I exist as I am - that's enough!

Varför sömnen inte dyker upp vet jag inte. Jag vet bara att jag inte sover. Att han bredvid mig har sussat sött i några timmar, men för min del infinner sig inte tröttheten. Jag vill släppa på oron, men har svårt att ignorera det magonda. Kanske är jag rädd för en ny prestationsinriktad vecka. Rädd att tappa bort mig själv och det som är viktigt. Rädd att inte nå min egen förväntade nivå från början, så jag tänker att det är kört. Rädd att inte räcka till, fast jag vet att jag inte behöver bevisa något för någon. Det räcker att jag finns. Men visst är det svårt att acceptera. För jag måste tänka om, hitta en ny trygg grund i en miljö som ber mig prestera tills jag kräks. Det är en svår plats men inte en omöjlig situation. Jag får andas ut och hitta lugnet där ...

Vissa dagar är som igår. Jag flyger fram, jobbar hela dagen, åker till stallet på kvällen och dansar istället för att dricka kaffe. För det känns så bra. Livet är fantastiskt fint och jag har en massa möjligheter.  Vissa dagar är som idag. Jag kommer knappt upp ur sängen, måste resonera med mig själv för att orka klä på mig, äta frukost och ta mig till skolan. Väl där kämpar jag för att komma ihåg att andas och försöker vara närvarande i nuet. Det fungerar en stund. Men efter några timmar är energin slut, batterierna måste laddas upp igen och jag åker hem. Nu sitter jag i soffan och försöker känna lagom mycket och bara vara i det som är.  Det är ingen kraschlandning, och inget konstigt. Det är bara en dålig dag och jag tänker inte köra slut på min kropp. Det är aldrig värt att göra något som inte på något sätt kan hjälpa mig framåt. Hur oproduktivt det än är så är några timmar under filten i soffan bra för mig just nu. Det hjälper min kropp och själ att hitta lite bala...

Jag hade tänkt att jag skulle skriva varje dag, men det har inte blivit så. Har försökt att skriva men hejdar mig själv innan det blir något. Just ikväll är jag rastlös, med massa känslor som jag inte vågar känna. Så jag försöker skriva dem för att de ändå ska finnas. Det händer något med känslorna när de uttrycks till andra människor, då finns dem på riktigt, inte bara i mitt huvud. I mitt huvud finns just nu skam över att jag inte vågar känna sorgen, ensamheten och rädslan. Min hjärna, min kropp, hela mitt jag har i många år varit van vid att jag måste skämmas för det jag känner. Känslorna har varit så stark kopplade till hemligheter och destruktiva beteenden som jag både ville att omvärlden skulle och inte skulle se på samma gång. Att jag är ledsen över att mamma har dött är fullt naturligt, sorgen är naturlig, självklart och hela den grejen. Men jag är rädd för jag känner mig så fruktansvärt ensam. För mamma var ändå en trygghet. Det var hem till mamma jag åkte när jag inte v...

Jag bestämde mig på yogamattan i morse att dagens ord är glädje och det är det. Trots terrorister i en brinnande värld och tidningar som inte vill skrivas ut så lever mitt liv vidare. Den första snön ligger i ett tunt täcke och jag har mat på bordet och tak över huvudet. Jag har en kropp som orkar bära mig genom hela dagen och på natten kan jag villa trygg inomhus. Jag har vänner och familj som delar kärlek med mig. Allt det gör mig tacksam och glad. På skolan möttes jag av pågående julpynt och fick en gratis ostkaka efter lunchen. Glädjen och tacksamheten gör mig varm i hjärtat och själen. Den här känslan vill jag bära med mig in i helgen och minnas att jag inte styrs av vare sig mina tankar eller känslor. Jag är väsenskilt och min egen varelse.