I exist as I am - that's enough!

Ofta när vi kommer till en plats med människor kan vi läsa av energin. Ta reda på om människorna är arga, rädda, glada eller något annat. Det är rätt praktiskt för det gör det lite lättare för oss att förstå situationen. Men för empatiska, högkänsliga och intuitiva personer kan det bli väldigt jobbigt med så mycket känslor. Framförallt när vi i vårt samhälle ofta premierar att jobba tills vi går av på mitten och offra oss för andra istället för att lyssna in hur vi mår. Jag börjar förstå hur otroligt viktigt det är för mig att dra mig tillbaka och sitta för mig själv. Att få ta en promenad i lugn och ro för att stilla mina egna tankar istället för att hela tiden parera för andras känslor och reaktioner. Att vara bland människor tar ofta energi från mig. ...

Snart är det ett år sedan mattan rycktes undan från mina fötter. Det har varit ett helt sjukt år. På en del sätt faktiskt ett av de bästa åren på länge, och på en del sätt ett av det absolut värsta. För ingenting varar för evigt och ingenting är konstant. Jag har gråtit, saknat, svurit och sörjt. Jag har blivit trampad på, nedtryckt och kämpat för att hitta mig själv. Jag jobbat som ett djur för att lyssna på mig själv och jag har varit bättre än någonsin på att känna in mina egna begränsnignar och stå upp för mig själv. Jag fick anledning att kolla på instagrambilder från ett år tillbaka och jag ser det jag kände då. Att varenda känsla är rå, det går att ta på smärtan och varenda cell i min kropp minns hur det kändes. Den sorgen är inte borta, den försvinner aldrig. Men den är inte rå på samma sätt och jag har plats för så många fler känslor. Tydligt är också hur viktigt yogan var för att hålla mig grundad, för att hjälpa mig att må bra.  Yoga, meditation och tid i naturen...

Det finns en röst i mig, som har fått mig att fungera i många år. Den berättar att jag inte är tillräcklig och att jag alltid kan lite mer. Det är en jättebra röst som jag är tacksam för, för den får mig att utvecklas, utmana och försöka se utanför ramarna. Men den behöver begränsas av måttfullhet och lagom. Den andra rösten som berättar att det räcker, det är ok. Att det är alldeles lagom att ta en promenad, inte bestiga ett berg. Att det är jättebra att köra en diskmaskin, inte storstäda hela köket. När jag mår sämre blir jag osäker på vad som är tillräckligt, så jag försöker försäkra mig genom att bygga en marginal, och göra lite mer, så att ingen annan ska kunna slå ner mig, för min lägsta nivå SKA vara så hög att jag klarar av andras kritik. Så mina egna krav blir högre, högre och högre. Överallt, samtidigt. Då tappar jag också förmågan att prioritera. Jag klarar inte av att göra lite lagom mycket skolarbete, laga lagom avancerad mat och gå ut i en kvart för att jag mår bra ...

Ett tag förstod jag inte vad folk menade med att stå med telefonen i handen och vara på väg att ringa den som dött. Så medveten är ju jag ändå att jag inte kunde ringa mamma. Men den här veckan har jag tänkt höra av mig till henne flera gånger varje dag. Jag har pratat om henne också, kommit på mig själv med att säga är, istället för var. Varje gång jag inser att jag inte kan ringa henne, sjunker jag lite längre. Det går över. Men det gör ont. Jag har nog känns alla känslor som går att känna den här senaste tiden. Varit trött, ledsen, förvirrad, stressad, lycklig, taggad, glad, nyfiken och förväntansfull. Så jag har velat prata med henne och inte kunnat. Jag har varit på en gymnasieskola och jobbat från cafeterian hela veckan. Kan vara den minst rofyllda platsen för skapande, men den mest fantastiska platsen för häftiga möten. En plats som stressar upp mig fort däremot. Så jag har behövt påminna mig själv om att backa undan. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra. Jag h...

Högt tempo, prestation och deadlines är en del av det yrke jag har valt. Men det är inte unikt för journalistiken. Hela vårt samhälle har ett för högt tempo som gör att vi lätt bränner ut oss och brinner upp. Jag blir frustrerad när jag känner att tiden rinner ifrån mig och jag inte hinner det jag velat eller trott. Och på samma sätt blir jag trött när jag gör allt jag skrivit på listan eftersom jag inte hunnit känna efter i kroppen och själen. Så jag försöker påminna mig om små pauser, hela tiden. Om att andas i magen, göra en sak i taget och ge mig själv rum att andas. Jag sätter mig och mediterar och stannar upp och är tacksam under dagen. Men någonting händer när jag trycker på play. Då gör jag det ena, det andra och det femte tills jag glömt att jag måste andas för att orka. Jag ogillar verkligen att vi skapat ett samhälle som där vi värderar produktion så sjukt mycket högre än mänskligt välmående. Men har vi skapat det här så kan vi tillsammans oxå skapa ett kärleksfull...

Energin är slut. Jag har skrivit det här för många gånger. Jag har gjort det här för många gånger förut. Den här gången känns det värre. Tyngre, tommare och samtidigt är det första gången som jag ser hur jag själv satt mig här. Inte "det är synd om mig som kört mig själv i botten, nu ska jag trycka ner mig själv" utan mer att jag ser att det bara är jag som väljer hur jag lever mitt liv, och de valen har gjort att orken inte finns till för att göra det jag vill. Jag har svårt att fokusera, formulera tankar eller ens ord. Min andning åkte upp i bröstet och det tog mig timmar att gå upp ur sängen. Jag har känt av det här i flera veckor, halsbrännan, tröttheten, ledsenheten. Alla stressymptomen har funnits där. Men jag är inte utbränd (än), jag vet inte vad det finns för stämpel på det här. Men jag vet att jag behöver ta itu med det här. De vänner jag pratade med igår (när jag blev rädd för att kroppen så tydligt signalerade att jag behövde vila och jag inte lyssnade), f...

Det finns så mycket kvar att lära, så mycket jag inte vet eller förstår om mig själv, om andra, om världen. Jag har en bild idag av vem jag är, hur jag fungerar och vilka människor omkring mig är och hur de passar in i mitt pussel. Men imorgon kommer det inte längre vara samma, imorgon kommer jag behöva måla om bilden av mig, omvärlden och alla människor som rör sig omkring mig. Det är skrämmande att tänka att jag inte vet hur någonting är, men det är befriande att uppleva att jag aldrig kan eller behöver vara samma person som jag en gång varit. Vi har alla en möjlighet att förändra oss. Oavsett om vi vill eller inte så kommer vi att förändras, växa och bli någon annan, bara lite lite grann. Men tillräckligt för att vi inte ska fastna. Den här månaden fokuserar mycket på meditation och lugnare yinyoga där jag försöker stanna upp i kroppen, andetaget och verkligen stilla tankarna. Det är precis vad jag behöver just nu. Jag behöver lära mig att lyssna på och acceptera det som hä...

Den här månaden har jag jobbat med en yogautmaning som haft fokus på elementen. Jord, vatten, eld, vind och eter. Att yoga i samklang med elementen i hela mitt liv grundar mig och hjälper mig att lyssna på den jag verkligen är. Ta reda på vad som jordar mig, vad som får kreativiteten att flöda, elden att blossa upp och pranan att blåsa i mitt liv. Och mitt emellan allt det finns etern. Mellantinget, alltet som håller ihop och tillåter mig att stanna upp. Mellan inandning och utandning. Mitt i asanaflödet. Där finns det så mycket värme, känsla och kärlek. Det är ovant att ta till mig av allt det här, men när jag låter det ta plats och ger mig själv tid att känna efter så blir det magi. När jag kan leva i enlighet med naturen omkring mig och lyssna på de signaler jag får inifrån min kropp, då behöver jag inte längre springa ifrån mig själv. Då kan jag istället stanna upp och bara vara. Bara vara den jag är. Så fort jag skriver orden bara vara följer känslan av att behöva prestera, de är...

Ibland tar jag ett extra djupt andetag och känner att jag är på rätt plats. Det här är mitt jobb, att möta nya människor i nya situationer och lära mig något nytt både om dem och framförallt om mig själv. Jag kan riktigt vara nervös, nästan rädd innan jag lyfter luren för att ringa ibland. Inför vissa intervjuer och jobb har jag en rejäl orosklump i magen, tankarna har som ett eget liv i huvudet och försöker intala mig att det här är att ta vatten över huvudet. Hur skulle lilla jag kunna få svar på mina frågor? Vem är jag att tro att någon vill läsa min texter, titta på mina bilder? Men jag ringer, jag bokar mötena, ställer frågorna och märker att det går hur bra som helst. Jag breddar min horisont och visar för mig själv att det är fullt möjligt att göra det här. Jag kommer kunna försörja mig på det här. Det känns oförskämt bra att jag har hittat mitt yrke, det som är rätt för mig just nu. Sen tar jag ett till andetag in och ut och försöker få de konstanta fjärilarna i magen att ...

Som alla människor växer jag upp, förändras och lär mig allt mer om vad jag vill, trots det gör jag fortfarande samma misstag. Gång på gång på gång. Så ofta att jag ibland undrar om det är en del av vem jag är, eller om det är ett försvar som sitter så djupt rotat att jag inte ens själv är medveten om det. Mitt konstanta misstag är att jag kastar mig på något som där och då känns rätt. Det känns bra och jag går all-in. Det gäller inte allt i livet, men det gäller de gånger när jag ganska desperat behöver en livboj, en trygghet. Då det börjar bli obehagligt kallt i vattnet och musklerna hotar att krampa. Då har jag en förmåga att kasta mig på något som känns bra, istället för att fundera över orsakerna som fick mig att hamna i det kalla vattnet från början. Tvinga mig själv att börja trampa vatten och svara på några grundläggande frågor om vem jag är. Vad ger mig glädje i livet?  Gör med av det.  Vad skapar obehag?  Gör mindre av det.  När känner jag magen pirra och ...

 Eftersom jag inte haft mycket att distrahera mig med de senaste dagarna förutom hundskall (varannan människa i den här byn har hundar som pratar med varandra värre än bilarna gjorde i Indien), så berättar jag om allt som händer mig på sociala medier. Det börjar nästan bil hopplöst hur mycket jag använder det för att nå ut till världen, men älskar en att skriva och det inte händer så mycket runtomkring en så fungerar ju det. Vill ni inte läsa så slipper ni. Veckan började med feber så jag har bäddat ner i mig i soffan med te de här dagarna. det bästa som finns då är böcker! Förutom att jag är mitt i att läsa om alla Harry Potter böcker och fortfarande har julklappsböcker i bokhyllan så hämtade jag ut två nya böcker på posten idag. Den ena läser jag i bokklubb med mina Leakycon-vänner runtom i världen. Den andra har jag fått gratis för att recensera här på bloggen. Så nu får Harry vänta några dagar och jag ska springa runt med Mindy Kaling i NYC innan jag lär känna det inre barnet...

I år ser jag inte tillbaka, jag vet var jag var för ett år sedan, för två år sedan och ännu längre bak. Jag vet vem jag är idag och vem jag hoppas att jag är i framtiden. Detta nyår kommer mitt i en period i mitt liv då jag satsar på mig själv, jag gör det jag vill göra och mår bra av. Oavsett om det är flytta till en ny stad och plugga eller söka mitt drömjobb och flytta till en liten ort och jobba. Mitt liv handlar just nu om de små stunderna och vad jag lägger min energi på här och nu. Jag har den sista tiden lärt mig värdet av att ta kontroll över mina egna tankar och hur de påverkar mitt liv.  Jag strävar efter att leva här och nu och ha relationer i mitt liv som jag mår bra av. Jag tror att vi har en möjlighet att styra över våra energier, vi kan påverka om vi tar emot eller sänder ut positiva eller negativa vibbar, och det vi sänder ut får vi tillbaka tusenfalt. Men jag vill vara riktigt noga med att det här funkar för mig, det funkar inte för alla, är en deprimerad, ångest...

Snön ligger som ett mjukt täcke över hela världen. Solen glittrar i bäcken som bryter sig fram med iskallt vatten. Vi har åkt långt, tycker mina sjuåriga ben. Äntligen stannar vi, bygger ihop stolar av skidor och stavar och njuter av världen, livet och semestern just nu. Ur ryggsäcken plockas det upp kalla, saftiga mandariner och sen höjdpunkten; mjölkchoklad med frukt och mandel. Den hör fjällen till och varje bit påminner mig om den stunden med familjen. Ett värdefullt minne för mig av så många anledningar.  Om några veckor har jag möjligheten att skapa skidglädje, minnen i backen och glada stunder för både nybörjare, skidälskare och familjer. Jag får sprida det jag tycker är vinterns höjdpunkt, och jag ska få göra det varje dag! Jag ser så mycket fram emot det att jag är rädd för att börja förvänta mig för mycket och framförallt är jag rädd för att jag genom att se för långt framåt missar det jag har framför mig här och nu. För jag är oroligt glad att jag är här just nu. Umeå ...

För nästan tio år sedan fick jag två papperslappar av min kurator på skolan. Vi hade troligtvis pratat om min stress i något sammanhang. På ena lappen skrev hon: "Värna om helheten" på den andra "Bara Vara". Ord betyder alltid mycket för mig, men de här har betytt mycket mer än jag anade. Jag satte upp de bredvid min säng, på varsin sida om ett inramat fotografi av en solnedgång över Gotland. Varje morgon och varje kväll försökte jag förstå och tänka kring de orden. Det har tagit de här tio åren, fyllda med allt de har fyllts med för att jag ska börja första vad orden på lapparna betyder. För att jag för att inte ska springa bort från mig själv måste jag stanna upp i det jag är i just nu. Titta framåt med tillförsikt, nervositet och ett öppet sinne och bli stärkt av det jag har bakom mig. Inte ångra, gräma mig eller oroas. Jag är klar med det sättet att leva nu. Det känns väldigt skönt att ha landat i det här tankesättet. Att jag inte kan påverka det som varit e...

Det är psykeveckan i Umeå och varje dag har jag stått och presenterat lokalavdelningen för Tilia med Ida och Rebecca.  Jag är överlycklig att jag har fått förtroendet att göra detta och den vidare förtroenden jag får i möten med nya människor. Idag var jag och Rebecca på P4 Västerbotten och berättade om föreningen, något som kändes ganska surrealistiskt. Vi har gjort intervjuer för lokaltidningar och varje gång någon vill berätta om oss blir jag stolt och glad. Det ger oss en möjlighet att nå ut till fler ungdomar som behöver stöd, att visa att ingen är ensam. Vi finns här med stöd och medmänsklighet. Jag tror på det här. Det kommer bli fint. Men är det någonting jag lärt mig via Tilia så är det att ta hand om mig själv. Hur kul och häftigt det här än är, så behöver jag varva ner och bara vara. Efter intervjun imorse gick jag runt sjön och njöt av vintern, kylan och solen och hann prata med min underbara storasyster. Jag laddar min batterier hos min familj, trots att det är mång...

Att leva ett liv och ständigt titta bakåt är inte att leva. Inte heller är det att planera för långt framåt och glömma bort att leva här och nu. För mig betyder att leva här och nu att njuta av det som händer i min kropp och mitt sinne, genom att lyssna inåt lär jag känna mig själv. Mycket kan jag påverka med yttre förändringar. Ta en promenad runt sjön, dricka en kopp te, äta god mat, läsa en bra bok, lyssna på bra musik, se ett bra TV-program, ha ett telefonsamtal med en person jag tycker om. Allt det här är enkla saker jag kan göra för att må bra. Men allt det här har jag gjort när jag inte mått bra också utan att det förändrat mig på insidan. För mig har den stora förändringen i mitt mående skett när jag börjat lyssna på mig själv, stannat upp och lyssnat inåt. Då upptäckte jag min längtan att byta stad, flytta norrut, börja plugga, få skriva mer, sakta ner mitt tempo. Tack vare att jag lyssnade inåt vågade jag söka skidlärarjobb, pröva nya utmaningar och lära känna mig själv i ...