I exist as I am - that's enough!

Den här veckan leker vi tidning på riktigt. Vi far runt på stan för intervjuer och fotografering. Det känns lite på låtsas och lite på riktigt och framförallt känns det helt rätt. Jag har möjlighet att påverka min egen vardag på ett helt annat sätt än när jag pluggar på skolan. Journalistyrket har sina uppenbara baksidor, men mötena med människor och möjligheten att få berätta i ord och bild, det är varför jag gillar det. Jag trivs otroligt bra när jag får göra det här och ser fram emot att få testa på jobbet på riktigt. Vill ni läsa vad vi skriver så kolla in www.journalistlinjen.se Sen är det han den där som tar i stort sett all min tid just nu. Jag har inte lust till mycket mer än att träffa honom, så det är ju bra att vi har andra sysselsättningar med jobb och skola. I många år har jag pläderat högt att jag inte vill ha någon som tar plats i min soffa, men just nu känns det så väldigt fint att det finns någon som vill trängas i soffan med mig.

Så mycket jag vill göra, så mycket tid jag har att göra det. Här och nu känner jag att jag älskar mig själv. Den jag är, trots alla mina sidor som är så svåra att lyssna på och acceptera. Jag vet ändå att jag älskar den jag är och jag är stolt att jag tar mig själv på allvar och låter mina drömmar få liv. Säkerhetszonen finns och livet börjar utanför den, i gränslandet där emellan blir jag så rädd att jag vill gömma mig under ett bord och se världen gå förbi.  Livet är fullt av möjligheter, tillfällen och stunder som är långt mycket mer än skolarbete eller jobb. Stunderna för mig själv på yogamattan när jag andas in i hela min kropp, landar med själen och sinnena och känner att jag är precis här. Tid när jag sitter med en penna eller datorn och skriver, låter orden forma något, som jag inte riktigt vet vad det är. Den stunden på morgonen när jag kliver ur bilen, vänder ansiktet mot trädkronorna och sluter ögonen en sekund. Jag andas in nattens regn och morgonens kalla solstrålar....

Den här helgen lånade jag hem en kamera från skolan. Om jag har lärt mig något den här veckan är det att foto är svårt. Att få till en välkomponerad bild, med rätt ljusinsläpp, fokus och ton är komplicerat. Men det är också vad som gör det så kul att fota. Det blir alltför många bilder och jag vill skaffa mig ett hyfsat redigeringsprogram, för det här kreativa utloppet kommer jag nog fortsätta med.

Två veckor in på journalistutbildningen känner jag mig hemma både i folkhögskolans skolform och i journalistyrket. Eftersom skolan ligger ute vid en havsvik har jag varje dag möjlighet att gå ut i skogen eller ner till vattnet för att samla tankarna och andas lite djupare. Det behövs efter intensiva veckor med många möten med nya människor och med mig själv. För i varje nytt möte med en annan människa har vi möjlighet att se nya sidor hos oss själva. Att gå på folkhögskola passar mig bra. Jag andas ut när jag inser att skolans poäng är att se människan som en helhet och att prestationer för prestationens skull inte finns. Det är en miljö där jag får lära för min egen skull och vara en del av skolans helhet. Alla spelar roll för att skapa en inspirerande miljö.  På kort tid är det mycket som är annorlunda. Jag bor i en ny del av stan, går på ny skola, träffar nya människor varje dag och har inte Tiliasnurren omkring mig. Förändringar brukar skrämma mig och kännas svåra eftersom ...

Jag har räknat ut hur mycket medicin Alfons Åberg ska få idag. Och ja, han fick rätt dos.

En sak kan jag bli riktigt störd på. Jag älskar att lyssna på musik för att slappna av, bli glad osv. Men det går inte att ha musik på när jag pluggar, jag blir så distraherad. Usch!

Innan jag börjar skriva behöver jag läsa. Läsa och läsa. Det är intressant, men så mycket!  Det känns inte riktigt som om jag kommer någon vart, är mycket mer intresserad av att dra på ett glee-avsnitt istället. Lyssnar på musiken från Furt: Marry Me. Just det avsnittet har musik med enkla instrument, framför allt  rytminstrument vilket ger ett naturligt sound. Sen är ju vetskapen om att det handlar om ett bröllop en stor feelgood faktor också. Ikväll blir det utgång till Metro, riktigt nice, har knappt varit ute på Stockholms klubbar och då är jag 20. Hm..