Tillit, omtanke och närhet
Inom mig bor en livrädd och arg trettonåring tillsammans med en påhittig, levnadsglad och pippiälskande femåring. Femåringen tog jag i hand för många år sedan och har tacksamt låtit styra mig i många delar i livet. Trettonåringen skrämmer mig fortfarande, men inte lika mycket som jag vet att omvärlden skrämmer henne. Hon viskar till mig att hon inte vågar, att det är skitläskigt att lita på någon annan, att låta andra människor ta hand om henne och vara snälla och att släppa människor nära. Det hon är bäst på är att bygga murar. Murar som håller allt som gör ont utifrån borta och som håller allt som gör ont på insidan begravt. All hennes energi går åt till att hålla hårt i de här murarna så att de inte faller. Att stärka dem, genom att krympa henne själv.Hon kramas inte, låter knappt någon röra henne, och absolut inte komma nära hennes känslor. Så har hon levt i tio år, inne i mig, rädd för allt men hon vägrar visa för någon att hon är rädd. Äntligen har jag börjat lyssna på henne. L...