Från och med nu är jag mig själv.
Idag har jag slagits av hur främmande jag är. Född vit, heterosexuell tjej i en stockholmsförort. Det är inte särskilt synd om mig. Men jag vågar inte dra på mig en sjal för att visa solidaritet med den kvinna som slogs ner i Farsta för att hon bar hijab och min första reaktion när jag promenerar genom det mest invandrartäta området i min hemort är att vara rädd. För här har ju faktiskt någon mördats, den gången för länge sen. Här kan det finnas farliga och desperata människor som kanske tycker att min mobiltelefon är värd att stjäla. (Men lite längre bort, på andra sidan järnvägen, där jag har min lägenhet kan jag om kvällarna höra höjda röster och smällar genom de tunna väggarna.) Sen tänker jag att "Så vackert det är här, varför har jag aldrig varit här?". För det har jag inte. Jag har inte varit i den delen. Mina vänner har inte bott där, det finns varken ungdomsgård eller någon kultur- eller idrottsanläggning som jag haft anledning att besöka. Ett mellanstadiedisko min...