I exist as I am - that's enough!

"Försiktigt nu!" "Ta det lugnt!"  "Inte så högt!"  De orden sägs oftare till flickor än till pojkar. Flera gånger på en dag lär vi vuxna varandra och våra barn att flickor är sköra och små. De får veta att de inte kan, att de inte är tillräckligt starka. Jag gör det, och jag skäms varje gång jag inser att jag sagt till en treårig flicka att hon ska vara försiktig. Vem är jag att berätta för henne att hon inte är tillräckligt stark?  När jag var liten var jag rädd, för allt. Men mamma kunde också berätta att jag var orädd och alltid testade saker. Att jag som treåring tjatade tills jag fick åka liften själv, för jag hade bestämt att jag kunde. Att jag älskade att klättra i träd. Men jag minns att jag stod bredvid klätterställningen på skolgården och inte vågade klättra upp. Att det sög i fotsulorna av rädsla och jag var rädd för att inte kunna komma ner från klätterträdet. Vi hade en grannkatt på gatan som inte mådde bra, den fick jag höra att ja...

Jag slås ibland av hur otroligt bra jag har det. Jag har tak över huvudet, möjlighet att fylla mitt kök med massor av mat så jag kan äta mig mätt, inte bara en, utan flera gånger om dagen. Jag har möjligheten att utbilda mig och jobba med något som i stora delar av världen är livsfarligt. Här finns det skyddsmekanismer och en demokrati som möjliggör för mig att göra mitt jobb.  Jag har möjlighet att själv välja varje morgon hur jag ska se ut, hur jag ska tänka och vart jag ska gå. Jag är fri. Jag har möjlighet att själva välja vem jag ska umgås med, prata med och vilka människor som tar plats i mitt liv. Varje morgon vaknar jag bredvid någon jag älskar av hela mitt hjärta. I ett hem som är vårt. Vi har möjligheten att drömma om den framtid vi vill ha, de upplevelser och resor vi vill dela med varandra.  Runt omkring i landet och världen har jag vänner som jag når med ett knapptryck och varje dag inspireras jag av nya människor och potentiella nya vänner i hela v...

Kristaller  med Laleh.  När jag hör den här låten ser jag kyrkan på mammas begravning. Jag ser varenda blomblad som en av hennes kristaller. Men jag saknar orden om henne, för vi har ju så många där som kände henne ändå, men ingen av oss sa någonting till varandra. Första gången jag hörde den här låten var jag ute i skogen.  Jag satte mig i mossan och grät. Det blev så starka minnen och känslor. Nu hör jag den och ler, gråter lite och minns mycket. Kristallerna blir de minnen hon lämnat kvar.  Alla små bitar av mamma som vi som står kvar får försöka se en halvdan reflektion av helheten i. Jag är tacksam för att Laleh satt ord på sin smärta och att jag återigen har lättare för min egen när jag ser att jag inte är ensam. Det finns fler som varit med om det här. Fler som har ont. Men det är klart, bara jag har det precis som jag. Bara jag lever mitt liv. Men vi kommer alla förlora människor vi älskar. Vi kommer alla rasa ihop och gråta, skrika och öns...

Mina Widding är skrivarpedagog, bosatt i Umeå. Jag började gå på hennes skrivarcaféer när jag flyttade upp och hittade en mysig plats att få göra det jag tycker är något av det roligaste och läskigaste som finns. Skriva. Hon har en blogg, här , där skriver hon vackert, som det här: "Sant är iallafall att jag inte längre desperat söker den där mänskliga kontakten. Vems hud som helst duger inte längre. Jag har högre krav nu, och en större respekt för mig själv. Inser att jag är värd mer, att jag vill ha mer. Att hud i sig inte längre räcker, jag måste också känna någonting. A tingeling, värmen huden emellan. Den försvann någon gång, men jag märkte det inte förrän alldeles för sent. Så länge sen jag verkligen kände värmen från en annan människa. Jag har inte känt den sen M, det är en sorglig sanning. Alla hudar innan och efter – kalla. Nu längtar jag efter värmen, dragningskraften, men jag söker den inte desperat längre. Inser att jag kan leva utan den, även om det blir litegr...

"Vänd dig inte om Daniel!" En replik ur Så som i himlen som säger mycket om den filmen men ännu mer om livet. Daniel har tagit paus från sitt hektiska liv som konsertviolinist och återvänt till den by i norra Sverige där han växte upp. Han möter den han var som barn och ser att det är en annan person än den han är idag. Att veta när det är dags att se tillbaka kan vara svårt. Det kan vara inspirerande att se hur långt vi har kommit, men ibland ska vi inte älta, inte stanna i samma hjulspår utan bara titta framåt och gå vidare. Daniel återupptäcker mycket om sig själv när han återvänder, men han vänder sig inte om till den han var förut. Vare sig pojken som mobbades, eller konsertviolinisten som brände ut sig. Istället hittar han kärlek, omtanke och livsglädje i det han älskar mest, musiken. Tillsammans med sin kör bestående av alla möjliga figurer från byn upptäcker de att livet handlar om att vara sig själv, våga vara den man är, oavsett vad andra människor säger elle...

I helgen vad jag på metaforbrottning, något jag aldrig sett tidigare. Tänk estradpoesi, där alter-ego/karaktärer kastar metaforer mot varandra som motståndaren hakar på och spinner vidare på. Det var fruktansvärt roligt och underhållande. Inspirerad av detta skrev jag ihop en dikt (som dock inte följer regler för metaforbrottning) utifrån ordet nattmörker. Enjoy! Nattmörkret är som en landningsbana för drömmarna  Nattmörkret är kreativitetens frihet, livets möjlighet och superhjältarnas tid att klä sig i vingar och mantlar  Nattmörkret är stadens vila, en omålad canvas för han med sömnproblem och värktabletter som vandrar gata upp och gata ner och lyssnar till mörkret  Nattmörkret är havets lekplats, där stjärnorna blir levande och fiskarna blir världens enda hot  Nattmörkret är osagda ord i en säng klockan två  Nattmörkret är näktergalens sång ända tills gryningen brutalt knackar på  Nattmörkret är hjärtats stilla stund, när allt är tillåtet och ingent...

Viss musik kommer alltid följa en genom livet. De där låtarna som fastnar och får en speciell plats i hjärtat. Oavsett hur gammal jag blir och hur mycket perspektiv jag får på mitt eget mående kommer jag börja le när jag har klapparna och melodin. Jag sträcker på ryggen och ryser, för ja, jag klarade mig. Jag är frisk. Låten betyder mer och mer för mig ju mer jag lyssnar. Nu finns min inre femåring där. Nu lyssnar jag till henne och förstår att det är hennes syn på livet jag har anammat igen, det är hon som aldrig någonsin kommer förändras eller försvinna. Den här låten väcker mina drömmar och mitt pirr i magen inför framtiden. Hela vägen till toppen av mina drömmar är jag samma som jag var förut, men ändå aldrig någonsin samma som jag har varit. It's time

"Det är inte dina prestationer som ger dig värde som människa" Jag har lånat orden från Emma Igelströms  blogg . Sen hon slog igenom som simmare har Emma Igelström varit en av mina stora förebilder. Då var jag i tioårsåldern och bröstsim var min favoritgren i simningen. Och där kom Emma, som tog VM-guld i samma gren! Jag vågade tro att jag kan göra precis vad jag vill! Några år senare hittade jag hennes självbiografi när jag flydde till biblioteket för att slippa tänka på ångest och ätstörning ett tag. Hon hade tagit sig igenom bulimi och skrivit en bok om det. Hennes bok hjälpte mig att hålla mig flytande när jag mådde som allra sämst, hennes bok gav mig styrka att kämpa. Sen fortsatte jag följa henne, när hon öppet berättade om sina olika beroenden och jag blev stärkt av att hon vågade prata om det och vara ärlig om hur hon mått. Jag minns när hon var med i Du är vad du äter och presenterades för världens viktigaste person, hennes egen spegelbild. Det får vem som hel...

och fick en mening att fortsätta skriva på: Två par skor möts.   Ett par slitna converse.   Ett par röda lackskor.   Converseskorna är något större än lackskorna. De är i en solblekt gul färg, med trasiga skosnören och antydan till hål, som att de gått alldeles för långt, alldeles för ofta.  Eller bara älskats för mycket.  De röda lackskorna glänser, de är rundade i tårna och har ett guldfärgat spänne. De har inte gått långt, men älskats på avstånd i många månader. Skorna står nära varandra.  Så nära. Så nära.  Converseskorna kliver ännu närmare de röda. De står kvar och väntar. Snart lyfter klacken från marken.  De slitna, trasiga, älskade gula, står nu precis framför de älskade, väntande röda.  Sida vid sida går de försiktigt. De röda lackskorna går långsammare än de gula. De gula vill sticka iväg åt alla håll på samma gång.  Nu står de bredvid varandra på en dörrmatta.  De slitna conversen och de röda lackskorna....

Jag tänker vägra att  passa in

Skrivuppgift där alla meningar redan är skrivna av någon annan. Ett collage av filmer, böcker, sånger och tv-serier. Nu lever jag mitt liv, inte bara överlever för stunden. Världens händelser ramlade ner i hallen. Där jag kommer ifrån. Människor som är kära borde aldrig göra slut. Ge upp är bara korkat. Jag försökte bara hitta en plats där någon såg att jag fanns. Jag har mera tålamod än vad du har hårda ord. Som alla de största kärlekshistorierna, tragisk. Snälla ring, snälla var en del av mitt liv. Jag ger dig inte min morgon och inte min dag, du får nått så mycket bättre du får hela djävla jag. Inte något så fjuttigt som en morgon och en dag. Livet går mig förbi om jag inte öppnar ögonen. Det kommer aldrig någonsin vara perfekt. Det är helt ok, väck mig när allt är över. Om man låtsas att man lever i en såpa kanske man aldrig behöver erkänna att väggarna är gjorda av papp och plast och att orden som kommer ur ens mun faktiskt inte är ens egna. Det är när godheten b...

Idag har jag varit på Tilia för att hämta ut min nya snygga tröja!  Tilia har varit mitt andningshål sen i oktober förra året när de startade. Nu har de fått lokaler på Fryshuset, och kan nå ut med sin grymma verksamhet till ännu fler. Tilia betyder jättemycket för mig. Tack vare de har jag fått insikter, lärdomar och vänner som jag aldrig skulle fått annars. De hjälpte mig i mitt tillfrisknande från ätstörningen och min väg tillbaka till den strålande person jag är. Det är en trygg och upplyftande organisation som gör stor skillnad. Men det skulle inte finnas något Tilia eller någon som stöttat mig och många andra utan Annso och Jenny. Ni laddar mig med energi och glädje bara av att vara ni. Jag blir både lugn, glad och enormt inspirerad av att träffa er. Tusen tack för att ni finns! Efter idag är jag också helt övertygad om att jag inte ska bli vuxen, vuxna är så "träiga". Det räcker att bara vara jag, eller möjligen vuxen som ni är vuxna, Annso och Jenny. Pos...

Någon hade sett Jills veranda  med Kristian Gidlund, därför såg jag också det. Jag minns att jag förra sommaren läste i hans blogg om USAresan. Vackert och poetiskt som alltid berättade han om det han kanske inte borde . Sen jag hörde om hans blogg träffar hans ord mig rakt i hjärtat (stort tack till dig som berättade om den för mig). Formuleringarna fångar närvaron i nuet och lyfter orden till en annan nivå. Hans ord förtrollar och förvandlar tankarna till konst. Konsten och närvaron i nuet färgades av dödsångesten och kampen mot kroppen och sjukdomen. Det är en förlust att han har dött och att vi inte längre får ta del av hans ord och tankar. Trots att han inte finns kvar fortsätter han att inspirera mig, jag kan läsa hans blogg om och om igen och röras till tårar och hitta nya banor och vägar för mina egna tankar. Nya ord läggs till mina ord. Hans önskan om livet får mig att vilja se skönheten i en grå februaritorsdag när jag kan laga min egen mat, promenera till jobbet ...

Lisa Nordén får bragdguldet i år! Återigen lyfts en liten sport tack vare en stor idrottskvinna. Det känns så otroligt kul att Sverige fortfarande lyckas lyfta stora idrottare som vinner OS-medaljer. Tjejen plockade ju både OS-silver under ett spännande lopp, hon plockade hem en världscupseger trots magsjuka. Jag fortsätter vara imponerad av alla dessa starka, målmedvetna idrottare. De inspirerar mig enormt i mitt liv förutom att de levererar underhållning när jag sitter i TV-soffan!

Jag har så lätt att drömma mig in i en annan värld, en vacker film, en bok, en låt. Som får så många andra blir det en stund att fly, en stund att slappna av och en stund att inspireras.

"Vad är meningen med mitt liv?" Jag hittade via en länk på facebook den här videon om en man i Indien som är en modern Jesus. Han får inte röra dessa människor pga hans kultur och traditioner. Han s k iter i det! Tänk om fler i världen vågade vara som honom.