I exist as I am - that's enough!

Viss musik kommer alltid följa en genom livet. De där låtarna som fastnar och får en speciell plats i hjärtat. Oavsett hur gammal jag blir och hur mycket perspektiv jag får på mitt eget mående kommer jag börja le när jag har klapparna och melodin. Jag sträcker på ryggen och ryser, för ja, jag klarade mig. Jag är frisk. Låten betyder mer och mer för mig ju mer jag lyssnar. Nu finns min inre femåring där. Nu lyssnar jag till henne och förstår att det är hennes syn på livet jag har anammat igen, det är hon som aldrig någonsin kommer förändras eller försvinna. Den här låten väcker mina drömmar och mitt pirr i magen inför framtiden. Hela vägen till toppen av mina drömmar är jag samma som jag var förut, men ändå aldrig någonsin samma som jag har varit. It's time

Att det ska vara så svårt att stå för mina åsikter. Min allergi är och kommer alltid vara dieter, bantning och kroppsfixering. De senaste dagarna har jag reagerat vid flera tillfällen på hur ofta det diskuteras i min omgivning. Det kan ju kännas lite oartigt om jag plötsligt vänder mig om eller går därifrån. Men på något sätt måste jag stänga av, jag vill inte be att de slutar prata om det för "min skull", men jag önskar att jag hade några argument som inte lät så djävla helylle. Något annat än: "Det viktiga är ju att man mår bra." Något som faktiskt uppmuntrar den person som gjort en stor förändring i sin hälsa för att må bättre, men som inte göder hälsohetsen. Något som inte behöver fläka ut hela min sjukdomshistoria, ibland kanske det räcker att inte delta eller byta ämne, men "narkomanen" i mig går igång stenhårt vid de här diskussionerna och gör mig galen. Jag önskar så starkt att jag vågade och orkade säga något som kanske kunde skapa lite ringar på...