I exist as I am - that's enough!

Den här påsken är så annorlunda. Jag har länge varit fascinerad av påskhistorien. Att det är grunden till den kristna tron. Det har alltid varit något jag inte helt kan förstå, uppståndelsen. Att vi människor lever vidare bortom våra kroppar är självklart för mig, men att återuppstå i samma kropp är minst sagt mystiskt. Jag vet inte vad jag tror om Jesus och uppståndelsen. Därför har jag ofta tyckt att det känns lite konstigt med påskmat och påskägg i samma veva. Det är något helt annat än den kristna påsken och jag har inte landat i det riktigt. Men tid att vara ledig med nära och kära är alltid uppskattat I min familj brukade påsken alltid innebära skidåkning. Har jag inte varit på resande fot så har jag varit i Klövsjö på påsken. I år är första gången jag bara är hemma. Och det är konstigt. Det är ovant och jag vet inte helt vad jag ska göra med den här helgen. Det känns sorgligt att jag inte kan fira med min familj. Jag har begränsat med energi, så jag vilka fighter jag tar. ...

Just precis nu sitter jag och njuter av där jag är. Det är mitt bidrag till #5min5maj, för på grund av min psykiska ohälsa och mitt val att börja lyssna på mig så har jag hamnat här. Förut kunde jag inte njuta, inte släppa på kontrollen. Nu kan jag ta en dag i taget och fylla mina dagar med liv. Jag är tillbaka i Umeå. Det känns hemma. Som om jag alltid längtat hit men inte riktigt förstått vart jag längtat. Mina prylar ligger i lådor, kassar och högar på golvet. Böckerna står snyggt sorterade i bokhyllan och kylen är fylld med mat. Så jag tar mig tid att stanna upp och njuta av att jag är här. Lägenheten är riktigt fin, större än något jag någonsin bott i. Den här sommaren kommer bli så vacker. Det är så mycket jag vill skriva nu, om resan, om känslor, upplevelser och framtiden. Men det ...

Snön ligger som ett mjukt täcke över hela världen. Solen glittrar i bäcken som bryter sig fram med iskallt vatten. Vi har åkt långt, tycker mina sjuåriga ben. Äntligen stannar vi, bygger ihop stolar av skidor och stavar och njuter av världen, livet och semestern just nu. Ur ryggsäcken plockas det upp kalla, saftiga mandariner och sen höjdpunkten; mjölkchoklad med frukt och mandel. Den hör fjällen till och varje bit påminner mig om den stunden med familjen. Ett värdefullt minne för mig av så många anledningar.  Om några veckor har jag möjligheten att skapa skidglädje, minnen i backen och glada stunder för både nybörjare, skidälskare och familjer. Jag får sprida det jag tycker är vinterns höjdpunkt, och jag ska få göra det varje dag! Jag ser så mycket fram emot det att jag är rädd för att börja förvänta mig för mycket och framförallt är jag rädd för att jag genom att se för långt framåt missar det jag har framför mig här och nu. För jag är oroligt glad att jag är här just nu. Umeå ...

"September är mitt nyår" läste jag någonstans. En tid att börja på nytt, samla kraft och köpa fina, färgglada post-it block och annat kul en kan använda för att plugga. Jag ser fram emot att flytta, göra något nytt och testa mitt eget äventyr. Snart är jag på väg. Lite vemodigt. Lite ledsamt. Så är det alltid och jag är inte förtjust i avsked och avslut. De tomma tavelkrokarna gör mig glad. Böckerna i kassar. Flyttlådor istället för köksbord. Det gör mig glad.  "Tycker om kärlek" står det på kassen som får bära mina böcker! 

Här står jag just nu

Min syster  Anna  formulerade detta till mamma idag: Idag är dagen som jag tycker att du ska vara tacksam över... 1. Du bor inte längre i en backe som påminner om en bortglömd dal som aldrig plogas, sandas eller uppmärksammas. 2. Du får numera posten direkt i brevlådan och överhuvudtaget eftersom postbilen inte längre behöver trassla sig fram mellan diverse vallar och snötäcke mellan ditt hus och grannarnas hus. 3. Detsamma med sophämtningen. 4. Ingen behöver salta den där trötta trätrappan med salt som varje år verkar ha tagit slut förra året! 5. Tack vare punkt 1 finns det ingen vall som någon i familjen måste ut och panikartat skotta bort minst två gånger om dagen (om det mot förmodan plogas). 6. Det elektriskt uppvärmda golvet i hallen är inte fullt med blöta jackor, vantar, mössor eller täckbyxor eftersom inga av döttrarna är ute och åker pulka idag! Det ironiska i sammanhanget är att vägen vi bodde på förr hette SNÖVÄGEN!  Tacksam som tusan att jag i...

Speglar utsidan och ens hemmamiljö insidan? Då kanske jag har gått igenom någon fas nu. Lägenheten har fått ett lyft och jag har fått en ny hårfärg. Jag sydde själv, med hjälp av mamma och lite arga miner.... Mina nya snygga gardiner! Tufft!  Och mina nya snygga hårfärg.  Det var ett tag sen: "Jag är så djävla snygg!"