I exist as I am - that's enough!

Jag tänkte att ni ska få uppdateringar och bilder från allt fantastiskt som har hänt de senaste veckorna. För det går inte att beskriva på något annat sätt än att de senaste veckorna varit fantastiska! Jag har tagit examen, fyllt år, förlovat mig, köpt hus och för första gången jobbat heltid med mitt eget företag.  Det har varit så mycket nytt, spännande och roligt att jag inte har kunnat ta in det helt och hållet. Jag har förminskat känslorna och haft svårt att njuta av det fantastiska. Som att jag inte förtjänar att det går så här bra, att jag mår så här bra. Det är som att jag har en sida i mig som tycker att jag MÅSTE lida. Så mycket att jag till och med har tyckt att det varit svårt att skriva om det. Det har jag lärt mig kallas för självsabotering. Att förvänta sig mindre av livet, för mindre är vad jag är van vid. Så när livet inte bara är bra, utan fantastiskt, då blir det läskigt och jag är så ovan vid det att jag letar efter fel. Som när jag blir sur för att det är...

Att rädda världen börjar med var och en av oss. När vi på djupet lyssnar på oss själva och tar reda på vilka våra demoner är kan vi se att andra människor är något helt främmande från oss själva och samtidigt en del av något större än oss allihop. Vi kan inte rädda världen på egen hand, men vi kan rädda oss själva från att drunkna. Alla svåra lektioner livet har givet mig har jag gått igenom med målet att ha högsta betyg, inte att lära mig något som kan hjälpa mig att må bra i framtiden och kunna lösa liknande situationer sedan. Så jag har stannat i det djupa vattnet och inte ifrågasatt att det börjar bli jobbigt att simma. Jag påmindes på nytt om att den största lärdomen under en prövning är att backa, ta ett djupt andetag och fråga sig själv: "Vad kan jag lära mig nu?" Att våga ifrågasätta mina fasta övertygelser och principer och utmana  de med tanken att det kan vara på ett annat sätt hjälper mig att växa som person och hitta nya vägar för mina tankar och funderingar....

Som alla människor växer jag upp, förändras och lär mig allt mer om vad jag vill, trots det gör jag fortfarande samma misstag. Gång på gång på gång. Så ofta att jag ibland undrar om det är en del av vem jag är, eller om det är ett försvar som sitter så djupt rotat att jag inte ens själv är medveten om det. Mitt konstanta misstag är att jag kastar mig på något som där och då känns rätt. Det känns bra och jag går all-in. Det gäller inte allt i livet, men det gäller de gånger när jag ganska desperat behöver en livboj, en trygghet. Då det börjar bli obehagligt kallt i vattnet och musklerna hotar att krampa. Då har jag en förmåga att kasta mig på något som känns bra, istället för att fundera över orsakerna som fick mig att hamna i det kalla vattnet från början. Tvinga mig själv att börja trampa vatten och svara på några grundläggande frågor om vem jag är. Vad ger mig glädje i livet?  Gör med av det.  Vad skapar obehag?  Gör mindre av det.  När känner jag magen pirra och ...

Jag gled in i en snötäckt by för fyra månader sedan med förväntan och glädje. När jag lämnade byn var träden återigen snötäckta men nu lyste solen och fåglarna kvittrade. Äventyret har tagit slut, och nu väntar några veckor levande i kartonger. Efter en semester i fjällen brukar jag tänka VÄND! strax efter Upplands Väsby. Idag började jag istället skratta för mig själv när jag såg skylten: "Stockholms Län". Jag skrattade för att det var bilar i alla filer omkring mig och jag insåg att det är tur att jag inte bor i innerstan. Stockholm är hetsig, stor och högljudd, men som SNOOK sa:"Det är här jag kommer ifrån."  Här har jag uppvuxen och vet vad jag har. Här finns familjen, vänner och platser som jag känner igen. Här finns också minnen som jag valt att lämna bakom mig när jag flyttat genom halva landet, och flyttat igen.  De senaste fyra månaderna har jag utvecklats, förändrats och skapat om mig själv genom att testa något nytt. Jag vet vad lite mer nu om vad ja...

"Vänd dig inte om Daniel!" En replik ur Så som i himlen som säger mycket om den filmen men ännu mer om livet. Daniel har tagit paus från sitt hektiska liv som konsertviolinist och återvänt till den by i norra Sverige där han växte upp. Han möter den han var som barn och ser att det är en annan person än den han är idag. Att veta när det är dags att se tillbaka kan vara svårt. Det kan vara inspirerande att se hur långt vi har kommit, men ibland ska vi inte älta, inte stanna i samma hjulspår utan bara titta framåt och gå vidare. Daniel återupptäcker mycket om sig själv när han återvänder, men han vänder sig inte om till den han var förut. Vare sig pojken som mobbades, eller konsertviolinisten som brände ut sig. Istället hittar han kärlek, omtanke och livsglädje i det han älskar mest, musiken. Tillsammans med sin kör bestående av alla möjliga figurer från byn upptäcker de att livet handlar om att vara sig själv, våga vara den man är, oavsett vad andra människor säger elle...

Viss musik kommer alltid följa en genom livet. De där låtarna som fastnar och får en speciell plats i hjärtat. Oavsett hur gammal jag blir och hur mycket perspektiv jag får på mitt eget mående kommer jag börja le när jag har klapparna och melodin. Jag sträcker på ryggen och ryser, för ja, jag klarade mig. Jag är frisk. Låten betyder mer och mer för mig ju mer jag lyssnar. Nu finns min inre femåring där. Nu lyssnar jag till henne och förstår att det är hennes syn på livet jag har anammat igen, det är hon som aldrig någonsin kommer förändras eller försvinna. Den här låten väcker mina drömmar och mitt pirr i magen inför framtiden. Hela vägen till toppen av mina drömmar är jag samma som jag var förut, men ändå aldrig någonsin samma som jag har varit. It's time

Nu är jag här med alla mina triljoner prylar (hur blev det så mycket grejer!?) Vi togs varmt emot av underbara människor. Det spritter i kroppen på mig av längtan att upptäcka staden, se vart jag tagit vägen och bara vara här uppe. Hitta till universitetet och känna att det kommer bli bra det här. Spännande, nytt och knasigt annorlunda.

Mina drömmar, mål och planer känns spännande och realistiska. Det kan bli bra. Livet alltså. Det kan bli så som jag vill att det ska  bli, jag kan styra själv över mitt liv. Rent psykologiskt så är jag i en tonårsfas på vissa sätt, jag var ju sjuk en stor del av min tonårstid och jagade bekräftelse från alla, i hela omgivningen, hela tiden. Nu jobbar jag mycket med affirmationer, positiva tankar och sånt som jag tycker känns lite mesigt men som gör stor skillnad för mitt sätt att tänka och må. Satt och kladdade lite med penna och papper och skrev ner bra saker om mig, stannade när jag lycklig som en mört kom fram till detta: En ganska häftig tanke. Ätstörningen kommer alltid att vara en del av min historia och den jag är. Men det betyder inte att den för alltid är något jag måste förhålla mig till. Jag måste inte identifiera mig utifrån "hur" frisk eller sjuk jag är. Givetvis kommer bantning, mat och träning vara en allergi för mig resten av mitt liv, det är min drog. D...

Tack får att ni är så fina människor med goda råd. Eftersom jag blev erbjuden ett annat jobb i sommar, som USK:a på ett äldreboende, har jag bestämt att tacka nej till kollojobbet, där jag kände mig kränkt redan i telefon. Visst skulle jag kunna åka dit och lyssna till de igen och ge de en andra chans. Men jag har genom samtal med olika vänner kommit fram till att personen troligtvis inte menade att såra eller kränka mig, utan enbart försökte skydda och värna om sin verksamhet, vilket jag har full förståelse för. Jag väljer därför att inte åka på intervju, utan vända andra kinden till, förlåta och gå vidare. Vad tjänar jag på att gotta mig i det som hänt? Eller bevisa för en för mig total främling att det inte spelar någon roll vad han tycker om min tro? Det behöver jag bara bevisa för mig själv och framför allt veta om själv.

Jag har funderat på det här med framtid. Det finns människor som sätter upp jättetydliga planer och vet vart de vill och hur de ska göra för att komma dit. Det fungerar säkert för andra, men inte för mig. För vem vet vad som kommer hända? Livet kan ta slut, man kan bli sjuk, någon i ens närhet kan försvinna. Det är så mycket vi inte kan styra över. För mig är inte lösningen att sätta upp mål som jag kan styra över, det har jag gjort, det var viktigt för mig då, men inte längre. Nu vill jag leva, utan krav och förväntningar på mig själv. Det finns ingen som säger att jag MÅSTE göra någonting. Jag är fri att välja och kommer vara det hela livet. Visst finns det vissa människor jag inte vill svika, vissa förtroenden och löften jag vill hålla och det är viktigt, för det bygger relationer. Det är relationerna som är viktigast i mitt liv, inte vad jag presterat eller uppnått. Relationen till mig själv är jätteviktig och fast jag har drömmar låter jag de inte förvandlas till krav. Drömmarna...

källa Men någonstans måste de tagit fel i valet utav stig För cirkeln som de gick ja den blev både stor och vid Våra drömmars land

"Alla andra" börjar skolan, går tillbaka till det de vet eller kastar sig ut i nya äventyr, det där man gör innan man börjar med det man vet att man vill. Jag börjar skolan på måndag, ny skola, nya människor, nya uppgifter. Det borde kännas spännande? Skräckinjagande? Roligt? Jag är likgiltig. Jag bryr mig verkligen inte, tror inte längre att jag valt rätt. Jag har tröttnat på att leta kurslitteratur innan jag ens börjat. Studentlivet, umgås med folk, göra dumheter och tycka att det är skitkul, det lockar. Det får mig att känna att jag kanske valt fel och börjar plugga för tidigt. Nu innebär inte det här att allt är skit och hemskt, jag vet att det säkert kommer bli kul när jag väl kommer igång. Blir det inte så, då kan jag sluta, börja jobba, plugga något annat, resa iväg. Livet tar inte slut. Det börjar inte heller här. Det fortsätter hela tiden.

Idag har jag pratat med en tjej som pluggat sjuksköterka på KI. Hon svarade på massa frågor jag hade och nu är jag lugnare, jag är säker på att KI kommer passa mig bra. Kanske till och med jättebra! Vad hon visste om Sofiahemmet fick mig ännu mer övertygad om att den skolan inte passar mig lika bra. Jag hann också med att fika med Emma, vi ses jättesällan känns det som och det är alltid lika kul att ses. Massor att prata om, massor att tänka på. Du är bäst vännen! Nu sitter jag i Uffes soffa och chillar. Kvällens stora problem; ska vi vara utomhus eller inomhus och när ska vi äta middag? Kramar!

Jag har planer! Om två veckor ska jag söka till sjuksköterskeutbildning, känns stort och läskigt och kul. I sommar ska jag och Anna  läsa en litteraturkurs på SU. Ser fram emot att skriva och att gå tillsammans med storasyster. Högt upp bland glädjeämnen, som det börjar bli tags att tagga till: Harry Potter i London i sommar med Anna , Linnea , Malin och Ingela !