I exist as I am - that's enough!

Snart är det ett år sedan mattan rycktes undan från mina fötter. Det har varit ett helt sjukt år. På en del sätt faktiskt ett av de bästa åren på länge, och på en del sätt ett av det absolut värsta. För ingenting varar för evigt och ingenting är konstant. Jag har gråtit, saknat, svurit och sörjt. Jag har blivit trampad på, nedtryckt och kämpat för att hitta mig själv. Jag jobbat som ett djur för att lyssna på mig själv och jag har varit bättre än någonsin på att känna in mina egna begränsnignar och stå upp för mig själv. Jag fick anledning att kolla på instagrambilder från ett år tillbaka och jag ser det jag kände då. Att varenda känsla är rå, det går att ta på smärtan och varenda cell i min kropp minns hur det kändes. Den sorgen är inte borta, den försvinner aldrig. Men den är inte rå på samma sätt och jag har plats för så många fler känslor. Tydligt är också hur viktigt yogan var för att hålla mig grundad, för att hjälpa mig att må bra.  Yoga, meditation och tid i naturen...

Klockan ringde, på sega dagar kan det ta mig en timma att komma upp.  Efter en timme ställde jag om klockan och sov en stund till. Sen gick det en timma till. Och en till. Tre timmar efter den tid jag tänkt gå upp orkade jag inte ens rulla ner på yogamattan bredvid sängen. Det blev sängyoga och till sist några hundar och trasdockor (älskar yoganamnen). Då började jag vakna. Jag är extremt stresskänslig. Inte så att jag inte kan göra många saker, för det gör jag gärna. Men ska jag klara av att göra allt med fokus och någon form av kvalitet måste jag komma ihåg att återhämta mig. Det är jag helt ärligt rätt dålig på. Jag behöver återhämta mig även efter roliga grejer. Att träffa folk, även nära vänner, kan ta energi från mig. Ska jag på det sitta i ett sammanhang med många in...

Det finns så mycket kvar att lära, så mycket jag inte vet eller förstår om mig själv, om andra, om världen. Jag har en bild idag av vem jag är, hur jag fungerar och vilka människor omkring mig är och hur de passar in i mitt pussel. Men imorgon kommer det inte längre vara samma, imorgon kommer jag behöva måla om bilden av mig, omvärlden och alla människor som rör sig omkring mig. Det är skrämmande att tänka att jag inte vet hur någonting är, men det är befriande att uppleva att jag aldrig kan eller behöver vara samma person som jag en gång varit. Vi har alla en möjlighet att förändra oss. Oavsett om vi vill eller inte så kommer vi att förändras, växa och bli någon annan, bara lite lite grann. Men tillräckligt för att vi inte ska fastna. Den här månaden fokuserar mycket på meditation och lugnare yinyoga där jag försöker stanna upp i kroppen, andetaget och verkligen stilla tankarna. Det är precis vad jag behöver just nu. Jag behöver lära mig att lyssna på och acceptera det som hä...

Idag försöker jag hålla huvudet ovanför vattenytan och inte tvinga mig själv att göra något jag inte vill eller orkar. Jag vill lyssna till kroppen och känslorna och våga vara i det jag känner. Det är svårt och tungt. Till slut tog jag mig ut i solen och körde lite yinyoga och meditation och fick sällskap av en envis och vacker blå fjäril. Det får ta emot, det får vara jobbigt. "It hurts because it matters" som John Green sa. Och allt är inte bara hemskt. Jag har en pojkvän som överöser mig med kärlek och just nu bakar kakor i vårt gemensamma kök. Jag kan yoga utomhus i sällskap av fjärilar, den du! Jag orkade gå en promenad och jag har lyssnat på ett sommarprat som har öppnat mina ögon lite mer idag. Så livet fortstätter och livet är fint. Det är grunden i allt, livet är fint. Jag lever bara lite genom en kuliss just nu. 

Att yoga låter så fridfullt, samlat och balanserat. Som att inget ont i världen kan hända en på yogamattan. Och det är balanserat, och känns ofta väldigt bra efteråt. Men balans betyder både aktivitet och vila, både motstånd och medgivande i kroppen, både lätt och svårt. Det kan vara jättetungt att ställa sig på mattan tidigt på morgonen, kroppen protesterar och vill inte alls vara med. Eller så känns det jättelätt och det skulle gå att yoga hela dagen. Balansen handlar om att göra det ändå, och just därför. Ibland, som imorse, protesterade delar av min kropp, den ville inte vara med. Det väcktes massa känslor som var jobbiga att känna mitt i en yogasal. Men det var ok, det var ok att känna, för vågorna gick över och jag andades med min kropp. Efter den tunga stunden gick vi in i avslappning och kroppen och själen fick möjlighet att processa och känna allt som dykt upp. Efteråt var jag piggare, starkare och mer balanserad. Yoga handlar inte om att det ska göra ont, det kan vara smär...

Den här månaden har jag jobbat med en yogautmaning som haft fokus på elementen. Jord, vatten, eld, vind och eter. Att yoga i samklang med elementen i hela mitt liv grundar mig och hjälper mig att lyssna på den jag verkligen är. Ta reda på vad som jordar mig, vad som får kreativiteten att flöda, elden att blossa upp och pranan att blåsa i mitt liv. Och mitt emellan allt det finns etern. Mellantinget, alltet som håller ihop och tillåter mig att stanna upp. Mellan inandning och utandning. Mitt i asanaflödet. Där finns det så mycket värme, känsla och kärlek. Det är ovant att ta till mig av allt det här, men när jag låter det ta plats och ger mig själv tid att känna efter så blir det magi. När jag kan leva i enlighet med naturen omkring mig och lyssna på de signaler jag får inifrån min kropp, då behöver jag inte längre springa ifrån mig själv. Då kan jag istället stanna upp och bara vara. Bara vara den jag är. Så fort jag skriver orden bara vara följer känslan av att behöva prestera, de är...