I exist as I am - that's enough!

Ett tag förstod jag inte vad folk menade med att stå med telefonen i handen och vara på väg att ringa den som dött. Så medveten är ju jag ändå att jag inte kunde ringa mamma. Men den här veckan har jag tänkt höra av mig till henne flera gånger varje dag. Jag har pratat om henne också, kommit på mig själv med att säga är, istället för var. Varje gång jag inser att jag inte kan ringa henne, sjunker jag lite längre. Det går över. Men det gör ont. Jag har nog känns alla känslor som går att känna den här senaste tiden. Varit trött, ledsen, förvirrad, stressad, lycklig, taggad, glad, nyfiken och förväntansfull. Så jag har velat prata med henne och inte kunnat. Jag har varit på en gymnasieskola och jobbat från cafeterian hela veckan. Kan vara den minst rofyllda platsen för skapande, men den mest fantastiska platsen för häftiga möten. En plats som stressar upp mig fort däremot. Så jag har behövt påminna mig själv om att backa undan. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra. Jag h...

Varför sömnen inte dyker upp vet jag inte. Jag vet bara att jag inte sover. Att han bredvid mig har sussat sött i några timmar, men för min del infinner sig inte tröttheten. Jag vill släppa på oron, men har svårt att ignorera det magonda. Kanske är jag rädd för en ny prestationsinriktad vecka. Rädd att tappa bort mig själv och det som är viktigt. Rädd att inte nå min egen förväntade nivå från början, så jag tänker att det är kört. Rädd att inte räcka till, fast jag vet att jag inte behöver bevisa något för någon. Det räcker att jag finns. Men visst är det svårt att acceptera. För jag måste tänka om, hitta en ny trygg grund i en miljö som ber mig prestera tills jag kräks. Det är en svår plats men inte en omöjlig situation. Jag får andas ut och hitta lugnet där ...