Inlägg

Visar inlägg från juli, 2016

Förändring och tacksamhet

Hela mitt liv kommer jag behöva påminna mig sjäv om att livet inte står still. Att det enda jag egentligen kan vara säker på är att så mycket omkring mig kommer att förändras. Det jag har nu kanske jag inte har imorgon, varken kroppen, prylarna eller människorna. Det ger ett annat perspektiv på tacksamhet. Och var och en av oss behöver lära oss det här på egen hand. Vi behöver få göra samma misstag som någon annan har gjort, och lära oss av samma lektioner. Jag önskar att vi kan hjälpas åt och ta till oss av det vi lär oss, välja att växa och förändras. Var och en av oss kan göra något för att förändra världen, om än så litet. Och oavsett om någon annan gör det eller inte så har just JAG möjigheten att välja något nytt. Det är svårt, skaver och konstigt när det inte finns många omkring en som väljer att gå emot samhällsströmmen av bitterhet och klagan. Men det går. Jag vet att det går.

Jag ser så många människor som byter spår, hittar hem, granskar sig själva och vågar se att livet h…

Flyt med i förändringen

Bild
Det finns så mycket kvar att lära, så mycket jag inte vet eller förstår om mig själv, om andra, om världen. Jag har en bild idag av vem jag är, hur jag fungerar och vilka människor omkring mig är och hur de passar in i mitt pussel. Men imorgon kommer det inte längre vara samma, imorgon kommer jag behöva måla om bilden av mig, omvärlden och alla människor som rör sig omkring mig. Det är skrämmande att tänka att jag inte vet hur någonting är, men det är befriande att uppleva att jag aldrig kan eller behöver vara samma person som jag en gång varit.

Vi har alla en möjlighet att förändra oss. Oavsett om vi vill eller inte så kommer vi att förändras, växa och bli någon annan, bara lite lite grann. Men tillräckligt för att vi inte ska fastna.

Den här månaden fokuserar mycket på meditation och lugnare yinyoga där jag försöker stanna upp i kroppen, andetaget och verkligen stilla tankarna. Det är precis vad jag behöver just nu. Jag behöver lära mig att lyssna på och acceptera det som händer på…

Chokladpaj!

Bild
För att vädret är grått och kallt.  För att det är fågelparasiter i sjön. För att jag inte orkar cykla till skogen.  För att jag behöver stänga av hjärnan en stund. För att det är så himla bra.
Det finns så många anledningar till att jag spenderar några timmar om dagen i Bluebell, Alabama med lagom mycket småstadsdrama och en himla massa paj! Vid sådana här tillfällen spelar det liksom ingen roll att jag sett serien så många gånger att jag kan replikerna utantill, det är fortfarande värt att titta på. En del i mig vill bli en gammal tant på en veranda i Alabama och dricka iste och äta paj med utsikt över havet. Jag har en något överromantisk bild av Alabama, och en dag ska jag utmana den med verkligheten.
Men fram tills dess får jag baka mina egna pajer i Västerbotten istället. Jag kände för en chokladpaj idag (tänk inte på The Help, tänk inte på The Help, tänk inte på The Help!!!), och som vegan blir det inte vilken sort som helst.  Det blir en raw-variant. Vilket egentligen bara be…

Jag gör det jag behöver

Jag har gjort saker idag. Fast jag helst hade velat gömma mig under täcket framför ett TV-serie maraton. Men jag har orkat mig ut (belönades med ett grönt kort i klättring också!).
Små saker tar mycket energi från mig, ofta märker jag det inte förrän jag har samlat ihop så mycket att jag känner mig helt genomtrött. Framförallt försöker jag låta bli att falla tillbaka i gamla tankemönster och beteenden. Det är tungt, svårt och tar både tid och energi. Men jag vet att det är enda vägen för att ta mig igenom det. Jag vill göra det här. Jag väljer att göra det här. Trots att det är tungt. Jag är stolt över mig själv som ser vad jag behöver och jobbar för att kunna ge mig själv vad jag behöver. Jag är glad att det finns människor som bryr sig om mig, hjälper mig upp och lyssnar. Jag är tacksam att jag har en vilja att gå vidare, andas och tar en dag i taget. Tar dagarna för vad de är.

Blå fjäril

Idag försöker jag hålla huvudet ovanför vattenytan och inte tvinga mig själv att göra något jag inte vill eller orkar. Jag vill lyssna till kroppen och känslorna och våga vara i det jag känner. Det är svårt och tungt. Till slut tog jag mig ut i solen och körde lite yinyoga och meditation och fick sällskap av en envis och vacker blå fjäril.
Det får ta emot, det får vara jobbigt. "It hurts because it matters" som John Green sa. Och allt är inte bara hemskt. Jag har en pojkvän som överöser mig med kärlek och just nu bakar kakor i vårt gemensamma kök. Jag kan yoga utomhus i sällskap av fjärilar, den du! Jag orkade gå en promenad och jag har lyssnat på ett sommarprat som har öppnat mina ögon lite mer idag.
Så livet fortstätter och livet är fint.

Det är grunden i allt, livet är fint. Jag lever bara lite genom en kuliss just nu.

Känslor i oodrning

Jag hade tänkt att jag skulle skriva varje dag, men det har inte blivit så. Har försökt att skriva men hejdar mig själv innan det blir något.

Just ikväll är jag rastlös, med massa känslor som jag inte vågar känna. Så jag försöker skriva dem för att de ändå ska finnas. Det händer något med känslorna när de uttrycks till andra människor, då finns dem på riktigt, inte bara i mitt huvud. I mitt huvud finns just nu skam över att jag inte vågar känna sorgen, ensamheten och rädslan.
Min hjärna, min kropp, hela mitt jag har i många år varit van vid att jag måste skämmas för det jag känner. Känslorna har varit så stark kopplade till hemligheter och destruktiva beteenden som jag både ville att omvärlden skulle och inte skulle se på samma gång.

Att jag är ledsen över att mamma har dött är fullt naturligt, sorgen är naturlig, självklart och hela den grejen. Men jag är rädd för jag känner mig så fruktansvärt ensam. För mamma var ändå en trygghet. Det var hem till mamma jag åkte när jag inte visst…