Inlägg

Visar inlägg från november, 2016

Julbak

Bild
Hon var ju ingen bullmamma, min mamma. Det fanns inte alltid hembakt hos henne, som hos farmor och mormor. Hon var inte den generationen, och hon var ensamstående med tre barn. Men jag tror att hon ville vara, till födelsedagar, studenter, mormors begravning ställde hon sig och bakade tårtor. Och  hon bakade limpa (surdegslimpa var hela mitt liv "mammalimpa" för mig). Och som så många andra så bakade hon på julen.
Då blev det pepparkaksbak för hela grannskapet i vårt kök. Vi stod på pallar och trängdes med minikavlar och hade mjöl i halva ansiktet. Vi gjorde lussekatter i alla möjliga former, jag hade gärna så många russin som möjligt i mina. Vi byggde pepparkakshus med precision och alltid samma jakt på mintkyssar.
Mamma älskade julen, hon älskade julbaket och det gör jag med.
Jag började älska bakning i tonåren, möjligen i samband med ätstörningen, men jag tycker fortfarande att det är avkopplande att baka och mycket godare att äta det jag gjort själv.

Och det hör julen t…

Vinterskoj!

Bild
Magiska, fantastiska vinterland!
Snön bäddar in alla hårda kanter och ger det som tidigare var mörk och tung höst ett skimrande täcke att vila under i några månader.
Jag lever upp när det blir vinter. Jag vill ut och åka skidor, bygga snögubbar och snölyktor. Promenera runt och höra det mjuka knastrandet under fötterna och känna den bitande kylan i kinderna.
Till och med känslan av blöta sockar när snön läckt in i skorna tycker jag är mysig. När jag njutit frdigt utomhus kan jag komma in och värma mig under en filt i yllekläder och tönda alla ljus jag har. Då blir det så där idylliskt mysigt och jag känner mig extra tacksam för allt fint jag har i livet.

Idag kom jag på att jag faktiskt kan försöka måla på snön. Jag har hört tidigare kollegor som gjort det på skolgården. Det är störtkul!
Och det går INTE att tänka prestation. Det blir vad det blir liksom :)






För att få det här att bli bra behövs svampar, vattenfärg och varmt vatten. Tänk på att ha ett sitterunderlag under knäna så du …

Snubblande nära succé

Ikväll fick jag se min sista present från mamma. (Det är helt sjukt att det redan gått ett halvår utan henne)Vi såg Jonas Gardells 30 år tillsammans. Han är alltid genial. Som alltid berättar att livet för det mesta är jävligt jobbigt, men det är också fantastiskt och strålande och helt jävla underbart!
Sedan jag var tonåring har jag slukat Jonas ord och ur de tagit till mig budskapet att vara mig själv. Jag duger som jag är. Det är tillräckligt. Mina åsikter och viljor är värda att bli hörda, men jag är någon med ett eget värde utan dem. Det är mycket känslor fram och tillbaka och jag är enormt tacksam att mammas sista present till mig var det här. Jag är tacksam för alla ord jag fått till mig från Jonas Gardell. Och jag är tacksam för att jag är jag.