I exist as I am - that's enough!

Att yoga låter så fridfullt, samlat och balanserat. Som att inget ont i världen kan hända en på yogamattan. Och det är balanserat, och känns ofta väldigt bra efteråt. Men balans betyder både aktivitet och vila, både motstånd och medgivande i kroppen, både lätt och svårt. Det kan vara jättetungt att ställa sig på mattan tidigt på morgonen, kroppen protesterar och vill inte alls vara med. Eller så känns det jättelätt och det skulle gå att yoga hela dagen. Balansen handlar om att göra det ändå, och just därför. Ibland, som imorse, protesterade delar av min kropp, den ville inte vara med. Det väcktes massa känslor som var jobbiga att känna mitt i en yogasal. Men det var ok, det var ok att känna, för vågorna gick över och jag andades med min kropp. Efter den tunga stunden gick vi in i avslappning och kroppen och själen fick möjlighet att processa och känna allt som dykt upp. Efteråt var jag piggare, starkare och mer balanserad. Yoga handlar inte om att det ska göra ont, det kan vara smär...

Så mycket jag vill göra, så mycket tid jag har att göra det. Här och nu känner jag att jag älskar mig själv. Den jag är, trots alla mina sidor som är så svåra att lyssna på och acceptera. Jag vet ändå att jag älskar den jag är och jag är stolt att jag tar mig själv på allvar och låter mina drömmar få liv. Säkerhetszonen finns och livet börjar utanför den, i gränslandet där emellan blir jag så rädd att jag vill gömma mig under ett bord och se världen gå förbi.  Livet är fullt av möjligheter, tillfällen och stunder som är långt mycket mer än skolarbete eller jobb. Stunderna för mig själv på yogamattan när jag andas in i hela min kropp, landar med själen och sinnena och känner att jag är precis här. Tid när jag sitter med en penna eller datorn och skriver, låter orden forma något, som jag inte riktigt vet vad det är. Den stunden på morgonen när jag kliver ur bilen, vänder ansiktet mot trädkronorna och sluter ögonen en sekund. Jag andas in nattens regn och morgonens kalla solstrålar....

Spegeln visar inte allt du kan se Inte ens kalejdoskopet visar hela mitt jag

Idag har jag umgåtts med den viktigaste personen i mitt liv och haft väldigt kul. Hon förstår nämligen mig ganska bra, jag tycker det är lätt att vara mig själv med henne och samtalet flyter för det mesta på. Vi åkte ut till havet där vi njöt av pannkaksmatsäck, doften av tång och vinden i håret. Vi hoppade mellan stenarna på stranden och jag kände mig som drottning över hela världen. Sen åkte vi hem och degade i soffan ett tag, så skönt att det finns folk jag bara kan sitta tyst med ibland. Det har varit en riktigt fin dag med den viktigaste personen i mitt liv och hon är fortfarande kvar här där jag är.

Idag upplevde jag riktigt bra bemötande och kundservice på många ställen och stärktes i mig själv av det. Det är så lätt att göra något snällt för en annan människa. Som att tacka för bra service, ge beröm, hålla upp en dörr eller något annat. Tyvärr gör vi det för sällan, inte för att vi inte vill hjälpa, utan för att vi är rädda för att själva bli hjälpta tror jag. För mig är det en stor utmaning att ta emot hjälp. Att ta emot en annan människas utsträckta hand är något jag vill träna på. Att alltid säga nej (eller inte säga nej men på andra sätt skicka signaler att "jag klarar mig själv"), gör att människor till slut slutar erbjuda sig. Då står jag där en dag när jag inte längre orkar göra allt själv och upptäcker att det inte finns en enda utsträckt hand kvar. Att låta en annan människa hjälpa mig är inte själviskt, det är att bekräfta den andra personens tillgångar och dess omtanke om mig och respektera mina egna begränsningar. Jag imponeras av människor som ber om hjäl...

Mina Widding är skrivarpedagog, bosatt i Umeå. Jag började gå på hennes skrivarcaféer när jag flyttade upp och hittade en mysig plats att få göra det jag tycker är något av det roligaste och läskigaste som finns. Skriva. Hon har en blogg, här , där skriver hon vackert, som det här: "Sant är iallafall att jag inte längre desperat söker den där mänskliga kontakten. Vems hud som helst duger inte längre. Jag har högre krav nu, och en större respekt för mig själv. Inser att jag är värd mer, att jag vill ha mer. Att hud i sig inte längre räcker, jag måste också känna någonting. A tingeling, värmen huden emellan. Den försvann någon gång, men jag märkte det inte förrän alldeles för sent. Så länge sen jag verkligen kände värmen från en annan människa. Jag har inte känt den sen M, det är en sorglig sanning. Alla hudar innan och efter – kalla. Nu längtar jag efter värmen, dragningskraften, men jag söker den inte desperat längre. Inser att jag kan leva utan den, även om det blir litegr...

I år ser jag inte tillbaka, jag vet var jag var för ett år sedan, för två år sedan och ännu längre bak. Jag vet vem jag är idag och vem jag hoppas att jag är i framtiden. Detta nyår kommer mitt i en period i mitt liv då jag satsar på mig själv, jag gör det jag vill göra och mår bra av. Oavsett om det är flytta till en ny stad och plugga eller söka mitt drömjobb och flytta till en liten ort och jobba. Mitt liv handlar just nu om de små stunderna och vad jag lägger min energi på här och nu. Jag har den sista tiden lärt mig värdet av att ta kontroll över mina egna tankar och hur de påverkar mitt liv.  Jag strävar efter att leva här och nu och ha relationer i mitt liv som jag mår bra av. Jag tror att vi har en möjlighet att styra över våra energier, vi kan påverka om vi tar emot eller sänder ut positiva eller negativa vibbar, och det vi sänder ut får vi tillbaka tusenfalt. Men jag vill vara riktigt noga med att det här funkar för mig, det funkar inte för alla, är en deprimerad, ångest...

För nästan tio år sedan fick jag två papperslappar av min kurator på skolan. Vi hade troligtvis pratat om min stress i något sammanhang. På ena lappen skrev hon: "Värna om helheten" på den andra "Bara Vara". Ord betyder alltid mycket för mig, men de här har betytt mycket mer än jag anade. Jag satte upp de bredvid min säng, på varsin sida om ett inramat fotografi av en solnedgång över Gotland. Varje morgon och varje kväll försökte jag förstå och tänka kring de orden. Det har tagit de här tio åren, fyllda med allt de har fyllts med för att jag ska börja första vad orden på lapparna betyder. För att jag för att inte ska springa bort från mig själv måste jag stanna upp i det jag är i just nu. Titta framåt med tillförsikt, nervositet och ett öppet sinne och bli stärkt av det jag har bakom mig. Inte ångra, gräma mig eller oroas. Jag är klar med det sättet att leva nu. Det känns väldigt skönt att ha landat i det här tankesättet. Att jag inte kan påverka det som varit e...

Att beskriva min personlighet med en bild känns svårt. En bild säger mer än tusen ord, men en personlighet är så mångfacetterat att en bild aldrig kan fånga helheten. Med det sagt har jag ändå hittat en bild på mig själv där jag är på resa i en av världen bästa städer, London. Jag dricker te och planerar nästa dags äventyr med en fin vän.

Det var längesen jag berättade hur jag mår. Skälet är så larvigt enkelt, jag mår bra och känner mig frisk på ett sätt som jag inte gjort på flera år. Då minskar mitt behov av att skriva om mina egna innersta känslor. Att skriva om positiva känslor är också mer blödigt än de negativa. Orden som befriar negativa känslor får vingar i egenskap av att de befriar, det räcker. Vilka ord beskriver glädjen i att bara vara? Att inte alltid behöva göra mitt bästa utan veta att det räcker med good enough. De orden är svårare att hitta. Just nu har jag diskberg för att jag prioriterar annat som är roligare än att diska, förra året hade jag diskberg för att jag inte ens orkade bry mig om det som fick vardagen att fungera. Jag tar mig själv på mindre allvar nu och gör mer av det jag tycker om. När jag l...

I januari skrev jag så här:  Det är skrämmande att lära känna sig själv på nytt. Och det gör att jag blir så fokuserad på mig själv. Kanske kan jag snart vara så balanserad i mig själv att jag kan hantera problem på ett sunt och hälsosamt sätt och istället lägga energi på hu jag vill leva mitt liv. Lägga energi på världen runt omkring i mig och vara en del av den istället för att betrakta den utifrån. Jag kommer inte förändra den jag innerst inne är, jag ska bara hitta tillbaka till vem det är. Jag ändrar aldrig den jag är. Jag är stolt över det jag gjort i år, jag har haft ett bra år, trots att det varit jobbigt. Jag har gått igenom behandlingar, kurser och samtal för att ta tillbaka makten över mitt eget liv och blivit frisk! Det största jag gjort i år är nog att jag lärt känna mig själv och accepterat mina känslor för vad de är. Allt från ilska och skam till glädje och tacksamhet.  Aldrig någonsin igen vill jag gå tillbaka, aldrig någonsin vill jag hata mig s...

När jag var sjuk minns jag att jag satt längst in i biblioteket många gånger med Emma Igelströms självbiografi "Simmar-Emma: min kamp mot bulimin". Eftersom jag simmat själv och älskar sport hade Emma varit en av många elitidrottare som jag följt framför TV:n. Hennes bok motiverade mig att vilja bli frisk, vilket jag är tacksam för. Tyvärr slutade det inte för Emma med ätstörningen. Hon blev sjuk i alkoholism. Själv uttrycker hon det som att hon är en beroende-person. Det minns jag att vi fick höra tidigt på min bulimibehandling, vi kunde ha fastnat i drogberoende eller alkoholism lika gärna som ätstörningen. Med höga krav på sig själv ger man sig ett lågt människovärde och vägrar tro att omgivningen kan ha högre tankar om vem man är. Emma säger själv i en intervju med TV4 att det är lätt att gå en behandling för någon annan. Men vad hjälper det. Man måste göra det för sig själv. Målet är att vara nöjd med sitt liv, sin kropp, sina tankar och sina prestationer. Nöjd med...

Idag har jag för första gången på länge följt mitt eget råd. Jag skrev klart en tenta och köpte Ben & Jerrys glass. Första tanken var att köpa det om jag får VG på tentan, men sen slog det mig. Det viktiga är ju inte resultatet, utan att den är klar och jag är nöjd med mitt resultat innan den har blivit graderad. Jag är nöjd med det jag har gjort.

Emma heter jag. Bor på mina egna 27 kvadrat i Jakan. Till vardags pluggar jag till sjuksköterska på KI, vilket är kul, krävande, knasigt och kvalificerande. När jag har tid över (eller tar mig tid) tränar jag på Friskis, tittar på TV, läser böcker (snart läser jag om I morgon när kriget kom - serien), träffar så många av mina underbara vänner jag bara kan. Filmer brukar jag också hinna med, att krypa upp i soffan med datorn och något gott och trycka play är himla nice. En del tid spenderas i kyrkan också, i Viksjö finns SKUV, i Jakan finns bibelstudie med Unga Vuxna. Varje dag försöker jag hinna ut en liten stund i det solsken som finns, jag är beroende av dagsljus.  Promenader i skogen är ett av mina favoritsätt för att verkligen slappna av, jag är tyvärr lite för lat för att ta mig till de stora skogar som finns i Jakan. Men när jag väl är där är jag lycklig. Harry Potter kanske också ska nämnas, eller bara det att jag är nörd som person och i synnerhet när det gäller Harry Pott...

"Alla andra" börjar skolan, går tillbaka till det de vet eller kastar sig ut i nya äventyr, det där man gör innan man börjar med det man vet att man vill. Jag börjar skolan på måndag, ny skola, nya människor, nya uppgifter. Det borde kännas spännande? Skräckinjagande? Roligt? Jag är likgiltig. Jag bryr mig verkligen inte, tror inte längre att jag valt rätt. Jag har tröttnat på att leta kurslitteratur innan jag ens börjat. Studentlivet, umgås med folk, göra dumheter och tycka att det är skitkul, det lockar. Det får mig att känna att jag kanske valt fel och börjar plugga för tidigt. Nu innebär inte det här att allt är skit och hemskt, jag vet att det säkert kommer bli kul när jag väl kommer igång. Blir det inte så, då kan jag sluta, börja jobba, plugga något annat, resa iväg. Livet tar inte slut. Det börjar inte heller här. Det fortsätter hela tiden.