I exist as I am - that's enough!

Hon i mig som är mest destruktiv vill absolut inte att jag skriver det här. Hon skriker ganska högt i protest just nu. Men jag, jag som lever, andas och vill göra det bästa av mina dagar jag vill skriva det här för jag vill inte att hon ska styra över mig längre. Sorgen och saknaden efter mamma gör ont i hela mig. Så ont att jag ibland inte vill känna av det, vilket kan vara helt ok, ett sätt att stå ut och orka med smärtan och kaoset. Men jag märker att när jag stänger av tar den andra sidan över, hon som inte förstår varför jag kämpar med att orka känna, orka förmedla det jag känner och framförallt be om hjälp från er som finns omkring mig. Ju längre jag stänger av desto mer distanserar jag mig från min kropp. Kroppen blir inte längre något som jag är en del av, kroppen blir bara något som gör ont, som jag ska stöta ifrån mig som ett icke-fungerande organ eller en virusinfektion.  I kroppen känner jag ju alla känslorna, så jag tappar en del av kontakten med mina känslor. Jag h...

Just nu läser jag en bok av Ilse Sand om relationsbyggande och försvarsstrategier. Den gör att jag vågar se på mig själv med andra glasögon och ifrågasätta de tankar jag har. För vi har alla mängder av olika försvar som en gång fyllt en vettig och bra funktion, men som nu kan skada oss om vi inte ser dem och jobbar för att förändra dem. Jag försöker få tankarna att stanna upp, eller kanske ännu mer lära mig själv att lyssna på dem, följa med och fråga ut dem. För när det gäller mina tankar märker jag att jag stänger av dem. Jag kan börja nynna på en låt, hoppa till något helt annat eller bolla samtalet till den jag pratar med. Det beteendet vet jag att jag har både när jag pratar med andra och mig själv; jag hoppar lätt mellan ämnen och säger ofta att det är min "inre femåring" som gör det. Jag säger inte att den inre femåringen inte har något med det att göra, men hon har också lärt sig att använda de här försvaren för att navigera genom livet när det är skrämmande och ...

Jag gör så mycket bra, känner mig lite som Lotta på Bråkmakargatan (jag kan allt). Nu har jag hunnit varva ner, simmat och slappnat av. Försöker stänga av dator och telefon, men det är svårt, framförallt när det dyker upp bra saker. Saker om jag är stolt över att jag gör. Som att skriva. Här kan ni läsa lite mer av vad jag skriver i studenttidningen (båda dessa är mest lästa den senaste veckan. Klapp på axeln till mig!) Hon vill ändra synen på psykisk ohälsa Wurzburg to Umeå and the other way around Och här hos Shedo: Känn din kropp Som sagt, det här gör mig glad :) 

Viss musik kommer alltid följa en genom livet. De där låtarna som fastnar och får en speciell plats i hjärtat. Oavsett hur gammal jag blir och hur mycket perspektiv jag får på mitt eget mående kommer jag börja le när jag har klapparna och melodin. Jag sträcker på ryggen och ryser, för ja, jag klarade mig. Jag är frisk. Låten betyder mer och mer för mig ju mer jag lyssnar. Nu finns min inre femåring där. Nu lyssnar jag till henne och förstår att det är hennes syn på livet jag har anammat igen, det är hon som aldrig någonsin kommer förändras eller försvinna. Den här låten väcker mina drömmar och mitt pirr i magen inför framtiden. Hela vägen till toppen av mina drömmar är jag samma som jag var förut, men ändå aldrig någonsin samma som jag har varit. It's time

Det känns alltid som en seger när jag sitter själv och äter snabbmat. Det är en seger eftersom jag gör det utan ångest, för att jag är hungrig och MAX är det enda kvällsöppna stället i Piteå kl 21 en fredag. Istället för att strunta i kroppens signaler lyssnar jag och ger den vad den behöver och vill ha. Det är stort eftersom snabbmat och hamburgare var ett enormt steg bort från sjukdomen. Varje hamburgare själv ger mig styrka och glädje, hur snabbt jag än äter den innan jag springer till bussen. Jag satt ner och åt. Själv. Lika stolt blev jag när jag kastade mig in på pressbyrån tio minuter innan bussen hem skulle gå. I den tidspressen lyckades jag köpa matsäck till bussresan hem, någonting som också var en enorm källa till ångest för några år sedan. Jag samlar dessa friskhetstecken och mår himla bra av det. 

Jag älskar att samla på friskhetstecken! Det är en tydlig bekräftelse på att jag är frisk, ett halvår efter sista psykologsamtalet. Jag var på Skansenutflykt med jobbet idag och hade med mig pannkakor till lunch. Med min uppskattningsförmåga blev det mycket pannkakor. Så det blev middag, lunch, mellis och middag igen (visserligen med soppa till, helt näringsfattigt orkar jag inte). Allt detta utan minsta antydan till ångest! Pannkakor som är så fruktansvärt mumsigt har stått otroligt högt upp på listan av ångestladdad mat i många år. Idag mår jag bra, är stark, trygg, snygg och älskar den kropp jag har. Jag har tid att lägga på helt onödiga saker som att måla, pyssla och läsa mängder med böcker. Tid som tidigare gått åt till att träna, äta och planera allt detta. Tänk så mycket härligare livet är när jag är frisk! 

Häromdagen damp " Kroppspanik " av Julia Skott ner i min brevlåda. Jag släppte allt jag höll på med och började läsa. Det är en bok som har skrämt mig några månader eftersom jag har varit rädd för att utmana den sköra bild av kropp och hälsa jag hade under behandlings och terapitiden. Men nu kommer den helt rätt i tid.  I boken diskuterar Julia Skott BMI, något som jag haft som måttstock för hälsa i över tio år. Idag har jag lärt mig att BMI är ett nästintill ovetenskapligt mätinstrument som skapades av en statistiker (inte läkare!) för att mäta kroppsfetthalt hos en stor grupp människor, inte alls hos enskilda personer. Det här mätinstrumentet används alltför flitigt i hela samhället. En ätstörningsdiagnos kan stå och falla med vilket BMI man har, trots att alla övriga symptom finns, en fullt frisk och hälsosam person kan klassas som sjukligt fet. Allt för många människor nekas vård, eller tvingas gå igenom onödiga undersökningar eftersom vårdpersonalen tycker att BMI spel...

Så här var jag klädd idag. Då är det nästan väntat att få lite kommentarer kan man ju tycka. Men det finns mer och mindre genomtänkta kommentarer. Var jag köpt de eller att de är snygga är helt ok, det kan också leda till att få prata om Indien, vilket alltid är kul. En person frågade var grenen sitter och jag visade att den sitter vid knäna, svaret tillbaka blev: "Men då känns ju låren!". Att en person slänger ur sig en sådan kommentar utan tveksamheter får det att skära i själen och brinna i hela mig. När den här personen också jobbar med barn och ungdomar och har ett ansvar som förebild chockar det mig. Jag är bara tacksam att det inte var några barn i närheten som hörde det just nu. Poängen med kläder är inte att "inte känna låren". Det handlar om att känna sig snygg och må bra i sig själv. Låren får gärna kännas, då vet jag att jag finns och inte håller på att tyna bort.

Det var längesen jag berättade hur jag mår. Skälet är så larvigt enkelt, jag mår bra och känner mig frisk på ett sätt som jag inte gjort på flera år. Då minskar mitt behov av att skriva om mina egna innersta känslor. Att skriva om positiva känslor är också mer blödigt än de negativa. Orden som befriar negativa känslor får vingar i egenskap av att de befriar, det räcker. Vilka ord beskriver glädjen i att bara vara? Att inte alltid behöva göra mitt bästa utan veta att det räcker med good enough. De orden är svårare att hitta. Just nu har jag diskberg för att jag prioriterar annat som är roligare än att diska, förra året hade jag diskberg för att jag inte ens orkade bry mig om det som fick vardagen att fungera. Jag tar mig själv på mindre allvar nu och gör mer av det jag tycker om. När jag l...

I januari skrev jag så här:  Det är skrämmande att lära känna sig själv på nytt. Och det gör att jag blir så fokuserad på mig själv. Kanske kan jag snart vara så balanserad i mig själv att jag kan hantera problem på ett sunt och hälsosamt sätt och istället lägga energi på hu jag vill leva mitt liv. Lägga energi på världen runt omkring i mig och vara en del av den istället för att betrakta den utifrån. Jag kommer inte förändra den jag innerst inne är, jag ska bara hitta tillbaka till vem det är. Jag ändrar aldrig den jag är. Jag är stolt över det jag gjort i år, jag har haft ett bra år, trots att det varit jobbigt. Jag har gått igenom behandlingar, kurser och samtal för att ta tillbaka makten över mitt eget liv och blivit frisk! Det största jag gjort i år är nog att jag lärt känna mig själv och accepterat mina känslor för vad de är. Allt från ilska och skam till glädje och tacksamhet.  Aldrig någonsin igen vill jag gå tillbaka, aldrig någonsin vill jag hata mig s...

Jag kommer alltid ha ätstörningen bakom mig, men jag vill aldrig igen vill ha den framför mig eller här och nu. Eftersom det är en sjukdom kan jag själv inte bestämma att jag aldrig blir sjuk igen, men jag kan "vaccinera" mig och bygga upp mina försvar. Ett försvar är att välja vad jag påverkas av, välja bort skvallerblaskor, dieter, de tidningar som bara fokuserar på utsidan, istället välja det jag inspireras och mår bra  av. Som den här bilden på Jennifer Lawrence! Den är bra av många skäl. För det första är hon grymt snygg. För det andra blir jag lycklig hela vägen in i själen av att en tjej i min ålder, som så lätt kan fastna i en negativ syn på sin kropp, är stark nog att inte göra det. Hon vågar vara stolt över sin kropp och den hon är. Det är coolt! Om fler kändisar var som Jennifer Lawrence och vågade vara stolta över sina kroppar och slutade prata om hur de ser ut skulle världen bli vackrare. Då skulle våra rättesnören börja vara sunda, tjocka, smala, runda, tani...

Mina drömmar, mål och planer känns spännande och realistiska. Det kan bli bra. Livet alltså. Det kan bli så som jag vill att det ska  bli, jag kan styra själv över mitt liv. Rent psykologiskt så är jag i en tonårsfas på vissa sätt, jag var ju sjuk en stor del av min tonårstid och jagade bekräftelse från alla, i hela omgivningen, hela tiden. Nu jobbar jag mycket med affirmationer, positiva tankar och sånt som jag tycker känns lite mesigt men som gör stor skillnad för mitt sätt att tänka och må. Satt och kladdade lite med penna och papper och skrev ner bra saker om mig, stannade när jag lycklig som en mört kom fram till detta: En ganska häftig tanke. Ätstörningen kommer alltid att vara en del av min historia och den jag är. Men det betyder inte att den för alltid är något jag måste förhålla mig till. Jag måste inte identifiera mig utifrån "hur" frisk eller sjuk jag är. Givetvis kommer bantning, mat och träning vara en allergi för mig resten av mitt liv, det är min drog. D...

Att berätta för andra om sina problem med vikten, hälsan och därmed också sina matvanor och andra beteenden som är kopplade till detta innebär att öppna en dörr till ett inre rum som tidigare har varit stängd . - Prästmangan Magnus beskrivning av hur det är att vara överviktig stämmer med hur det är att ha en ätstörning. Alla överviktiga är behöver inte vara ätstörda och alla ätstörda är inte underviktiga. Men skammen är samma. Att man på något sätt har misslyckats leva upp till det som vi i vårat samhälle säger ska vara så enkelt. Vi har skapat ett samhälle som inte accepterar skillnader. Det är inte ok i samhället att vara överviktig, underviktig eller att inte passa in i normen. Det här är inte nytt, men fortfarande lika aktuellt. Hur har vi skapat ett samhälle som går ut på att vi konstant ska forma om oss för att passa in i "barbiebilden" av vad som är accepterat? "Det är ju bara se till att man tränar mer än man äter, input vs output." Skulle det vara så ...

Som jag har hatat den bilden, kroppen i spegeln som är både större och fulare än alla andra i salen. Jag har hatat, föraktat och varit rädd för min spegelbild så mycket att jag har undvikit att träna i spegelsalen eller avsiktligt ställt mig bakom någon för att slippa se. Men inte idag! Idag sa jag åt den sjuka emma att vara tyst för idag såg jag en kropp som jag är nöjd med och nästan älskar. Varenda del som jag brukat hata och förakta tittade jag på idag och såg styrka och glädje. Inte för att jag är mer vältränad nu än för tre veckor sedan när jag hatade min kropp, utan för att jag idag tycker om mig själv. Sådana dagar kan jag njuta av träningen, vara snäll mot kroppen och träna för att jag vill och inte för att straffa kroppen eller mig själv. Idag var jag min kropp, istället för...

"De här tomma hoten svider i mig, för det här är inte jag. Du gör mig ond. Och du lyssnar inte ens. För du är ingen människa. Du är cancern i min kropp. Jag kommer alltid hata dig för det." -  Kristian Gidlund Jag har fastnat i hans ord, han berättelse. Tankar och känslor som inte är mina, trots det så känner jag igen det. Jag inser att jag blir avundsjuk, inte på sjukdomen. Jag önskar ingen att vara så sjuk, men på att det går att peka på cancern och säga: "Jag hatar dig." Jag vågar inte hata. Vågar inte hata ätstörningen, hittar fortfarande för mycket trygghet i den. Ilska, hat och ledsenhet är svagt, de visar att jag erkänt det jag varit med om och att jag inte har haft kontroll på det. Det är inte där jag vill vara, jag vill vara på andra sidan, den där som genomlevt, blivit frisk och säger: "sjukdomen har lärt mig, och bla bla bla." Livet är ett djävla trassel, det gör ont. Varje gång vi ställer oss upp kommer ett nytt slag och slår oss till mark...

Sitter här och är sjukskriven från jobbet både idag och imorgon. På nyheterna kommer först ett inslag om att regeringen vill få in fler sjukskrivna i arbetet tidigare och de intervjuar en kvinna som diagnostiserades med utmattningssyndrom när hon var 23 år gammal (ungefär ett år äldre än mig!), för henne tog det 12 år att må bra igen. Hon menar att det är fullt ologiskt att tvinga tillbaka människor med psykisk ohälsa i arbetslivet för tidigt. Några minuter senare handlar det om 16-åringar som är så stressade att det kan liknas vid utmattningssyndrom om de skulle vara vuxna. Det är klart är det svårt att lära oss att prioritera och ta hand om oss själva, när det inte är accepterat i samhället att göra något som inte är förknippat med prestationer. Jag gick förbi min högstadieskola och blev riktigt arg idag. Det var en skola där jag spenderade mina dagar när mycket tufft i mitt liv hände. Jag hade kontakt med kuratorn på skolan, men trots det så levde kraven på mig kvar, jag satsade all...

"Pojkar gör - flickor är"  är ett inslag på SVT som handlar om hur det beröm barn får påverkar deras självbild. Att de barn som får höra att de GJORT något bra  istället för att de ÄR duktiga har en bättre självbild och tror sig i högre grad kunna påverka och förändra sig själva. Jag var ett typexempel på en duktig flicka när jag var yngre, och har troligtvis varit det fram till nu. Många gånger fick jag höra "vad  duktigt du är", inte "vilken fin teckning du ritat, vad bra du städat osv" utan det jag minns var att ordet duktig var med. Jag var duktig som person, och lade in hela mitt egenvärde i det. Snabbt lärde jag mig att jag blev sedd av "alla andra" när jag var duktig, så därför såg jag till att vara jätteduktig, hela tiden, för att inte riskera att bli osynlig. Det ledde tyvärr...

Träningen är ett konstant gissel för mig. Det är stark kopplat till självföraktet och kroppshatet men ändp älskar jag det. Eftersom jag levt länge utan att på riktigt känna efter vad som finns under hakan är det svårt att lära mig hur kroppen verkligen känns. För de flesta människor är träning något kul, kanske lite segt att ta sig iväg på, men helt ok för man mår ju så bra efteråt och man kan ju faktiskt äta en kaka till om man ändå ska eller har tränat. För mig och många mer eller mindre ätstörda är träning ett måste, något som måste göras för att få äta och i mitt fall något jag måste göra för att tro att jag må bra. När jag tränar känner jag att kroppen fungerar, håller ihop och är stark. Då har jag den kropp jag vill ha. Men jag känner inga endorfiner, knappt något adrenalin. Jag är sällan nöjd med mina träningspass eftersom min prestationsnivå är för hög för mig själv. I höstas försökte jag planera in ett för min del ouppnåeligt antal träningspass per vecka för att från början va...

För ett och ett halvt år sedan skrev och tänkte jag så här om relationen till mig själv: http://hararemma.blogspot.se/2011/09/tankar-om-mig.html Trots dessa kloka tankar så halkade jag och följde inte riktigt en väg som lärde mig att älska mig själv. Jag är tillbaka vid samma punkt nu, jag vet inte vem jag är och vad jag vill. Vilka sidor finns hos mig? Vad är jag stolt över? Utmaningen för mig har nog alltid varit att acceptera den jag är, därifrån kan jag börja älska mig själv igen. Min kurator tipsade mig om att klä mig snyggt, för att jag själv vill det. Utsidan borde ju spegla insidan när man är snäll mot sig själv.