I exist as I am - that's enough!

Att veta att jag räcker till är fortfarande svårt, av den enkla anledningen att självkänsla är färskvara. För att jag verkligen ska stärka den behöver jag skapa lugna stunder för mig själv. Stunder i stillhet och tystnad, oftast ensam, men inte alltid. Stunder när jag kan släppa allt omkring mig, lyssna inåt och träna på att acceptera allt jag bär på. Nu är jag i en period när jag märker av mina inre kritiker, hur högljudda och välprogrammerade de är. De slår på direkt och börjar den ena, så drar de med sig den andra. Meditationen, yogan och tid att skriva hjälper mig att varva ner och hitta in. Det ger perspektiv på livet därutanför. Jag försöker låta bli att ta ansvar för alla andras liv och val och istället verkligen ta ansvar för mitt eget. Ibland, ganska ofta, tänker jag att jag är alldeles för mycket i mitt eget huvud. Att jag är fruktansvärt egocentrerad. Framförallt att jag ens tänker tanken att publicera något sådant här en dag när så många människor dött i katastrofer runt...

Den här kängan hittade jag på poeter.se och skrattade gott. Planerade en snitsig liten kommentar, men när jag kom till slutet upptäckte jag att skribenten gott bort för två år sedan. Jag är glad att de anhöriga väljer att låta hens texter finnas kvar och sprida glädje. Det behövs alltid en balans mellan självironi, självkritik, klapp på axeln och det pretentiösa i att vara stolt över det en själv har skapat. Det är bra att vara nöjd och det är bra att våga skapa, men självdistans är absolut nödvändigt för mig för att överhuvudtaget våga. Om jag inte får göra något riktigt katastrofalt dåligt ibland, då vågar jag aldrig göra något riktigt otroligt bra. Sen kan jag välja vem jag visar vad av dess två ytterlägen, men allt måste få finnas.