Inlägg

Visar inlägg från september, 2016

Lalehs kristaller och min sorg

Kristaller med Laleh. 
När jag hör den här låten ser jag kyrkan på mammas begravning. Jag ser varenda blomblad som en av hennes kristaller. Men jag saknar orden om henne, för vi har ju så många där som kände henne ändå, men ingen av oss sa någonting till varandra.
Första gången jag hörde den här låten var jag ute i skogen.  Jag satte mig i mossan och grät. Det blev så starka minnen och känslor. Nu hör jag den och ler, gråter lite och minns mycket. Kristallerna blir de minnen hon lämnat kvar.  Alla små bitar av mamma som vi som står kvar får försöka se en halvdan reflektion av helheten i.
Jag är tacksam för att Laleh satt ord på sin smärta och att jag återigen har lättare för min egen när jag ser att jag inte är ensam. Det finns fler som varit med om det här. Fler som har ont. Men det är klart, bara jag har det precis som jag. Bara jag lever mitt liv. Men vi kommer alla förlora människor vi älskar. Vi kommer alla rasa ihop och gråta, skrika och önska att det gick att stanna tiden.  I…

Alla är en enda kropp

Jag försöker hela tiden hitta balans. Fortfarande tror jag att det kommer komma någon en dag och ge mig ett hemligt recept som ska få allt att bli bra. Få livet att falla på plats. Fast jag vet är att hemligheten är att det är jag själv som måste göra det. Varje dag. Varje dag sträva efter balans mellan högt och lågt, snabbt och långsamt. Det är upp till mig att ge mig vad jag behöver här och nu. Och att förstå att jag inte är så viktig, inte mer eller mindre viktig än någon annan. Jag lever mitt liv, med mina toppar och dalar. Men jag är långt ifrån den enda som försöker göra det jag gör, eller har jobbiga stunder i livet. För vi är alla en och samma. Var och en är unik, och alla sitter ihop.
Jag är på en fantastisk upptäcksfärd i min andliga uppfattning just nu. Sedan många år tillbaka har jag kallat mig kristen, gått till kyrkan, tagit nattvard och känt mig sedd och älskad både av Gud och den kyrkliga gemenskapen. Nu känns den mänskliga beskrivningen av Gud som Jesus så liten. Det…

Mina ord hjälper mig andas

Jag har alltid skrivit. Skrivit för att hålla ordning på huvudet, utmana tankarna och skapa något annat än allt som ibland bara gör ont.
Det är skrämmande och läskigt att dela sånt jag gjort. Men jag gör det ändå.


Världen står i brand
För att ens ha en möjlighet att förändra världen
måste jag börja med mig själv.
Våga se mina destruktiva mönster
och göra valet att förändra dem
så inte jag också för dem vidare
ut i världen

Jag vill hitta kärleken, tilliten och tryggheten
som alla människor bär längst in.

Därifrån vill jag hämta kraft.
Det är min källa

Välja rättJag vill inte vara sårbar, jag vill inte vara svag.
Men även superhjältarna har någon som får de att tappa all kraft och falla till marken.
För mig är det du, ditt svek.
Som dyker upp i varje älskandes ögon, i ett osagt ord. Bakom mina masker, mina stängda dörrar och mina rivna murar.

Där står det, det lär jag mig dag för dag att acceptera.
Jag vill att du ska älska mig, men jag kan inte leva mitt liv för att du ska se mig och tycka att jag …

Ett samarbetande samhälle

Jag har precis lyssnat på Alexander Bards sommarprat om att sluta upp med att vara individer och istället bli divider. Att börja se varandra som en helhet och samarbeta för att nå våra mål. Jag tror på det. Det är kärnan i min livsfilosofi just nu. Att vi i grunden är så olika varandra och samtidigt så lika, så när vi slutar se vilka olikheter och skillnader som finns kan vi istället mötas i nya konstellationer och situationer. Då kan det ske magi. Öppna upp för kärlek, mod och helt nya idéer som kan förändra världen. Att sluta tänka att var och en av oss för sig själv måste komma på helt briljanta idéer och istället tillåta idéerna att finnas mellan oss. Vi kan bolla dem mellan varandra utan att "stjäla" de. Istället får de ny luft och kan växa sig ännu större. Då spelar inte våra egna egon och prestationer någon roll. Vi som personer har inte förlorat vårat egenvärde, för ingen har lagt hela sin själ i prestationen.

Kärleken

Jag förstår inte att jag kan känna så här starkt. Att jag fortfarande blir fnittrig och känner mig nykär när jag ser honom. Vi pussas och myser när vi går och veckohandlar tillsammans. Det har gått ett år och jag är lyckligare än någonsin. Han är en av de ärligaste och mest omtänksamma människor jag träffat. Han är smart, snäll och så sjukt kunnig. För honom är det ännu mer självklart att vara nörd än det är för mig. Han låter mig vara den jag är och han får vara den han är. Så att vi tillsammans blir något nytt, något som är vi.
Martin jag älskar dig. ❤

Soffan är också ok

Vissa dagar är som igår. Jag flyger fram, jobbar hela dagen, åker till stallet på kvällen och dansar istället för att dricka kaffe. För det känns så bra. Livet är fantastiskt fint och jag har en massa möjligheter. 
Vissa dagar är som idag. Jag kommer knappt upp ur sängen, måste resonera med mig själv för att orka klä på mig, äta frukost och ta mig till skolan. Väl där kämpar jag för att komma ihåg att andas och försöker vara närvarande i nuet. Det fungerar en stund. Men efter några timmar är energin slut, batterierna måste laddas upp igen och jag åker hem. Nu sitter jag i soffan och försöker känna lagom mycket och bara vara i det som är. 
Det är ingen kraschlandning, och inget konstigt. Det är bara en dålig dag och jag tänker inte köra slut på min kropp. Det är aldrig värt att göra något som inte på något sätt kan hjälpa mig framåt. Hur oproduktivt det än är så är några timmar under filten i soffan bra för mig just nu. Det hjälper min kropp och själ att hitta lite balans igen. Vad so…