I exist as I am - that's enough!

Just nu känner jag en stor tacksamhet för det samhället jag lever i. Idag har jag jobbat med en artikel om kvinnors rätt eller tvång till slöja. Skapat plats för flera perspektiv och strävat efter att nyansera debatten. Förutom det har jag redigerat bilder från ett bröllop, för mitt jobb är i nuläget väldigt brett, jag vill ha erfarenheter. Just det här bröllopet var mellan två personer av samma kön. Anledningen till att jag nämner det är för att jag är stolt över det som har hänt i Sverige på relativt kort tid. Att det inte är kriminellt att älska vem du vill eller klä dig hur du vill. Det är fortfarande ofantligt långt kvar att gå, men vi har en demokrati och ett samhälle att vara stolta över. Jag är själv en hetero, vit kvinna och har nästintill aldrig blivit utsatt för kränkningar. Men så många andra människor i det här landet har det, så vi har långt att gå, men är ödmjuk för alla människor som gett mig möjlighet att ens uttrycka de här tankarna utan att fängslas. Att utföra...

Ett tag förstod jag inte vad folk menade med att stå med telefonen i handen och vara på väg att ringa den som dött. Så medveten är ju jag ändå att jag inte kunde ringa mamma. Men den här veckan har jag tänkt höra av mig till henne flera gånger varje dag. Jag har pratat om henne också, kommit på mig själv med att säga är, istället för var. Varje gång jag inser att jag inte kan ringa henne, sjunker jag lite längre. Det går över. Men det gör ont. Jag har nog känns alla känslor som går att känna den här senaste tiden. Varit trött, ledsen, förvirrad, stressad, lycklig, taggad, glad, nyfiken och förväntansfull. Så jag har velat prata med henne och inte kunnat. Jag har varit på en gymnasieskola och jobbat från cafeterian hela veckan. Kan vara den minst rofyllda platsen för skapande, men den mest fantastiska platsen för häftiga möten. En plats som stressar upp mig fort däremot. Så jag har behövt påminna mig själv om att backa undan. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra. Jag h...

Ibland tar jag ett extra djupt andetag och känner att jag är på rätt plats. Det här är mitt jobb, att möta nya människor i nya situationer och lära mig något nytt både om dem och framförallt om mig själv. Jag kan riktigt vara nervös, nästan rädd innan jag lyfter luren för att ringa ibland. Inför vissa intervjuer och jobb har jag en rejäl orosklump i magen, tankarna har som ett eget liv i huvudet och försöker intala mig att det här är att ta vatten över huvudet. Hur skulle lilla jag kunna få svar på mina frågor? Vem är jag att tro att någon vill läsa min texter, titta på mina bilder? Men jag ringer, jag bokar mötena, ställer frågorna och märker att det går hur bra som helst. Jag breddar min horisont och visar för mig själv att det är fullt möjligt att göra det här. Jag kommer kunna försörja mig på det här. Det känns oförskämt bra att jag har hittat mitt yrke, det som är rätt för mig just nu. Sen tar jag ett till andetag in och ut och försöker få de konstanta fjärilarna i magen att ...

Den här veckan leker vi tidning på riktigt. Vi far runt på stan för intervjuer och fotografering. Det känns lite på låtsas och lite på riktigt och framförallt känns det helt rätt. Jag har möjlighet att påverka min egen vardag på ett helt annat sätt än när jag pluggar på skolan. Journalistyrket har sina uppenbara baksidor, men mötena med människor och möjligheten att få berätta i ord och bild, det är varför jag gillar det. Jag trivs otroligt bra när jag får göra det här och ser fram emot att få testa på jobbet på riktigt. Vill ni läsa vad vi skriver så kolla in www.journalistlinjen.se Sen är det han den där som tar i stort sett all min tid just nu. Jag har inte lust till mycket mer än att träffa honom, så det är ju bra att vi har andra sysselsättningar med jobb och skola. I många år har jag pläderat högt att jag inte vill ha någon som tar plats i min soffa, men just nu känns det så väldigt fint att det finns någon som vill trängas i soffan med mig.

Den här helgen lånade jag hem en kamera från skolan. Om jag har lärt mig något den här veckan är det att foto är svårt. Att få till en välkomponerad bild, med rätt ljusinsläpp, fokus och ton är komplicerat. Men det är också vad som gör det så kul att fota. Det blir alltför många bilder och jag vill skaffa mig ett hyfsat redigeringsprogram, för det här kreativa utloppet kommer jag nog fortsätta med.