I exist as I am - that's enough!

Den här påsken är så annorlunda. Jag har länge varit fascinerad av påskhistorien. Att det är grunden till den kristna tron. Det har alltid varit något jag inte helt kan förstå, uppståndelsen. Att vi människor lever vidare bortom våra kroppar är självklart för mig, men att återuppstå i samma kropp är minst sagt mystiskt. Jag vet inte vad jag tror om Jesus och uppståndelsen. Därför har jag ofta tyckt att det känns lite konstigt med påskmat och påskägg i samma veva. Det är något helt annat än den kristna påsken och jag har inte landat i det riktigt. Men tid att vara ledig med nära och kära är alltid uppskattat I min familj brukade påsken alltid innebära skidåkning. Har jag inte varit på resande fot så har jag varit i Klövsjö på påsken. I år är första gången jag bara är hemma. Och det är konstigt. Det är ovant och jag vet inte helt vad jag ska göra med den här helgen. Det känns sorgligt att jag inte kan fira med min familj. Jag har begränsat med energi, så jag vilka fighter jag tar. ...

Jag har sett My life, my lesson . Det är en dokumentär om en dysfunktionell familj, en misshandlande pappa, döttrar som söker kontakt och en trasig mamma som försöker hålla ihop sig själv och familjen, men som inte lyckas hela vägen. Filmen följer den äldsta dottern, Felicia i två år. Det gör ont i hela mig att se hennes smärta, att se hur mycket kärlek som finns i familjen fast den är så trasig, och det gör ont att se en ung tjej bli vuxen för fort och inte få det hon innerst inne längtar efter från vuxenvärlden. Hennes historia är inte min, men alla som har vuxit upp med frånvarande föräldrar kan känna igen sig i saknaden och sorgen hon har efter sin pappa. Så jag kan inte låta bli att gråta åt det hemska och det fula. Och jag tror att vi måste få gråta när livet är hemskt, när det är orättvist, elakt och bara känns för mycket. Då måste vi bryta ihop och gråta. Sen är det dags att bygga upp oss igen, och finns det ingen där då så måste vi försöka ge oss själva den kärleken. Om ...

Det här spelar roll för mig. Jag har ritat av min egen hand. Det är inte bara ett friskhetstecken, det handlar om att jag har övervunnit rädslor och förutfattade meningar jag har haft om mig själv hela livet. De senaste åren har jag sakta men säkert slipat om den diamant som är jag för att få bort de kantstötta bitarna som alltid sökte prestation och bekräftelse. Innanför det hittade jag en längtan att skapa, rita och måla. För det har jag alltid gjort, trots att jag sagt att jag inte kan. Jag har sagt att jag inte kan, eftersom min självkänsla varit så låg att jag inte trott på att jag faktiskt kan. I min familj kunde min syster och farfar rita och måla, den ena var konstnär och båda är bildlärare. Ribban var satt högt, och jag kunde alltså inte rita, med min egen prestationssökande logik, för jag kunde inte rita som de gjorde. Därför försökte jag inte ens, det var inte för mig. Jag har inte haft motivationen att försöka och kreativiteten har inte funnits i mig när min självkän...

Jag lever mitt liv för mig. Visst älskar jag och bryr mig om människor runt mig, men mitt liv, det handlar om mig. Jag är huvudrollen i mitt liv. Kanske är det vad som är kärnan i feminismen, att kvinnor vill och vågar kliva upp och vara viktiga för oss själva och i våra egna liv. Att vi vågar stå upp för våra drömmar, att vi vågar drömma. De flesta av mina vänner är kvinnor, som jag tycker är starka, har planer och drömmar och inte alls lever sina liv enbart för en mans skull, eller är dikterade av män. Men vid närmare eftertanke tror jag att jag ljuger för mig själv när jag säger så. Själv har jag jobbat i många år med att acceptera och hantera ett bekräftelsebehov som grundat sig i att min pappa inte tagit det föräldraansvar han bör ha lagt på sina axlar när han tillsammans med min mamma skaffade barn för 25 år sedan. Istället har min mamma tagit ansvaret och lärt mig och mina (i sammanhanget patetiskt nog), systrar (och inte bröder), att det är kvinnor som ska fixa allt. Jag har ...

Snön ligger som ett mjukt täcke över hela världen. Solen glittrar i bäcken som bryter sig fram med iskallt vatten. Vi har åkt långt, tycker mina sjuåriga ben. Äntligen stannar vi, bygger ihop stolar av skidor och stavar och njuter av världen, livet och semestern just nu. Ur ryggsäcken plockas det upp kalla, saftiga mandariner och sen höjdpunkten; mjölkchoklad med frukt och mandel. Den hör fjällen till och varje bit påminner mig om den stunden med familjen. Ett värdefullt minne för mig av så många anledningar.  Om några veckor har jag möjligheten att skapa skidglädje, minnen i backen och glada stunder för både nybörjare, skidälskare och familjer. Jag får sprida det jag tycker är vinterns höjdpunkt, och jag ska få göra det varje dag! Jag ser så mycket fram emot det att jag är rädd för att börja förvänta mig för mycket och framförallt är jag rädd för att jag genom att se för långt framåt missar det jag har framför mig här och nu. För jag är oroligt glad att jag är här just nu. Umeå ...

Nu är jag här med alla mina triljoner prylar (hur blev det så mycket grejer!?) Vi togs varmt emot av underbara människor. Det spritter i kroppen på mig av längtan att upptäcka staden, se vart jag tagit vägen och bara vara här uppe. Hitta till universitetet och känna att det kommer bli bra det här. Spännande, nytt och knasigt annorlunda.

I våras läste jag The Timetravellers Wife, en bok som jag bytte till mig på LeakyCon förra året. Jag sträckläste boken och grät mig igenom det mesta. Ikväll såg jag filmen, på precis samma sätt. Boken är så beroende av miljöskiftningar eftersom det handlar om en tidsresenär så miljöbeskrivningarna är enkla, men tydliga. De målas med breda penseldrag i skarpa färger och fylls ut med känslor. Det gjorde att filmen många gånger träffade HELT RÄTT i miljöerna. Både författaren och filmskaparna lyckades använda sina miljöer för att förmedla en känsla. Även om filmen bara är en liten bråkdel av boken så är de rätta stunderna med, de har slagits ihop och omarbetats, men många av detaljerna är kvar och gör historien magisk. Jag gråter floder av den starka kärleken, saknaden och familjebanden. Det är vackert, den sanna kärleken, jag tror på den, och jag tror att människor mår som allra bäst när de gör det de älskar, runt dem de älskar. 

Den sista bilden skulle dykt upp igår, men bättre sent än aldrig. Kärlek måste vara det vackraste som finns på jorden. Fotot är på mina farföräldrar, de lyser av kärlek och lycka och är vackra.

Sverige är ett av världens mest jämställda land. Trots det går det att hitta reklam för tvättmedel som riktas till kvinnor inför mors dag. Flera stora företag och styrelser kritiseras för att de har färre kvinnor än män, något som förklaras med att männen är med kompetenta, har rätt erfarenheter och mycket annat som låter bra och rätt. Men det blir så fel i längden. För en kvinna räcker det inte att vara chef, hon ska vara mamma, fru, feminist, djurvän, kock, generös, snygg, moderiktig, smal eller triljoner andra saker också innan hon "duger". För en man räcker det att vara chef och då höjs han till skyarna om han samtidigt hinner vara pappa. Läs  Underbara Clara   och fundera lite. Den här inställningen gör att kvinnor i chefspositioner redan från början inte förväntas klara av samma uppgifter som manliga kollegor och med den inställningen höjs paradoxalt nog kraven på kvinnan. Det här sker troligen omedvetet på många håll och leder till färre kvinnliga chefe...

Jag klarar mig inte utan min familj

Mamma på Blue Lassi, en av många höjdpunkter i Varanasi, Indien.

Det passar bra att just nu berätta att jag mår bra. Jag har spenderat dagen med vänner som betyder massor för mig och som vanligt när jag träffar er underbara människor (både er jag träffar sällan och ni som träffar mig nästan jämt) inser jag hur viktiga ni är för mig.Vad som än händer i livet finns det alltid tid att stanna upp och prata med de som verkligen känner mig. Ni superviktiga personer som ger mig energi och kärlek, vänder och vrider på tankar eller bara fritt och öppet delar med sig av era egna liv. Att få ta emot sådana förtroenden gör mig glad och stolt och att veta att ni alltid lyssnar på mig och finns när jag behöver er gör mig lugn. Tack tack tack till er alla! Efter en sån härlig dag kände jag mig både glad och snygg och hade kul framför spegeln! 

Min syster  Anna  formulerade detta till mamma idag: Idag är dagen som jag tycker att du ska vara tacksam över... 1. Du bor inte längre i en backe som påminner om en bortglömd dal som aldrig plogas, sandas eller uppmärksammas. 2. Du får numera posten direkt i brevlådan och överhuvudtaget eftersom postbilen inte längre behöver trassla sig fram mellan diverse vallar och snötäcke mellan ditt hus och grannarnas hus. 3. Detsamma med sophämtningen. 4. Ingen behöver salta den där trötta trätrappan med salt som varje år verkar ha tagit slut förra året! 5. Tack vare punkt 1 finns det ingen vall som någon i familjen måste ut och panikartat skotta bort minst två gånger om dagen (om det mot förmodan plogas). 6. Det elektriskt uppvärmda golvet i hallen är inte fullt med blöta jackor, vantar, mössor eller täckbyxor eftersom inga av döttrarna är ute och åker pulka idag! Det ironiska i sammanhanget är att vägen vi bodde på förr hette SNÖVÄGEN!  Tacksam som tusan att jag i...

Idag börjar det nya kyrkoåret, i egenskap av konfirmandledare och julkonsertsälskande dotter har jag varit på två gudstjänster idag. När jag satt på julkonsertsgudstjänsten började jag fundera kring vilken bild av Gud jag har i mitt liv. En av psalmerna var en riktigt "pompa och ståt" sång. Det var barytonsolo, brasskvintett och en hel kör som kompade en församling till en maffig text med ord som: " Det är Herren, den väldige hjälten, Herren, väldig i strid."  Det handlade om en gud som vandrar framför redo för strid, en kung som slåss mot ondskan. Det är en mäktig Gud, och min Gud är mäktig, han går med mig och hjälper mig när livet inte fungerar. Men min gud är ingen krigsherre. Jag var tvungen att lyfta blicken mot den korsfäste och hånade Jesus under texten: "Jesus Kristus, Judarnas konung" och minnas att Jesus dog och återuppstod för den lilla människan. Han pratade inte om att gå ut i krig, utan om att älska varandra som sin nästa. Det viktigast...

Det råkar vara så att jag har världens absolut bästa familj! Jag älskar er.

Nu är jag tillbaka hemma hos mig själv efter julfirande med familjen på snövägen. Det har varit en härlig jul på många sätt. Jag fick både en Hufflepuff-halsduk och The Elder Wand! Det är ju ganska episkt. Veckan som kommer blir full med skoj och vänner. Härligt med ledighet!

Mamma: "Vill ni ha te eller glögg eller vin?" Anna: "Kan  man få alltihop?"

"Worse than the total agony of being in love?"   Källa Jag spenderade fredag, lördag med mamma och Linnea, lite julmat och Love Actually!  Den är ett måste flera gånger varje jul och alltid lika fin Idag fick jag besök av min egna Underbara Klara och julkalender i överflöd. Toppenmysigt! Kramar!!!

Emma heter jag. Bor på mina egna 27 kvadrat i Jakan. Till vardags pluggar jag till sjuksköterska på KI, vilket är kul, krävande, knasigt och kvalificerande. När jag har tid över (eller tar mig tid) tränar jag på Friskis, tittar på TV, läser böcker (snart läser jag om I morgon när kriget kom - serien), träffar så många av mina underbara vänner jag bara kan. Filmer brukar jag också hinna med, att krypa upp i soffan med datorn och något gott och trycka play är himla nice. En del tid spenderas i kyrkan också, i Viksjö finns SKUV, i Jakan finns bibelstudie med Unga Vuxna. Varje dag försöker jag hinna ut en liten stund i det solsken som finns, jag är beroende av dagsljus.  Promenader i skogen är ett av mina favoritsätt för att verkligen slappna av, jag är tyvärr lite för lat för att ta mig till de stora skogar som finns i Jakan. Men när jag väl är där är jag lycklig. Harry Potter kanske också ska nämnas, eller bara det att jag är nörd som person och i synnerhet när det gäller Harry Pott...