I exist as I am - that's enough!

I början på sommaren skrev jag att jag skulle ta och simma över sjön istället för att klamra mig fast vid en livboj. Jag har simmat, men jag hade ingen aning om att det skulle bli så stormigt och vara så höga vågor. Ibland sjönk jag och simmade rakt igenom och under vågorna, ibland försökte jag kasta mig mot dem och ibland vände vinden och jag fick glida med mot den andra stranden. Jag är inte framme än, det är en liten bit kvar. När jag kommer dit vet jag att jorden fortsätter snurra och på andra sidan stranden finns en skog som jag vill igenom, ett berg jag ska bestiga och en dal att gå vilse i. För allt det är jag och allt är livet. Det står aldrig still och jag är aldrig samma som jag var förut. Men nu skriver jag, nu känner jag och nu delar jag med mig. Min sommarledighet närmar sig slutet och tiden rinner iväg snabbare än någonsin, nätterna blir kortare men inte kallare. Jag fyller mina dagar som jag gjort förut, men nu är skogspromenaderna lite sorgsnare, och lite mer närvara...

TV4 har just nu ett mycket bra inslag om självmord. Om att det är mycket vanligare än många tror att det går att ta sig ut en depression. Framför allt att man inte är ensam. Vi behöver börja våga prata om psykisk ohälsa och sjukdom. "Sverige är ett land i stort behov av terapi." som Kristian Gidlund sa. Läs också Annsos inlägg på  Tilia . 

Någon hade sett Jills veranda  med Kristian Gidlund, därför såg jag också det. Jag minns att jag förra sommaren läste i hans blogg om USAresan. Vackert och poetiskt som alltid berättade han om det han kanske inte borde . Sen jag hörde om hans blogg träffar hans ord mig rakt i hjärtat (stort tack till dig som berättade om den för mig). Formuleringarna fångar närvaron i nuet och lyfter orden till en annan nivå. Hans ord förtrollar och förvandlar tankarna till konst. Konsten och närvaron i nuet färgades av dödsångesten och kampen mot kroppen och sjukdomen. Det är en förlust att han har dött och att vi inte längre får ta del av hans ord och tankar. Trots att han inte finns kvar fortsätter han att inspirera mig, jag kan läsa hans blogg om och om igen och röras till tårar och hitta nya banor och vägar för mina egna tankar. Nya ord läggs till mina ord. Hans önskan om livet får mig att vilja se skönheten i en grå februaritorsdag när jag kan laga min egen mat, promenera till jobbet ...

Jag låter hans ord slå in i mig och riva allt för att gräva upp känslorna längst ner i den mörka jorden. Jag delar hans längtan till skogen och slappnar av när hans ord talar om Dalarna. Hans ord läker min sorg. Hur orättvist det än är. Han inspirerar mig att längta, önska, drömma och leva. Hans smärta väcker i mig en längtan att springa så långt jag kan från den sjukdom och de tankar som från och till skadar mig djupt. Jag motiveras att hitta det i livet som jag älskar. Hans ord. Hans kärlek till berättandet och orden får mig att längta till att själv få orden att gråta, glädjas och skrika. Jag känner honom inte, han känner inte mig. Men denna man som vågar tala om livets allt, livets sista och sorgens smärta berättar för mig att: "Äventyret väntar, om vi bara vill." Kristian Gidlund, dagens sommarpratare i P1. Tack.

"De här tomma hoten svider i mig, för det här är inte jag. Du gör mig ond. Och du lyssnar inte ens. För du är ingen människa. Du är cancern i min kropp. Jag kommer alltid hata dig för det." -  Kristian Gidlund Jag har fastnat i hans ord, han berättelse. Tankar och känslor som inte är mina, trots det så känner jag igen det. Jag inser att jag blir avundsjuk, inte på sjukdomen. Jag önskar ingen att vara så sjuk, men på att det går att peka på cancern och säga: "Jag hatar dig." Jag vågar inte hata. Vågar inte hata ätstörningen, hittar fortfarande för mycket trygghet i den. Ilska, hat och ledsenhet är svagt, de visar att jag erkänt det jag varit med om och att jag inte har haft kontroll på det. Det är inte där jag vill vara, jag vill vara på andra sidan, den där som genomlevt, blivit frisk och säger: "sjukdomen har lärt mig, och bla bla bla." Livet är ett djävla trassel, det gör ont. Varje gång vi ställer oss upp kommer ett nytt slag och slår oss till mark...