I exist as I am - that's enough!

Jag hade tänkt att jag skulle skriva varje dag, men det har inte blivit så. Har försökt att skriva men hejdar mig själv innan det blir något. Just ikväll är jag rastlös, med massa känslor som jag inte vågar känna. Så jag försöker skriva dem för att de ändå ska finnas. Det händer något med känslorna när de uttrycks till andra människor, då finns dem på riktigt, inte bara i mitt huvud. I mitt huvud finns just nu skam över att jag inte vågar känna sorgen, ensamheten och rädslan. Min hjärna, min kropp, hela mitt jag har i många år varit van vid att jag måste skämmas för det jag känner. Känslorna har varit så stark kopplade till hemligheter och destruktiva beteenden som jag både ville att omvärlden skulle och inte skulle se på samma gång. Att jag är ledsen över att mamma har dött är fullt naturligt, sorgen är naturlig, självklart och hela den grejen. Men jag är rädd för jag känner mig så fruktansvärt ensam. För mamma var ändå en trygghet. Det var hem till mamma jag åkte när jag inte v...

Jag vill så gärna skriva att jag haft en fantastisk helg, att min 25-års helg blev suverän. Men det går inte. För det var en fin helg, med människor jag älskar och vill ha i mitt liv. Men det gjorde så ont att mamma inte var med, så ont att jag inte hunnit berätta och fråga allt jag ville, så ont att hon inte fanns för att ge mig en kram. Men jag orkade inte ha ont i helgen, så jag lät bli att känna. Tryckte undan i en låda långt in och stängde den med lås och kedja. Jag har jobbat för hårt de senaste åren för att tillåta mig själv att låsa undan känslor för länge, så den lådan sprängdes upp någon gång efter helgen och idag finns den. Sorgen. Den där som gör ont, förlamar och bromsar skriket i halsgropen. Det känns omöjligt att navigera sorgen, att hantera den, förstå och acceptera den. Det ska inte vara så här. Så jag äter min frukost framför TV:n klockan halv två, för jag sov hela förmiddagen, det har jag inte gjort sen jag var tonåring tror jag. Energin kommer tillbaka. Men i...