I exist as I am - that's enough!

Igår var det ett år sedan du dog. För ett år sedan blommade syrenen i Stockholm och här har det snöat varenda dag i en vecka i år. Då var det kaos och det kändes som att hela världen skakade. Nu sitter jag och känner mig trygg, lugn och glad. Idag känns hjärtat mycket lättare. Jag var ledsen igår. Jag var låg och förvånades över att dagen liksom rullade på. Att inte allt bara stod still i en grå sörja. För några månader sedan bokade jag in en skidresa och planerade att komma bort den här helgen. Att försvinna till bergen och inte behöva möta vad jag nu var rädd för att möta. Men universum hade en annan plan. Jag var sjuk i över en vecka och kom inte på benen förrän dagen innan jag skulle åka, så jag insåg att jag behövde stanna hemma. Istället bokade in jag mig på yoga och massage igår och gav mig själv en hel dag som bara handlade om att ta hand om mig. Jag försökte vara i stunden, känna känslorna och låta det som var vara. Utan att värdera, utan att döma. Bara lät det existera....

Det var julavslutning på skolan igår . En perfekt stund att fundera på vad vi gjort och lärt oss i år. Hur vi utvecklats och vad vi vill ha mer av nästa år. Sista terminen! Det kändes vemodigt in i själen att det var slut, men också så otroligt fint att få samlas och tacka varandra för att vi skapar en lärande miljö. Eftersom vår skolas huvudman är en kristen församling så har vi vår avslutning i kyrkan. Vi lyssnade på julevangeliet, bad en bön och tackade av de som slutade. Jag rös av så mycket. Bilden av det lilla, lilla barnet i krubban. Som är som det lilla barnet i mig, hjälplöst och i behov av så mycket kärlek. Men som också bar så mycket kärlek och bara längtade att få berätta för människor om allt det vackra vi har inom oss. Jesus som förstod så mycket, mycket mer av det jag nu än...

Hon var ju ingen bullmamma, min mamma. Det fanns inte alltid hembakt hos henne, som hos farmor och mormor. Hon var inte den generationen, och hon var ensamstående med tre barn. Men jag tror att hon ville vara, till födelsedagar, studenter, mormors begravning ställde hon sig och bakade tårtor. Och  hon bakade limpa (surdegslimpa var hela mitt liv "mammalimpa" för mig). Och som så många andra så bakade hon på julen. Då blev det pepparkaksbak för hela grannskapet i vårt kök. Vi stod på pallar och trängdes med minikavlar och hade mjöl i halva ansiktet. Vi gjorde lussekatter i alla möjliga former, jag hade gärna så många russin som möjligt i mina. Vi byggde pepparkakshus med precision och alltid samma jakt på mintkyssar. Mamma älskade julen, hon älskade julbaket och det gör jag med. Jag började älska bakning i tonåren, möjligen i samband med ätstörningen, men jag tycker fortfarande att det är avkopplande att baka och mycket godare att äta det jag gjort själv. Och det hö...

Jag har gjort saker idag. Fast jag helst hade velat gömma mig under täcket framför ett TV-serie maraton. Men jag har orkat mig ut (belönades med ett grönt kort i klättring också!). Små saker tar mycket energi från mig, ofta märker jag det inte förrän jag har samlat ihop så mycket att jag känner mig helt genomtrött. Framförallt försöker jag låta bli att falla tillbaka i gamla tankemönster och beteenden. Det är tungt, svårt och tar både tid och energi. Men jag vet att det är enda vägen för att ta mig igenom det. Jag vill göra det här. Jag väljer att göra det här. Trots att det är tungt. Jag är stolt över mig själv som ser vad jag behöver och jobbar för att kunna ge mig själv vad jag behöver. Jag är glad att det finns människor som bryr sig om mig, hjälper mig upp och lyssnar. Jag ...

Idag försöker jag hålla huvudet ovanför vattenytan och inte tvinga mig själv att göra något jag inte vill eller orkar. Jag vill lyssna till kroppen och känslorna och våga vara i det jag känner. Det är svårt och tungt. Till slut tog jag mig ut i solen och körde lite yinyoga och meditation och fick sällskap av en envis och vacker blå fjäril. Det får ta emot, det får vara jobbigt. "It hurts because it matters" som John Green sa. Och allt är inte bara hemskt. Jag har en pojkvän som överöser mig med kärlek och just nu bakar kakor i vårt gemensamma kök. Jag kan yoga utomhus i sällskap av fjärilar, den du! Jag orkade gå en promenad och jag har lyssnat på ett sommarprat som har öppnat mina ögon lite mer idag. Så livet fortstätter och livet är fint. Det är grunden i allt, livet är fint. Jag lever bara lite genom en kuliss just nu. 

Det är en tung dag idag. Det är mormors födelsedag, en av de sista gångerna jag träffade mamma var på mormors begravning i mars. Midsommar brukade ofta betyda att vi firade födelsedag för någon i släkten också. Mamma älskade midsommar. (Jag tror till och med att hon älskade stressen innan sommarlunchen var framdukad.) Hon samlade oss på midsommar. Vi firade ofta tillsammans, hela släkten. Jag kan se henne framför mig, i sommarklänning, i solen, med ett glas punch och en tårtbit i handen. Midsommar betydde ledighet. Hon firade verkligen in sommaren och njöt av varje sekund. Jag saknar henne idag. Och jag önskar att hon får se att vi firar sommaren och minns henne idag.

Jag vill så gärna skriva att jag haft en fantastisk helg, att min 25-års helg blev suverän. Men det går inte. För det var en fin helg, med människor jag älskar och vill ha i mitt liv. Men det gjorde så ont att mamma inte var med, så ont att jag inte hunnit berätta och fråga allt jag ville, så ont att hon inte fanns för att ge mig en kram. Men jag orkade inte ha ont i helgen, så jag lät bli att känna. Tryckte undan i en låda långt in och stängde den med lås och kedja. Jag har jobbat för hårt de senaste åren för att tillåta mig själv att låsa undan känslor för länge, så den lådan sprängdes upp någon gång efter helgen och idag finns den. Sorgen. Den där som gör ont, förlamar och bromsar skriket i halsgropen. Det känns omöjligt att navigera sorgen, att hantera den, förstå och acceptera den. Det ska inte vara så här. Så jag äter min frukost framför TV:n klockan halv två, för jag sov hela förmiddagen, det har jag inte gjort sen jag var tonåring tror jag. Energin kommer tillbaka. Men i...

Just nu vill jag krama om alla jag känner. Berätta hur viktiga ni är för mig, att era liv spelar roll för mig. Att era tankar och upplevelser är magiska och unika! Ingen har varit med och reagerat på något på precis samma sätt som du, därför är du unik. Visst finns det människor som gör liknande saker, kanske har eller haft samma diagnos som du, någon som vuxit upp i samma stad och t om gått på samma skola. Men de har ändå ingen aning om hur just du upplever ditt liv. För du är unik. Tacksamt tar jag emot alla upplevelser jag får delade till mig från andra. Jag stärks av alla som vågar vara öppna, berätta för en annan person om det de upplever. Därför vill jag krama om er, alla mina vänner, nära, kära och ibland alldeles för långt bort. Ni är viktiga för mig. Jag älskar att få veta vad som händer i era liv, även om det är samma sak som hände i förra månaden, eller förra veckan. För på något sätt förändras vi alla hela tiden. Längst inne i själen är vi de vi alltid kommer vara tror ...

I våras läste jag The Timetravellers Wife, en bok som jag bytte till mig på LeakyCon förra året. Jag sträckläste boken och grät mig igenom det mesta. Ikväll såg jag filmen, på precis samma sätt. Boken är så beroende av miljöskiftningar eftersom det handlar om en tidsresenär så miljöbeskrivningarna är enkla, men tydliga. De målas med breda penseldrag i skarpa färger och fylls ut med känslor. Det gjorde att filmen många gånger träffade HELT RÄTT i miljöerna. Både författaren och filmskaparna lyckades använda sina miljöer för att förmedla en känsla. Även om filmen bara är en liten bråkdel av boken så är de rätta stunderna med, de har slagits ihop och omarbetats, men många av detaljerna är kvar och gör historien magisk. Jag gråter floder av den starka kärleken, saknaden och familjebanden. Det är vackert, den sanna kärleken, jag tror på den, och jag tror att människor mår som allra bäst när de gör det de älskar, runt dem de älskar.