I exist as I am - that's enough!

Jag har alltid skrivit. Skrivit för att hålla ordning på huvudet, utmana tankarna och skapa något annat än allt som ibland bara gör ont. Det är skrämmande och läskigt att dela sånt jag gjort. Men jag gör det ändå. Världen står i brand För att ens ha en möjlighet att förändra världen måste jag börja med mig själv. Våga se mina destruktiva mönster och göra valet att förändra dem så inte jag också för dem vidare ut i världen Jag vill hitta kärleken, tilliten och tryggheten som alla människor bär längst in. Därifrån vill jag hämta kraft. Det är min källa Välja rätt Jag vill inte vara sårbar, jag vill inte vara svag. Men även superhjältarna har någon som får de att tappa all kraft och falla till marken. För mig är det du, ditt svek. Som dyker upp i varje älskandes ögon, i ett osagt ord. Bakom mina masker, mina stängda dörrar och mina rivna murar. Där står det, det lär jag mig dag för dag att acceptera. Jag vill att du ska älska mig, men jag kan inte leva mitt liv för att du s...

Jag undrar mycket över behovet att synas. De flesta av oss har konton på flera olika sociala medier. När vi gör något lägger vi gärna upp en bild för att visa vad vi gjort. De texter jag skriver lägger jag gärna upp på nätet och visar vad jag gör. Jag tittar ofta på instagram, mailen, väntar nyfiket på om någon kommenterat, har någon åsikt, kanske tycker om det jag har gjort. Förstör vi inte för oss själva? Är inte en del av magin i att skapa och vara kreativ att låta en del ligga på hög och bara vara där tills vi minns det, tar fram det och gör något nytt av det. Kanske ger bort det till någon eftersom vi inser att det var just till den personen det skapades. Kreativiteten är svårt, för visst vill vi synas. Vi vill gärna höra att vi är duktiga. Det är ju vad vi fått lära oss som barn. "Vilken fin teckning, vad duktig du är!" Alla teckningar, syprojekt handlade om att någon skulle se och bedöma. Var finns det fria skapandet? Nu skulle jag ju kunna skriva det här bara...

Höga klackar Hon går runt och ler  rak i ryggen på snabba fötter  hoppas varje dag att ingen ser  hennes insida som faller sönder Kroppen är min allergi. Den blir mitt vapen mot mig själv. Sådan är självdestruktiviteten. Vinsten över destruktiviteten och makten att leva mitt eget liv är att börja älska mitt vapen, använda det för gott istället för ont. Börja älska min kropp. En gång hörde jag om en psykolog som sagt till sin patient att ställa sig framför spegeln naken varje morgon och säga till sig själv att hen är snygg. Det är en viss kontrast mot övertäckta, gömda speglar. En kontrast som fungerar. Att titta på det som jag inte alltid tyckt om och säga till mig själv att jag är snygg, vacker och underbar ger mig kontroll över mina tankar och gör mig hemmastadd i min egen kropp. Kroppen blir inte längre något bortanför mig, den är jag. Fy f*n vad jag är snygg! En kollega till mig hade en tshirt med texten: "Who needs boobs when you've got an ass like t...

Det är omöjligt! sa Tvivlet  Det är farligt! sa Rädslan Det är onödigt! sa Förnuftet Orkar inte! sa Lättjan Gör det ändå, viskade hjärtat. Det är aldrig lätt att våga, riskera. Jag bockar och bugar för alla människor som vågar, även när det handlar om något som känns trivialt.