I exist as I am - that's enough!

Snart är det ett år sedan mattan rycktes undan från mina fötter. Det har varit ett helt sjukt år. På en del sätt faktiskt ett av de bästa åren på länge, och på en del sätt ett av det absolut värsta. För ingenting varar för evigt och ingenting är konstant. Jag har gråtit, saknat, svurit och sörjt. Jag har blivit trampad på, nedtryckt och kämpat för att hitta mig själv. Jag jobbat som ett djur för att lyssna på mig själv och jag har varit bättre än någonsin på att känna in mina egna begränsnignar och stå upp för mig själv. Jag fick anledning att kolla på instagrambilder från ett år tillbaka och jag ser det jag kände då. Att varenda känsla är rå, det går att ta på smärtan och varenda cell i min kropp minns hur det kändes. Den sorgen är inte borta, den försvinner aldrig. Men den är inte rå på samma sätt och jag har plats för så många fler känslor. Tydligt är också hur viktigt yogan var för att hålla mig grundad, för att hjälpa mig att må bra.  Yoga, meditation och tid i naturen...

Ett tag förstod jag inte vad folk menade med att stå med telefonen i handen och vara på väg att ringa den som dött. Så medveten är ju jag ändå att jag inte kunde ringa mamma. Men den här veckan har jag tänkt höra av mig till henne flera gånger varje dag. Jag har pratat om henne också, kommit på mig själv med att säga är, istället för var. Varje gång jag inser att jag inte kan ringa henne, sjunker jag lite längre. Det går över. Men det gör ont. Jag har nog känns alla känslor som går att känna den här senaste tiden. Varit trött, ledsen, förvirrad, stressad, lycklig, taggad, glad, nyfiken och förväntansfull. Så jag har velat prata med henne och inte kunnat. Jag har varit på en gymnasieskola och jobbat från cafeterian hela veckan. Kan vara den minst rofyllda platsen för skapande, men den mest fantastiska platsen för häftiga möten. En plats som stressar upp mig fort däremot. Så jag har behövt påminna mig själv om att backa undan. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra. Jag h...

Högt tempo, prestation och deadlines är en del av det yrke jag har valt. Men det är inte unikt för journalistiken. Hela vårt samhälle har ett för högt tempo som gör att vi lätt bränner ut oss och brinner upp. Jag blir frustrerad när jag känner att tiden rinner ifrån mig och jag inte hinner det jag velat eller trott. Och på samma sätt blir jag trött när jag gör allt jag skrivit på listan eftersom jag inte hunnit känna efter i kroppen och själen. Så jag försöker påminna mig om små pauser, hela tiden. Om att andas i magen, göra en sak i taget och ge mig själv rum att andas. Jag sätter mig och mediterar och stannar upp och är tacksam under dagen. Men någonting händer när jag trycker på play. Då gör jag det ena, det andra och det femte tills jag glömt att jag måste andas för att orka. Jag ogillar verkligen att vi skapat ett samhälle som där vi värderar produktion så sjukt mycket högre än mänskligt välmående. Men har vi skapat det här så kan vi tillsammans oxå skapa ett kärleksfull...

Energin är slut. Jag har skrivit det här för många gånger. Jag har gjort det här för många gånger förut. Den här gången känns det värre. Tyngre, tommare och samtidigt är det första gången som jag ser hur jag själv satt mig här. Inte "det är synd om mig som kört mig själv i botten, nu ska jag trycka ner mig själv" utan mer att jag ser att det bara är jag som väljer hur jag lever mitt liv, och de valen har gjort att orken inte finns till för att göra det jag vill. Jag har svårt att fokusera, formulera tankar eller ens ord. Min andning åkte upp i bröstet och det tog mig timmar att gå upp ur sängen. Jag har känt av det här i flera veckor, halsbrännan, tröttheten, ledsenheten. Alla stressymptomen har funnits där. Men jag är inte utbränd (än), jag vet inte vad det finns för stämpel på det här. Men jag vet att jag behöver ta itu med det här. De vänner jag pratade med igår (när jag blev rädd för att kroppen så tydligt signalerade att jag behövde vila och jag inte lyssnade), f...

Jag försöker hela tiden hitta balans. Fortfarande tror jag att det kommer komma någon en dag och ge mig ett hemligt recept som ska få allt att bli bra. Få livet att falla på plats. Fast jag vet är att hemligheten är att det är jag själv som måste göra det. Varje dag. Varje dag sträva efter balans mellan högt och lågt, snabbt och långsamt. Det är upp till mig att ge mig vad jag behöver här och nu. Och att förstå att jag inte är så viktig, inte mer eller mindre viktig än någon annan. Jag lever mitt liv, med mina toppar och dalar. Men jag är långt ifrån den enda som försöker göra det jag gör, eller har jobbiga stunder i livet. För vi är alla en och samma. Var och en är unik, och alla sitter ihop. Jag är på en fantastisk upptäcksfärd i min andliga uppfattning just nu. Sedan många år tillbaka har jag kallat mig kristen, gått till kyrkan, tagit nattvard och känt mig sedd och älskad både av Gud och den kyrkliga gemenskapen. Nu känns den mänskliga beskrivningen av Gud som Jesus så liten. Det...

Det finns så mycket kvar att lära, så mycket jag inte vet eller förstår om mig själv, om andra, om världen. Jag har en bild idag av vem jag är, hur jag fungerar och vilka människor omkring mig är och hur de passar in i mitt pussel. Men imorgon kommer det inte längre vara samma, imorgon kommer jag behöva måla om bilden av mig, omvärlden och alla människor som rör sig omkring mig. Det är skrämmande att tänka att jag inte vet hur någonting är, men det är befriande att uppleva att jag aldrig kan eller behöver vara samma person som jag en gång varit. Vi har alla en möjlighet att förändra oss. Oavsett om vi vill eller inte så kommer vi att förändras, växa och bli någon annan, bara lite lite grann. Men tillräckligt för att vi inte ska fastna. Den här månaden fokuserar mycket på meditation och lugnare yinyoga där jag försöker stanna upp i kroppen, andetaget och verkligen stilla tankarna. Det är precis vad jag behöver just nu. Jag behöver lära mig att lyssna på och acceptera det som hä...

Idag har jag umgåtts med den viktigaste personen i mitt liv och haft väldigt kul. Hon förstår nämligen mig ganska bra, jag tycker det är lätt att vara mig själv med henne och samtalet flyter för det mesta på. Vi åkte ut till havet där vi njöt av pannkaksmatsäck, doften av tång och vinden i håret. Vi hoppade mellan stenarna på stranden och jag kände mig som drottning över hela världen. Sen åkte vi hem och degade i soffan ett tag, så skönt att det finns folk jag bara kan sitta tyst med ibland. Det har varit en riktigt fin dag med den viktigaste personen i mitt liv och hon är fortfarande kvar här där jag är.

"Vänd dig inte om Daniel!" En replik ur Så som i himlen som säger mycket om den filmen men ännu mer om livet. Daniel har tagit paus från sitt hektiska liv som konsertviolinist och återvänt till den by i norra Sverige där han växte upp. Han möter den han var som barn och ser att det är en annan person än den han är idag. Att veta när det är dags att se tillbaka kan vara svårt. Det kan vara inspirerande att se hur långt vi har kommit, men ibland ska vi inte älta, inte stanna i samma hjulspår utan bara titta framåt och gå vidare. Daniel återupptäcker mycket om sig själv när han återvänder, men han vänder sig inte om till den han var förut. Vare sig pojken som mobbades, eller konsertviolinisten som brände ut sig. Istället hittar han kärlek, omtanke och livsglädje i det han älskar mest, musiken. Tillsammans med sin kör bestående av alla möjliga figurer från byn upptäcker de att livet handlar om att vara sig själv, våga vara den man är, oavsett vad andra människor säger elle...

I år ser jag inte tillbaka, jag vet var jag var för ett år sedan, för två år sedan och ännu längre bak. Jag vet vem jag är idag och vem jag hoppas att jag är i framtiden. Detta nyår kommer mitt i en period i mitt liv då jag satsar på mig själv, jag gör det jag vill göra och mår bra av. Oavsett om det är flytta till en ny stad och plugga eller söka mitt drömjobb och flytta till en liten ort och jobba. Mitt liv handlar just nu om de små stunderna och vad jag lägger min energi på här och nu. Jag har den sista tiden lärt mig värdet av att ta kontroll över mina egna tankar och hur de påverkar mitt liv.  Jag strävar efter att leva här och nu och ha relationer i mitt liv som jag mår bra av. Jag tror att vi har en möjlighet att styra över våra energier, vi kan påverka om vi tar emot eller sänder ut positiva eller negativa vibbar, och det vi sänder ut får vi tillbaka tusenfalt. Men jag vill vara riktigt noga med att det här funkar för mig, det funkar inte för alla, är en deprimerad, ångest...

Snön ligger som ett mjukt täcke över hela världen. Solen glittrar i bäcken som bryter sig fram med iskallt vatten. Vi har åkt långt, tycker mina sjuåriga ben. Äntligen stannar vi, bygger ihop stolar av skidor och stavar och njuter av världen, livet och semestern just nu. Ur ryggsäcken plockas det upp kalla, saftiga mandariner och sen höjdpunkten; mjölkchoklad med frukt och mandel. Den hör fjällen till och varje bit påminner mig om den stunden med familjen. Ett värdefullt minne för mig av så många anledningar.  Om några veckor har jag möjligheten att skapa skidglädje, minnen i backen och glada stunder för både nybörjare, skidälskare och familjer. Jag får sprida det jag tycker är vinterns höjdpunkt, och jag ska få göra det varje dag! Jag ser så mycket fram emot det att jag är rädd för att börja förvänta mig för mycket och framförallt är jag rädd för att jag genom att se för långt framåt missar det jag har framför mig här och nu. För jag är oroligt glad att jag är här just nu. Umeå ...

För nästan tio år sedan fick jag två papperslappar av min kurator på skolan. Vi hade troligtvis pratat om min stress i något sammanhang. På ena lappen skrev hon: "Värna om helheten" på den andra "Bara Vara". Ord betyder alltid mycket för mig, men de här har betytt mycket mer än jag anade. Jag satte upp de bredvid min säng, på varsin sida om ett inramat fotografi av en solnedgång över Gotland. Varje morgon och varje kväll försökte jag förstå och tänka kring de orden. Det har tagit de här tio åren, fyllda med allt de har fyllts med för att jag ska börja första vad orden på lapparna betyder. För att jag för att inte ska springa bort från mig själv måste jag stanna upp i det jag är i just nu. Titta framåt med tillförsikt, nervositet och ett öppet sinne och bli stärkt av det jag har bakom mig. Inte ångra, gräma mig eller oroas. Jag är klar med det sättet att leva nu. Det känns väldigt skönt att ha landat i det här tankesättet. Att jag inte kan påverka det som varit e...

Jag undrar mycket över behovet att synas. De flesta av oss har konton på flera olika sociala medier. När vi gör något lägger vi gärna upp en bild för att visa vad vi gjort. De texter jag skriver lägger jag gärna upp på nätet och visar vad jag gör. Jag tittar ofta på instagram, mailen, väntar nyfiket på om någon kommenterat, har någon åsikt, kanske tycker om det jag har gjort. Förstör vi inte för oss själva? Är inte en del av magin i att skapa och vara kreativ att låta en del ligga på hög och bara vara där tills vi minns det, tar fram det och gör något nytt av det. Kanske ger bort det till någon eftersom vi inser att det var just till den personen det skapades. Kreativiteten är svårt, för visst vill vi synas. Vi vill gärna höra att vi är duktiga. Det är ju vad vi fått lära oss som barn. "Vilken fin teckning, vad duktig du är!" Alla teckningar, syprojekt handlade om att någon skulle se och bedöma. Var finns det fria skapandet? Nu skulle jag ju kunna skriva det här bara...