I exist as I am - that's enough!

Det var knäpptyst i salen. Saga lutade sig mot bordet och pratade lika mycket med händerna som med rösten. Hon berättade om sitt liv, varför hon kände sig tvungen att söka rollen som Sebastian/Ellie och hur fruktansvärt dåligt samhället är på att möta transpersoner (inte alla, alltid, men många, ofta). Hon pratade om hur dåligt hon mått på grund av att samhället inte kan bemöta henne som transkvinna och att hon ett år innan hon sökte rollen som Sebastian/Ellie hade försökt ta sitt liv för tredje gången. Saga vann guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll för rollen som Sebastian/Ellie i Någonting måste gå sönder. Det är en historia om ett möte, en kärlekshistoria och en resa. Titeln säger egentligen allt för någonting i huvudpersonen går alltid sönder i försöken att passa in i v...

Jag lever mitt liv för mig. Visst älskar jag och bryr mig om människor runt mig, men mitt liv, det handlar om mig. Jag är huvudrollen i mitt liv. Kanske är det vad som är kärnan i feminismen, att kvinnor vill och vågar kliva upp och vara viktiga för oss själva och i våra egna liv. Att vi vågar stå upp för våra drömmar, att vi vågar drömma. De flesta av mina vänner är kvinnor, som jag tycker är starka, har planer och drömmar och inte alls lever sina liv enbart för en mans skull, eller är dikterade av män. Men vid närmare eftertanke tror jag att jag ljuger för mig själv när jag säger så. Själv har jag jobbat i många år med att acceptera och hantera ett bekräftelsebehov som grundat sig i att min pappa inte tagit det föräldraansvar han bör ha lagt på sina axlar när han tillsammans med min mamma skaffade barn för 25 år sedan. Istället har min mamma tagit ansvaret och lärt mig och mina (i sammanhanget patetiskt nog), systrar (och inte bröder), att det är kvinnor som ska fixa allt. Jag har ...

Alldeles nyss såg jag "Jag ringer mina bröder" av Jonas Hassen Khemiri och slogs som av en käftsmäll av det igen.  Hur lite jag känner till. Hur lite jag väljer att se. Vilket stillastående, normativt och fördomsfullt samhälle vi lever i.  Och samhället är jag. Jag upprepar igen och igen och igen. Samhället är jag. Vill jag förändra samhället, måste jag lära mig. Jag måste inte bli expert på allt. Men jag måste börja ta del av den kultur som jag inte vuxit upp med, kanske genom att läsa inslaget om slöjor i dagens DN. Lyssna till de som berättar och delar med sig om sina upplevelser av utanförskap. Reflektera och ifrågasätt mitt eget språk, mina egna handlingar och börja inse att förändring kommer inifrån. Jag har idag tack vare en regnbågsmässa i Umeå stadskyrka lärt mig hur lite jag vet om trans. Hur många olika former av trans det finns. Så via bra hemsidor har jag börjat förstå mer om detta. Vi har alla en skyldighet att lära oss. För att sluta kränka ...

Min facebooksida är just nu fylld av länkar och artiklar som är skarpt kritiska mot SD, UKIP, Danske Folkeparti, Le Pen och fler rasistiska och fascistiska partier. När jag bläddrar i min personligt anpassade startsida hittar jag också en stor mängd länkar angående skolan, barn och unga med psykisk ohälsa, NPF-diagnoser, ätstörningar, självmord. Det är inte alltid de mest uppmuntrande inläggen (därför dyker det också upp dagliga positiva inlägg från diverse favoritförfattare och uppmuntringssidor). Jag läser artiklarna, reagerar, gillar, delar, läser, gillar, delar, läser... det fortsätter dag ut och dag in. För självklart måste vi reagera, sprida vidare, fortsätta att göra vad vi kan för att göra skillnad. Jag tänker aldrig ge upp, jag har inte så mycket emot att vara en sådan där lite jobbig person som ställer jobbiga frågor om rasism, fördomar, psykisk ohälsa, ätstörningar. Med det sagt är jag inte expert inom alla dessa områden, men det behöver jag inte heller vara. Det är det so...