snällt för en annan människa. Som att tacka för bra service, ge beröm, hålla upp en dörr eller något annat. Tyvärr gör vi det för sällan, inte för att vi inte vill hjälpa, utan för att vi är rädda för att själva bli hjälpta tror jag. För mig är det en stor utmaning att ta emot hjälp. Att ta emot en annan människas utsträckta hand är något jag vill träna på. Att alltid säga nej (eller inte säga nej men på andra sätt skicka signaler att "jag klarar mig själv"), gör att människor till slut slutar erbjuda sig. Då står jag där en dag när jag inte längre orkar göra allt själv och upptäcker att det inte finns en enda utsträckt hand kvar. Att låta en annan människa hjälpa mig är inte själviskt, det är att bekräfta den andra personens tillgångar och dess omtanke om mig och respektera mina egna begränsningar. Jag imponeras av människor som ber om hjäl...

Inom mig bor en livrädd och arg trettonåring tillsammans med en påhittig, levnadsglad och pippiälskande femåring. Femåringen tog jag i hand för många år sedan och har tacksamt låtit styra mig i många delar i livet. Trettonåringen skrämmer mig fortfarande, men inte lika mycket som jag vet att omvärlden skrämmer henne. Hon viskar till mig att hon inte vågar, att det är skitläskigt att lita på någon annan, att låta andra människor ta hand om henne och vara snälla och att släppa människor nära. Det hon är bäst på är att bygga murar. Murar som håller allt som gör ont utifrån borta och som håller allt som gör ont på insidan begravt. All hennes energi går åt till att hålla hårt i de här murarna så att de inte faller. Att stärka dem, genom att krympa henne själv.Hon kramas inte, låter knappt någon röra henne, och absolut inte komma nära hennes känslor. Så har hon levt i tio år, inne i mig, rädd för allt men hon vägrar visa för någon att hon är rädd. Äntligen har jag börjat lyssna på henne. L...

Jag har idag pendlat mellan lite av varje och fascinerats av mina förmåga att påverka de energier och känslor som finns i mig.  Högsäsong i vintervärlden innebär många lektioner med mycket skidtid och många möten. Så jag kom hem fylld av både glädje och energi. Snabbt som tusan droppade detta däremot och jag kände mig liten som en mus, frustrerad och ledsen över praktiskt trassel som jag inte lyckades lösa. Det är nästan obegripligt jobbigt för mig ibland att inte hitta lösningar. Många gånger inser jag när jag pratar med mina vänner att jag konstant söker efter lösningar på deras mest triviala problem, och jag är konstant positiv inför problem. Jag börjar fundera på om jag kanske har ett utvecklingsområde, något att möta i mig själv och utmana mig att låta saker vara olösta. Alla problem kanske inte är till för att lösas? (Skrämmande tanke, jag vet inte om jag står bakom den just nu) Eftersom jag jobbar för världens bästa förening med några av de finaste människor som Gud...

Innan jag somnade igår skrev jag på ett blogginlägg om att jag ville spara den soliga morgonen från igår och få energi från den. Eftersom jag somnade igår med en inställning att den här dagen skulle bli bra så fortsatte jag på den spiralen hela dagen. Jag vill inte vara starkt påverkad av min omgivning utan gärna kunna känna att jag är mig själv oavsett var jag är, men det är klart att omgivningen påverkar mig, och framförallt vädret just nu. När jag jobbar utomhus i fjällmiljö spelar vädret roll, och här ändras det fort. Igår var det sol och 26 minusgrader är idag var det blåsigt och 3 plus. Plusgrader brukar betyda att det är jobbigare att åka skidor eftersom snön blir tjock och tung. Tack vare vinden gick det riktigt bra idag! Hela luften var fylld av vårlängtande solstrålar och det låg en förväntansfull stämning av fredag i luften. När många människor samtidigt är glada över något, som tex fredag och sol, tror jag att det påverkar oss positivt i grupp, att glädjen smittar av sig...

Till dig som är liten och finns inuti av Linnéa Regnlund är en bok för det lilla, vilsna barnet inuti. Framförallt till den som har grov PTSD och/eller dissociativ störning. Jag läste den för att förstå mer och det gör jag. Jag förstår hur det kan kännas att vara barn i en vuxens kropp. Att det kan vara så att en och samma person inte upplever allt, utan bara är med ibland och att omgivningen inte alls förstår att det är så. Att det ibland är någon annan som pratar, tycker och känner och den personen kan tycka någonting helt annorlunda. Jag förstår att det ibland är skrämmande att vara fler, men att det var viktigt en gång. Att vara fler blev ett sätt att överleva ett övergrepp, trauma eller något annat hemskt. Boken är skriven i korta stycken där Linnéas egna teckningar blandas med ett pedagogiskt upplägg för att förklara känslor och tankar som finns hos den som varit med om något väldigt hemskt. Det är enkelt att läsa, med många upprepningar som skapar en trygghet och en k...

Jag läser Good News Magazine och får så många tankar. Det var verkligen rätt dag för mig att få den tidningen. En dag när ensamheten gör sig påmind, när avstånden till de städer där jag känner mig hemma är långt. En dag när snön täcker vägarna och gör mig rädd för att ge mig och köra. Så jag stannar inne, i mitt eget sällskap och försöker låta bli att söka bekräftelse på Facebook och Instagram, samtidigt vill jag berätta att jag inte har en bra dag och att det är ok. För lika viktigt som det är att våga berätta om det vi mår bra av, som Good New Magazine gör, lika viktigt är det för mig att visa att mina dagar går upp och ner och att det är ok. För mig handlar det om att låta bli att visa en genomskinlig yta som inte är jag, utan att visa vem jag är. Som jag är. Kanske skulle jag må bättre av att inte ens använda mig av nätet för att visa vem jag är, kanske skulle jag våra vara mer kreativ och lyssna mer på min inre medkänsla och omtanke kring mig själv och mindre på kritikern. Men j...

Jag hoppas att ni idag får tid att slappna av, varva ner och vara med dem ni själva vill vara med idag. Men jag vet att det inte alltid blir så. Det är lätt att julen blir stressig och ångestfylld. Ta några extra djupa andetag. Stanna till en stund och njut av det lilla. Julen handlar om kärkek, omtanke och medmänsklighet. Det är allt, egentligen. För den som är ensam, mår dåligt och behöver stöd finns både Bris och Tilia med stödchatt. Du är aldrig ensam, det finns alltid någon som vill lyssna på dig. Det går alltid att ta sig igenom även de mörkaste stunder.

Jag är ofantligt tacksam att jag nominerade dessa två till Svenska Hjältar. Och att juryn valde ut dem till vinnare. Jag är så stolt att deras arbete lyfts och hyllas och att människor stöttar Tilia ekonomiskt så vi kan fortsätta hjälpa unga med psykisk ohälsa. Kvällen igår hade många höjdpunkter. En av de största var att vi som på olika sätt är involverade i Tilia fick en chans att ses och fira det här tillsammans. Jag önskar att vi alla kunnat vara där. Tack för en härlig kväll, för kramar, skratt, näsdukar, leenden och ännu mer kramar. Var och en av er är unik och strålande! Var och en av er är hjältar! Jag blev mållös och grät floder när Jenny kramade om mig och sa att hon var stolt över min utveckling, från stödsökande i deras självkänslakurser till delaktig i att starta Tilias första lokalavdelning. Jag är stolt över mig själv och innerligt tacksam för att Annso och Jenny finns och startat Tilia och att de tror på mig i det här. Utan de skulle inte jag vara den jag är...

Efter en otrolig kväll med Tilia igår har jag idag blivit rörd av alla fina kommentarer jag fått och de underbara människor jag lärt känna tack vare Tilia. Att få ett sådant här meddelande från en stark, kämpande ungdom som jag träffat en gång via Tilia, det får ju vem som helst att bli lite tårögd: "Den du är och det du gör är helt fantastiskt! Glöm aldrig det! En dag så vill jag vara lika trygg som du verka att vara. " Att förstå att jag inspirerar och uppmuntrar andra att må bra får mig att må bra och vilja fortsätta med det här. Någon timma tidigare upptäckte vi att vi blivit mycket fint citerade i VK av journalisten som intervjuade oss: "I dagens Weekend kan du läsa om tre unga kvinnor som jag mött, men som kämpat sig genom ungdomsåren med psykisk ohälsa. När jag frågade dem vad som saknades blev svaret entydigt: självkänsla. Att känna ett värde och älska sig själv, inte bara när man är bäst i klassen eller gjort flest mål på fotbollsplanen. "Folk bo...

Det är psykeveckan i Umeå och varje dag har jag stått och presenterat lokalavdelningen för Tilia med Ida och Rebecca.  Jag är överlycklig att jag har fått förtroendet att göra detta och den vidare förtroenden jag får i möten med nya människor. Idag var jag och Rebecca på P4 Västerbotten och berättade om föreningen, något som kändes ganska surrealistiskt. Vi har gjort intervjuer för lokaltidningar och varje gång någon vill berätta om oss blir jag stolt och glad. Det ger oss en möjlighet att nå ut till fler ungdomar som behöver stöd, att visa att ingen är ensam. Vi finns här med stöd och medmänsklighet. Jag tror på det här. Det kommer bli fint. Men är det någonting jag lärt mig via Tilia så är det att ta hand om mig själv. Hur kul och häftigt det här än är, så behöver jag varva ner och bara vara. Efter intervjun imorse gick jag runt sjön och njöt av vintern, kylan och solen och hann prata med min underbara storasyster. Jag laddar min batterier hos min familj, trots att det är mång...