I exist as I am - that's enough!

På lunchen igår hade jag ett långt och fint samtal med mina klasskompisar. Vi vågade släppa på våra murar, lite försvar och masker och tillät oss att bara vara de vi just då var tillsammans. Jag fick en unik möjlighet att höra berättelser från deras liv och förstå lite mer hur de tänker och fungerar och jag fick möjligheten att själv berätta hur jag tänkte just då. Jag är tacksam och varm av att vi vågade och tillät oss att mötas på det sättet, utan att kräva något av varandra. Det var modigt och väldigt ojante av oss. Vi tog plats i varandras liv, bara för en timma och det spelade roll.  Jag tänker också att jag absolut inte är samma person i någon annans ögon som jag är för mig själv och därför måste det gälla alla andra också. Att det jag ser på utsidan inte ens är en bråkdel av allt det som formar den personen till människa. Vi påverkar och förändrar varandra, och det vi tyckte och tänkte för en stund sen behöver vi inte tycka imorgon.  Vi är i konstant förändring oc...

Den här veckan leker vi tidning på riktigt. Vi far runt på stan för intervjuer och fotografering. Det känns lite på låtsas och lite på riktigt och framförallt känns det helt rätt. Jag har möjlighet att påverka min egen vardag på ett helt annat sätt än när jag pluggar på skolan. Journalistyrket har sina uppenbara baksidor, men mötena med människor och möjligheten att få berätta i ord och bild, det är varför jag gillar det. Jag trivs otroligt bra när jag får göra det här och ser fram emot att få testa på jobbet på riktigt. Vill ni läsa vad vi skriver så kolla in www.journalistlinjen.se Sen är det han den där som tar i stort sett all min tid just nu. Jag har inte lust till mycket mer än att träffa honom, så det är ju bra att vi har andra sysselsättningar med jobb och skola. I många år har jag pläderat högt att jag inte vill ha någon som tar plats i min soffa, men just nu känns det så väldigt fint att det finns någon som vill trängas i soffan med mig.

Så mycket jag vill göra, så mycket tid jag har att göra det. Här och nu känner jag att jag älskar mig själv. Den jag är, trots alla mina sidor som är så svåra att lyssna på och acceptera. Jag vet ändå att jag älskar den jag är och jag är stolt att jag tar mig själv på allvar och låter mina drömmar få liv. Säkerhetszonen finns och livet börjar utanför den, i gränslandet där emellan blir jag så rädd att jag vill gömma mig under ett bord och se världen gå förbi.  Livet är fullt av möjligheter, tillfällen och stunder som är långt mycket mer än skolarbete eller jobb. Stunderna för mig själv på yogamattan när jag andas in i hela min kropp, landar med själen och sinnena och känner att jag är precis här. Tid när jag sitter med en penna eller datorn och skriver, låter orden forma något, som jag inte riktigt vet vad det är. Den stunden på morgonen när jag kliver ur bilen, vänder ansiktet mot trädkronorna och sluter ögonen en sekund. Jag andas in nattens regn och morgonens kalla solstrålar....

Två veckor in på journalistutbildningen känner jag mig hemma både i folkhögskolans skolform och i journalistyrket. Eftersom skolan ligger ute vid en havsvik har jag varje dag möjlighet att gå ut i skogen eller ner till vattnet för att samla tankarna och andas lite djupare. Det behövs efter intensiva veckor med många möten med nya människor och med mig själv. För i varje nytt möte med en annan människa har vi möjlighet att se nya sidor hos oss själva. Att gå på folkhögskola passar mig bra. Jag andas ut när jag inser att skolans poäng är att se människan som en helhet och att prestationer för prestationens skull inte finns. Det är en miljö där jag får lära för min egen skull och vara en del av skolans helhet. Alla spelar roll för att skapa en inspirerande miljö.  På kort tid är det mycket som är annorlunda. Jag bor i en ny del av stan, går på ny skola, träffar nya människor varje dag och har inte Tiliasnurren omkring mig. Förändringar brukar skrämma mig och kännas svåra eftersom ...

"Pojkar gör - flickor är"  är ett inslag på SVT som handlar om hur det beröm barn får påverkar deras självbild. Att de barn som får höra att de GJORT något bra  istället för att de ÄR duktiga har en bättre självbild och tror sig i högre grad kunna påverka och förändra sig själva. Jag var ett typexempel på en duktig flicka när jag var yngre, och har troligtvis varit det fram till nu. Många gånger fick jag höra "vad  duktigt du är", inte "vilken fin teckning du ritat, vad bra du städat osv" utan det jag minns var att ordet duktig var med. Jag var duktig som person, och lade in hela mitt egenvärde i det. Snabbt lärde jag mig att jag blev sedd av "alla andra" när jag var duktig, så därför såg jag till att vara jätteduktig, hela tiden, för att inte riskera att bli osynlig. Det ledde tyvärr...

Den där listan har jag gett upp. För nu. Det krävde lite för mycket fokus tror jag. Mitt fokus idag ligger på att försöka få nervsystemet att antingen hoppa ur min kropp och visa mig exakt hur det fungerar... men det blir moment 22 eftersom min fina hjärna hör dit och den kan inte förstå sig själv. Det är inte så jobbigt som det låter, men eftersom mina hålor i ansiktet, typ sinus bla bla är lagom inflammerade eller nått så känns det segt att sitta med huvudet böjd över boken i flera timmar och få ont i trapeziamuskeln (tror jag) också. Plus att mina pulmona, bronki och trachea är irriterade behöver behandlas med MÄNGDER te och lite ingefära. Helst vill jag få ligga i soffan och sova för att bli helt frisk. Tänk att en sån liten sak som en förkylning som inte helt har brutit ut gör en så modlös. Fast allt är inte hopplöst, jag har ju visat att jag kan lite. Men den där tanken med att informationen kan osmotiskt ta sig in i hjärnan är lockande. Aja, när jag väl blir klar är det hel...

Vi dansar till Burlesque! Sexig jazz kan vi väll säga, mycket rumpa. Riktigt kul! Mamma har varit med mig och köpt supercoolt tyg till nya gardiner idag. Det kommer bli vackert hemma hos mig. Mycket händer just nu, framförallt skolan så klart. Så lite andhål i vardagen med träning, vänner, familj eller varför inte GLEE, gör att det känns på topp igen. That's my two cents for now.